torsdag 31 december 2009
Ojojoj
Det känns knäppt att vilja börja varje inlägg med "vilken dag det var..", men det är ungefär så jag känner efter varje dag. För igår var verkligen spännande! Äventyr på högsta nivå.
Det började med att vi skulle lämna Mickey på cattaryt. Kom upp till köket och insåg att han lekt med kartan under natten, så den var i tusen bitar. Åkte ändå, plockade upp Moa och begav oss mot Northwestern Motorway. Vägen dit gick bra, vi körde bara fel två gånger, och det var fel som var enkla att reparera. Lämnade av Mickey med de andra katterna och det är väl här äventyret börjar.
Moa berättade om Piha beach, som skulle vara en jättefin strand och ett surfarparadis. Dit ville vi åka. Tog vägen genom Henderson, såg tyvärr inga barn med tre tänder och sex tår, men åt på donken. Hittade vår väg till Piha, och när vi kom dit säger Moa "The thing I forgot to tell you about Piha is that it's really dangerous to swim here..". Det var det. Vi kände inte för att bada heller, det var lite för monligt och blåsigt för det. Men det var fint, det var det!
Efter att ha käkat glass började vi den svindlande vägen hem. Svindlande bokstavligt också, eftersom vägen dit var smal och kurvig. Jättekurvig. Askul att köra, men lite läskigt ibland. Hastigheten var 70, och de rekommenderar vilken hastighet man ska ta kurvorna i. Ofta typ 25,35 eller 45. Det är så skarpa kurvor det är.
Sen vet jag inte vad som hände. Fel kom vi. Massor av gånger. Sen var vi tydligen rätt, men det visste vi inte, så vi åkte tillbaka. Och åkte fel igen. Åkte två varv i varenda rondell. Allt medan Moa sov. Men vi kom rätt till slut, och då var jag trött på att köra bil. Hade skavsår på höger häl efter att ha flyttat den så mycket mellan broms och gas.
Och igårkväll var jag och Lucia på bio! (Haha, det är ju en historia hur vi kom dit också, men den orkar jag inte dra..). Vi såg "The girl with the dragon tattoo", alltså Män som hatar kvinnor. Och tro det eller ej; den var på svenska! :D Kändes som att jag var i Sverige ett tag. Den var helt okej. Lite för lång för rastlösa mig.
Det började med att vi skulle lämna Mickey på cattaryt. Kom upp till köket och insåg att han lekt med kartan under natten, så den var i tusen bitar. Åkte ändå, plockade upp Moa och begav oss mot Northwestern Motorway. Vägen dit gick bra, vi körde bara fel två gånger, och det var fel som var enkla att reparera. Lämnade av Mickey med de andra katterna och det är väl här äventyret börjar.
Moa berättade om Piha beach, som skulle vara en jättefin strand och ett surfarparadis. Dit ville vi åka. Tog vägen genom Henderson, såg tyvärr inga barn med tre tänder och sex tår, men åt på donken. Hittade vår väg till Piha, och när vi kom dit säger Moa "The thing I forgot to tell you about Piha is that it's really dangerous to swim here..". Det var det. Vi kände inte för att bada heller, det var lite för monligt och blåsigt för det. Men det var fint, det var det!
Efter att ha käkat glass började vi den svindlande vägen hem. Svindlande bokstavligt också, eftersom vägen dit var smal och kurvig. Jättekurvig. Askul att köra, men lite läskigt ibland. Hastigheten var 70, och de rekommenderar vilken hastighet man ska ta kurvorna i. Ofta typ 25,35 eller 45. Det är så skarpa kurvor det är.
Sen vet jag inte vad som hände. Fel kom vi. Massor av gånger. Sen var vi tydligen rätt, men det visste vi inte, så vi åkte tillbaka. Och åkte fel igen. Åkte två varv i varenda rondell. Allt medan Moa sov. Men vi kom rätt till slut, och då var jag trött på att köra bil. Hade skavsår på höger häl efter att ha flyttat den så mycket mellan broms och gas.
