21 september

Eftersom mitt flygplan ska tanka i Los Angeles, krävs det att man har någon sorts light-visum till USA, vilket jag precis ansökte (och fick) om. Allra sist i ansökan ska man kryssa i ja- och nejrutor. Ofta brukar en ikryssad jaruta betyda problem, eftersom frågorna var av den karaktären. Jag kryssade nej i alla rutor, helt sanningsenligt.

Men något som fick mig att reagera var slutet av ett påstående, som följer;

"...eller söker du inträde för att ägna dig åt brottslig eller omoralisk aktivitet?"

Finns det någon som svarar ja på den frågan? Alls?

Låt säga att du planerar att göra inbrott i Vita huset, ta Obama som gisslan och sen kissa på gräsmattan (vilket jag ser som den omoraliska aktiviteten i sammanhanget). Om du har planerat att genomföra det här, men ändå svarar ja på ovanstående fråga, då borde du ägna ditt liv åt något annat. Någon bra brottsling kommer du i alla fall inte bli.

Tror USA att de som vill in i landet och förstöra och härja, verkligen erkänner det innan de ens kommit in i landet? Är det många visum de nekar, på grund av att ansökanden faktiskt svarat ja på frågor av detta slag? Är det ett stort bortfall och sparar mycket jobb?

Jag hoppas det.

14 september 19:38

Det är något stort jag har gett mig in på, det slår mig oftare och oftare nu för tiden. Ibland en smygande känsla av något obestämbart i magtrakten, ibland ett knytnävsslag i samma mage följt av yrsel och svaga ben.

För det har blivit så verkligt. Tidigare har det varit något obestämbart. Först bara en dröm, sen en halvuppfylld dröm, och nu är det en resa som är bokad. Vad hände, liksom?

Förra veckan kom resfebern på riktigt, då var jag under ett par dagar inte alls villig att åka. Nu är det tre veckor kvar, och jag har antagligen vant mig lite vid tanken på att jag om 20 dagar inte kommer att återvända till Sverige på mer än ett år. Jag undrar vad det är jag kommer sakna mest..

Självklart kommer jag att sakna vänner och familj, dem kommer jag sakna så att det ibland antagligen känns som att hjärtat är ett enda stort hål. Sen kommer jag nog sakna svensk mellanmjölk. Och morgonpasset i p3. Och att gå på Allsvenska matcher och sjunga mig hes i AIK-klacken.

Sen är det nog inte så mycket mer jag kommer sakna. Inte när jag tänker på det såhär, i alla fall. Antagligen kommer jag få cravings efter helt sjuka saker. Typ potatisbullar.

Strogen

På lördag åker jag hit för sista gången på minst ett år. Det som varit min fristad, mitt ställe att andas ny luft på. Jag kommer sakna det.

11 september 19:04

Jag blev så trött på blogg.se. Allt är egentligen enklare på blogspot, det är bara det att jag är van med blogg.se, så från början hade jag tänkt ha min blogg där. Jag har till och med skapat den, men en bild som inte vill flytta sig som jag vill gjorde att jag gav upp, och skapade den här istället.

Idag är det alltså den elfte september, och om 23 dagar åker jag. Jag har precis kommit ur svackan som gjorde att jag inte alls ville åka längre. Men nu ska det bli roligt igen, jag ser fram emot att komma till ett helt främmande land, lära känna det och människorna där och bli hundratals erfarenheter rikare.

Det är en del kvar att fixa och planera inför resan, det är ju ingen tvåveckorssemester jag ska på direkt. Men det går framåt, sakta men säkert. På min fönsterbräda står lite saker (alla blåa, konstigt nog) som jag ska ha med mig på flygplanet. Biljett är bokad, visum är nästan fixat.

Det var fixat, men en apostrof ställde till det. Så jag har mailat med Valerie på Department of Labour, och det ska lösa sig. Jag fick i alla fall användning av alla formella brev vi skrev i Engelska C.

Jag hoppas att både vänner och familj ska trivas och följa mig i den här bloggen. Välkomna är ni i vilket fall som helst, och jag tänker njuta de tre sista veckorna här i Sverige. Träffa alla jag tycker så mycket om, så att jag har många fina minnen att ta med mig.

För vi tar steg tillsammans, trots att jag är på andra sidan jorden.