Och igårkväll var jag och Lucia på bio! (Haha, det är ju en historia hur vi kom dit också, men den orkar jag inte dra..). Vi såg "The girl with the dragon tattoo", alltså Män som hatar kvinnor. Och tro det eller ej; den var på svenska! :D Kändes som att jag var i Sverige ett tag. Den var helt okej. Lite för lång för rastlösa mig.
tisdag 29 december 2009
When the sun hits your eyes
Tänkte uppdatera er lite nu när Lucía kommit hit, och livet plötsligt tagit en ironisk vändning. Jag vet inte vad det är med den människan, men otur för hon med sig. Jag borde antagligen vara nervös inför vår resa till Sydön, men det ska nog gå bra.
Det började redan innan hon kommit. Skulle hämta henne på flygplatsen klockan fyra igår eftermiddag. Hade med min Lola och Moa som stöd. Eftersom Moa behövde låna min telefon med sitt sim-kort satte jag inte i mitt förrän vi kom till flygplatsen, och fick då sms om att Lucías flight var inställd. Hon skulle komma med flyg från en annan stad klockan halv åtta istället. Bara att åka hem igen. Men nästa gång gick det bra när vi hämtade henne, hon blev glad över skylten jag och Lola gjort :) Vi käkade och åkte sen hem till mig där hon fick träffa mina värdföräldrar, och jag fick instruktioner av Nikki hur jag ska sköta huset nu när de är borta. Det ska nog gå bra. Kommer få panik gällande larmet bara, men well well.
Idag har vi mest hängt i stan. Gått en massor, eftersom rätt busshållplats aldrig dök upp. Powernapade här hemma innan Gina och Moa kom hit och vi (mest Lucía) lagade middag. En riktigt trevlig kväll, med pianospelande och blodvite. Avslutades med en hysterisk bilfärd. Vi var vilse ett par gånger, Moa trodde hon visste var hon var, försökte säga åt mig vart jag skulle köra, men eftersom jag inte ville svänga åt höger blev det liksom inte så. Omväg var ordet. Men den kunde ha blivit ännu längre, om vi hamnat på motorvägen mot Hamilton. Då hade vi nog kört fortfarande. Och imorgon ska vi följa en karta och lämna Mickey på ett catary. Kan bli intressant.
Det började redan innan hon kommit. Skulle hämta henne på flygplatsen klockan fyra igår eftermiddag. Hade med min Lola och Moa som stöd. Eftersom Moa behövde låna min telefon med sitt sim-kort satte jag inte i mitt förrän vi kom till flygplatsen, och fick då sms om att Lucías flight var inställd. Hon skulle komma med flyg från en annan stad klockan halv åtta istället. Bara att åka hem igen. Men nästa gång gick det bra när vi hämtade henne, hon blev glad över skylten jag och Lola gjort :) Vi käkade och åkte sen hem till mig där hon fick träffa mina värdföräldrar, och jag fick instruktioner av Nikki hur jag ska sköta huset nu när de är borta. Det ska nog gå bra. Kommer få panik gällande larmet bara, men well well.
Idag har vi mest hängt i stan. Gått en massor, eftersom rätt busshållplats aldrig dök upp. Powernapade här hemma innan Gina och Moa kom hit och vi (mest Lucía) lagade middag. En riktigt trevlig kväll, med pianospelande och blodvite. Avslutades med en hysterisk bilfärd. Vi var vilse ett par gånger, Moa trodde hon visste var hon var, försökte säga åt mig vart jag skulle köra, men eftersom jag inte ville svänga åt höger blev det liksom inte så. Omväg var ordet. Men den kunde ha blivit ännu längre, om vi hamnat på motorvägen mot Hamilton. Då hade vi nog kört fortfarande. Och imorgon ska vi följa en karta och lämna Mickey på ett catary. Kan bli intressant.
söndag 27 december 2009
Söndag en gång till
Ännu en söndag när jag är lite för trött. Det blir liksom så här nere. De har inte alls samma vanor som i Sverige när det gäller att gå ut. (I och för sig var vi aldrig ute igår, men principen kvarstår). I Sverige går de flesta ut vid tio-elva. Här går vi ut (och nu snackar jag om att gå ut på krogen, alltså) vid ett-två och festar hela vägen till morgonen gryr. Det var vad som hände förra lördagen. Igår var bara allmänt rent kaos. Haha, herregud.
Vi var på en inflyttningsfest hos Moas kompis, och kom hem i taxi runt femtiden när kvällen/natten/morgonen borde avslutats ett par timmar tidigare för allas bästa, men shit happens, liksom. Varken min eller Moas mobil fungerade (av olika anledningar dock. Haha), så vi var isolerade från omvärlden till femtiden nu i eftermiddags när vi kom hem hit och jag kunde ladda min telefon. Att få Moas telefon att fungera kvarstår fortfarande.
Och imorgon åker jag och hämtar Lucía på flygplatsen! Det ska bli roligt. Och om en vecka är vi i Kaikoura och har upplevt och sett en massa saker. Jag ser så fram emot den kommande en och en halv veckan!
Vi var på en inflyttningsfest hos Moas kompis, och kom hem i taxi runt femtiden när kvällen/natten/morgonen borde avslutats ett par timmar tidigare för allas bästa, men shit happens, liksom. Varken min eller Moas mobil fungerade (av olika anledningar dock. Haha), så vi var isolerade från omvärlden till femtiden nu i eftermiddags när vi kom hem hit och jag kunde ladda min telefon. Att få Moas telefon att fungera kvarstår fortfarande.
Och imorgon åker jag och hämtar Lucía på flygplatsen! Det ska bli roligt. Och om en vecka är vi i Kaikoura och har upplevt och sett en massa saker. Jag ser så fram emot den kommande en och en halv veckan!
fredag 25 december 2009
Christmas day
Jag sitter på golvet i mitt rum, precis framför skrivbordet. Min stol är på övervåningen, och jag orkar inte gå och hämta den. Det har varit en lång dag, men den har gått ganska fort och har varit helt okej. Har inte känts som jul alls, men det är en annan femma. Hade det inte varit för paketen och julgranen hade det kunnat vara vilken fest som helst.
Och det har varit en strålande dag! Vi var i parken och lekte vid tio imorse, då var det nästan för varmt. När jag, Lola och Isabelle gick tillbaka för att leka igen vid femtiden gick det knappt att vara ute. Men jag klagar inte :) Julklappsutdelningen hölls vid tolvsnåret och jag fick hur fina saker som helst; speciellt från er i Sverige. Det kändes tryggt att ha paket som det stod mitt namn på, men handstil jag kände igen. Jag uppskattade varenda en av grejerna ni gav mig, det värmde in i hjärtat! (Fast, mamma, varför i hela friden skickade du syltsocker? Den hade dessutom läckt..).
Igår blev en udda kväll också. Gick ut för en promenad vid sjutiden, kom ungefär 300 meter hemifrån när jag blir stoppad av en kille och två tjejer som frågar vilken min favoritjulsång är. Det slutar med att jag följer med dem och dricker öl (gratis, eftersom jag inte hade några pengar på mig) istället för att gå på promenad! Oväntat, men spännande. En av tjejerna skulle flytta till Brisbane (har jag för mig..) i Australien i Mars, så då har jag någon att eventuellt besöka där också!
Jag hoppas att ni i Sverige haft en bra jul! Vad har ni fått i julklapp? :)
Och det har varit en strålande dag! Vi var i parken och lekte vid tio imorse, då var det nästan för varmt. När jag, Lola och Isabelle gick tillbaka för att leka igen vid femtiden gick det knappt att vara ute. Men jag klagar inte :) Julklappsutdelningen hölls vid tolvsnåret och jag fick hur fina saker som helst; speciellt från er i Sverige. Det kändes tryggt att ha paket som det stod mitt namn på, men handstil jag kände igen. Jag uppskattade varenda en av grejerna ni gav mig, det värmde in i hjärtat! (Fast, mamma, varför i hela friden skickade du syltsocker? Den hade dessutom läckt..).
Igår blev en udda kväll också. Gick ut för en promenad vid sjutiden, kom ungefär 300 meter hemifrån när jag blir stoppad av en kille och två tjejer som frågar vilken min favoritjulsång är. Det slutar med att jag följer med dem och dricker öl (gratis, eftersom jag inte hade några pengar på mig) istället för att gå på promenad! Oväntat, men spännande. En av tjejerna skulle flytta till Brisbane (har jag för mig..) i Australien i Mars, så då har jag någon att eventuellt besöka där också!
Jag hoppas att ni i Sverige haft en bra jul! Vad har ni fått i julklapp? :)
torsdag 24 december 2009
Julafton. Fast ändå inte
Det är liksom julafton här, fast ändå inte. Det är ju imorgon, men idag och imorgon igen, för er. Jätteknäppt. Jag blev precis klar med inslagningen av alla paket. Var tvungen att åka och handla mer papper, och det var roande att se alla panikslagna ansikten i jakt på de sista julklapparna.
Igårkväll åkte vi bil till (även om jag och Robert starkt hävdade att vi borde ha promenerat) Franklin Road, där alla hus på den gatan har massor av lampor och renar och jultomtar och sånt där ni vet. Ganska coolt. Sen gick vi till den stora julgranen på Ponsonby Road, den var rätt häftig. Gjord med bara lampor som blinkar och byter färger lite hej vilt.
Öh. Jag kom precis på mig själv med att sitta och lyssna på julsånger. Frivilligt. Vad hände?
Kan meddela att paket från mamma, pappa, Kerstin, Stefan och Karin kom fram idag, samtidigt! Gigantiska också! Herregud. Lola kom nerspringande för trappan och hojtade "There's three gigantic packages for you upstairs!". Och hon fick också post idag, vilket gav mig tårar i ögonen. Såg att paketet var från Sverige, men tänkte att det var från deras förra au pair. Icke. Det var från min storebror! Så himla fint. Hon blev jätteglad (och jag också) och gav mig en lång, lång kram från dig :) Tack.
God jul allihopa!
Igårkväll åkte vi bil till (även om jag och Robert starkt hävdade att vi borde ha promenerat) Franklin Road, där alla hus på den gatan har massor av lampor och renar och jultomtar och sånt där ni vet. Ganska coolt. Sen gick vi till den stora julgranen på Ponsonby Road, den var rätt häftig. Gjord med bara lampor som blinkar och byter färger lite hej vilt.
Öh. Jag kom precis på mig själv med att sitta och lyssna på julsånger. Frivilligt. Vad hände?
Kan meddela att paket från mamma, pappa, Kerstin, Stefan och Karin kom fram idag, samtidigt! Gigantiska också! Herregud. Lola kom nerspringande för trappan och hojtade "There's three gigantic packages for you upstairs!". Och hon fick också post idag, vilket gav mig tårar i ögonen. Såg att paketet var från Sverige, men tänkte att det var från deras förra au pair. Icke. Det var från min storebror! Så himla fint. Hon blev jätteglad (och jag också) och gav mig en lång, lång kram från dig :) Tack.
God jul allihopa!
onsdag 23 december 2009
Lite uppåt nu då
Okej, kanske dags för ett lite mer uppåt inlägg. Även om morgonen var jobbig, jag bad om att få promenera Theo till day care, bara för att få samla tankarna på vägen hem. Men sen dess har det rullat på, jag, Lola och Willow for till Western park med picknick och lekte i två och en halv timme. Riktigt roligt och avslappnande faktiskt. Och just nu ligger jag i min säng och lyssnar på Miley Cyrus - party in the USA och skrattar lite. Den är lite i lördags. Ganska mycket. Är den populär i Sverige också?
Jag har insett hur van jag är att prata engelska nu. Ibland tänker jag "shit, hur fan förstod han vad jag sa?" för jag tänker att jag pratar svenska.. Efter en konversation kan jag tänka tillbaka och inse att ja, vi pratade faktiskt engelska. Inte svenska.
Nu är det snart julafton för er, här är det inte julafton förrän den 25e. Vilket i praktiken ändå innebär att vi har julafton nästan samtidigt, eftersom jag är 12 timmar före :) Nikkis mamma har varit här ett par dagar nu, och åker med dem till Brisbane nästa vecka. Hon bor i Indonesien och ska flytta till Ryssland om ett halvår typ. Hon är väldigt trevlig, jag tycker om henne. Till christmas day lär det ju dyka upp en del människor, men jag har ingen aning om vilka. Det visar sig. Jag ser bara fram emot när det är över, och det blir den 28e, när Lucía kommer hit! Åh det ska bli så roligt :)
Jag har insett hur van jag är att prata engelska nu. Ibland tänker jag "shit, hur fan förstod han vad jag sa?" för jag tänker att jag pratar svenska.. Efter en konversation kan jag tänka tillbaka och inse att ja, vi pratade faktiskt engelska. Inte svenska.
Nu är det snart julafton för er, här är det inte julafton förrän den 25e. Vilket i praktiken ändå innebär att vi har julafton nästan samtidigt, eftersom jag är 12 timmar före :) Nikkis mamma har varit här ett par dagar nu, och åker med dem till Brisbane nästa vecka. Hon bor i Indonesien och ska flytta till Ryssland om ett halvår typ. Hon är väldigt trevlig, jag tycker om henne. Till christmas day lär det ju dyka upp en del människor, men jag har ingen aning om vilka. Det visar sig. Jag ser bara fram emot när det är över, och det blir den 28e, när Lucía kommer hit! Åh det ska bli så roligt :)
tisdag 22 december 2009
Stormigt
Det här kommer antagligen bli ett väldigt djupt och ganska personligt inlägg. Men innan jag åkte hit bestämde jag mig för att ändra på mitt förhållande till mina känslor; inte vara lika sluten. Jag antar att det gäller i den här bloggen också. För jag måste skriva av mig.
Jag ligger i min säng, klockan är tio i åtta och jag är så trött att jag inte vet var jag ska ta vägen. Tröttheten är antagligen en kombination av en hel del saker. För mitt huvud är kaos, verkligen. Jag vet varken ut eller in. Jag vill gråta, och jag vill skutta fram med ett leende på läpparna. Det går inte att göra både och. Det gör mig trött i huvudet och jag vill bara sova. Att det sen är jul om ett par dagar påverkar mig antagligen utan att jag egentligen vet om det. Jag har svårt för julen i allmänhet, och trodde det skulle bli annorlunda här borta, men det är precis lika illa. Fast det glädjer mig ändå att se Lolas förväntan. Och sen att jag är borta från familjen, och att det är jul, samtidigt, påverkar mig antagligen. Inifrån, utan att jag egentligen lägger märke till det.
För att jag vill skutta och le längs gatan har många anledningar, för det känns som att jag äntligen börjar få ett riktigt liv här nere. Ett liv innehållandes jämnåriga att skratta och skicka sms med. Ett liv där jag känner mig hemma. Jag träffade en kille i lördags, och han gör mig också glad. Vi julhandlade idag.
Så det är svårt att få grepp om någonting. Jag hoppas att jag kan sova inatt, och att jag kan äta lite mer imorgon än jag gjort de tre senaste dagarna. Det blåser stormar inuti mig, vissa av dem blåser omkull mig, medan andra blåser mig upp på fötter igen. Ofta samtidigt.
Jag ligger i min säng, klockan är tio i åtta och jag är så trött att jag inte vet var jag ska ta vägen. Tröttheten är antagligen en kombination av en hel del saker. För mitt huvud är kaos, verkligen. Jag vet varken ut eller in. Jag vill gråta, och jag vill skutta fram med ett leende på läpparna. Det går inte att göra både och. Det gör mig trött i huvudet och jag vill bara sova. Att det sen är jul om ett par dagar påverkar mig antagligen utan att jag egentligen vet om det. Jag har svårt för julen i allmänhet, och trodde det skulle bli annorlunda här borta, men det är precis lika illa. Fast det glädjer mig ändå att se Lolas förväntan. Och sen att jag är borta från familjen, och att det är jul, samtidigt, påverkar mig antagligen. Inifrån, utan att jag egentligen lägger märke till det.
För att jag vill skutta och le längs gatan har många anledningar, för det känns som att jag äntligen börjar få ett riktigt liv här nere. Ett liv innehållandes jämnåriga att skratta och skicka sms med. Ett liv där jag känner mig hemma. Jag träffade en kille i lördags, och han gör mig också glad. Vi julhandlade idag.
Så det är svårt att få grepp om någonting. Jag hoppas att jag kan sova inatt, och att jag kan äta lite mer imorgon än jag gjort de tre senaste dagarna. Det blåser stormar inuti mig, vissa av dem blåser omkull mig, medan andra blåser mig upp på fötter igen. Ofta samtidigt.
måndag 21 december 2009
Inuti är du fjäderlätt och vit
Okej, ett dygn senare. Ett tungt dygn. Har inte mått bra alls, jag vet inte om jag fortfarande var bakis eller om allt som hände i lördags/söndags fortfarande påverkade mig. Med resultat kaos. För som jag skrev, jag har aldrig kastats såhär mellan känslor. Jag vet inte var jag ska börja, eller om jag ens ska skriva om i lördags. Det känns liksom inte viktigt. Inte just nu. Och det känns fel att göra det i samma inlägg som vad som kommer lite längre ner. I samma inlägg som det jag fick reda på igårkväll, och som fick mig att gråta, gråta, gråta. Så kanske berättar jag om lördagen en annan dag.
Förra veckan satt jag i en glänta, i gräset, i shorts och linne, omgiven av sommardofter och skrev ett kort. Det var ett avlångt kort med en blomma på, och på framsidan kunde man läsa "Get well". Jag skrev en del där i, jag skrev ganska mycket. Och när jag skrev rullade tårarna ner för mina kinder, för jag insåg vad som var på väg att hända. Vad som redan hänt. Att jag träffat Tora för sista gången, utan att ens veta om det.
Hon hade under en längre (eller kortare, beroende på hur man ser på det. Kanske förhållandevis kort) tid kämpat mot cancer. Cancer som spritt sig i hela kroppen. Varit inlagd på sjukhus, fått smärtstillande, haft sin syster där. Haft sin syster där som stöd och som tröst. För att slippa kämpa ensam, så fanns hennes syster där tillsammans med henne, och de kämpade tillsammans. Hennes syster är min finaste, finaste farmor. Och nu har hon förlorat sin syster. Nu andas hon inte längre, och jag skickade ett krya på dig-kort. Det hann aldrig komma fram. Tora hann aldrig läsa mina ord.
Jag minns när jag var liten, kanske var jag fem eller sex år. Vi bodde fortfarande i Bromsten, och farmor kom på besök. Jag stod uppe i trappan när hon klev in genom dörren. Efter henne kommer; en till farmor! Fast, det var det ju inte såklart. Hon hade bara tagit med sig sin syster, och jag tyckte att de var lika. Och de har hållit ihop. De har bott i olika städer, men de har hållit ihop. Jag minns på min student när jag lånade farmors badrum för att fixa mig innan jag åkte in till slutskivan. Farmor och Tora satt i köket och spelade kort, och för en stund hade jag sådan lust att sätta mig där med dem istället, och spela kort hela kvällen. Njuta av deras sällskap. Så blev det inte, och jag får inte chansen igen. Ingen får chansen igen. Det finns inga andra chanser.
Jag vill att ni ska veta att jag önskar jag kunde närvara på begravningen. Men nu är jag på andra sidan jorden, och det kommer inte att gå. Men mitt kort kommer komma hem till Tora någon gång, jag vet inte hur lång tid det tar, och det kan väl få representera mig? Plocka en bukett blommor, som jag skrivit om i kortet, och lägg på hennes grav, eller på kistan. Det är mitt avsked till Tora. Älskade.
Förra veckan satt jag i en glänta, i gräset, i shorts och linne, omgiven av sommardofter och skrev ett kort. Det var ett avlångt kort med en blomma på, och på framsidan kunde man läsa "Get well". Jag skrev en del där i, jag skrev ganska mycket. Och när jag skrev rullade tårarna ner för mina kinder, för jag insåg vad som var på väg att hända. Vad som redan hänt. Att jag träffat Tora för sista gången, utan att ens veta om det.
Hon hade under en längre (eller kortare, beroende på hur man ser på det. Kanske förhållandevis kort) tid kämpat mot cancer. Cancer som spritt sig i hela kroppen. Varit inlagd på sjukhus, fått smärtstillande, haft sin syster där. Haft sin syster där som stöd och som tröst. För att slippa kämpa ensam, så fanns hennes syster där tillsammans med henne, och de kämpade tillsammans. Hennes syster är min finaste, finaste farmor. Och nu har hon förlorat sin syster. Nu andas hon inte längre, och jag skickade ett krya på dig-kort. Det hann aldrig komma fram. Tora hann aldrig läsa mina ord.
Jag minns när jag var liten, kanske var jag fem eller sex år. Vi bodde fortfarande i Bromsten, och farmor kom på besök. Jag stod uppe i trappan när hon klev in genom dörren. Efter henne kommer; en till farmor! Fast, det var det ju inte såklart. Hon hade bara tagit med sig sin syster, och jag tyckte att de var lika. Och de har hållit ihop. De har bott i olika städer, men de har hållit ihop. Jag minns på min student när jag lånade farmors badrum för att fixa mig innan jag åkte in till slutskivan. Farmor och Tora satt i köket och spelade kort, och för en stund hade jag sådan lust att sätta mig där med dem istället, och spela kort hela kvällen. Njuta av deras sällskap. Så blev det inte, och jag får inte chansen igen. Ingen får chansen igen. Det finns inga andra chanser.
Jag vill att ni ska veta att jag önskar jag kunde närvara på begravningen. Men nu är jag på andra sidan jorden, och det kommer inte att gå. Men mitt kort kommer komma hem till Tora någon gång, jag vet inte hur lång tid det tar, och det kan väl få representera mig? Plocka en bukett blommor, som jag skrivit om i kortet, och lägg på hennes grav, eller på kistan. Det är mitt avsked till Tora. Älskade.
söndag 20 december 2009
Blöta kinder
Jag tänkte skriva ett inlägg här, ett inlägg med blöta kinder och rödgråtna ögon. Men jag hittade inte orden, de fastnade på insidan i något sorts virrvarr av alla tankar och känslor som kommit upp det senaste dygnet. Jag har nog aldrig kastats såhär mellan känslor, någonsin.
Men det är tårar och blöta kinder, och jag ska skriva ett värdigt inlägg när jag har samlat ihop tankarna, rett ut dem och snirklat ut orden. Antagligen imorgon, och till dess; farmor, jag tänker på dig och sänder mina varmaste kramar till dig. Älskade du.
Men det är tårar och blöta kinder, och jag ska skriva ett värdigt inlägg när jag har samlat ihop tankarna, rett ut dem och snirklat ut orden. Antagligen imorgon, och till dess; farmor, jag tänker på dig och sänder mina varmaste kramar till dig. Älskade du.
fredag 18 december 2009
Positiv energi
Lika irriterande och envis Theo kan vara, lika kärleksfull och fin kan han vara. Idag på eftermiddagen var det bara han och jag hemma (Lola var och julhandlade med både mamma OCH pappa, vilket antagligen var väldigt kul för henne, att för en gångs skull ha all uppmärksamhet från båda föräldrarna) och jag satt i soffan i köket. Han kom emot mig och sträckte ut armarna; ville sitta i mitt knä. Det är inte ofta han kan sitta still i någons knä utan att göra något, men där satt vi alltså, han med huvudet mot mitt bröst, jag med armarna runt honom. Jag hade en kentskiva på, och jag sjöng i hans öra;
Sagor för barnen som är som du,
om en tunnel vid ljusets slut.
Jag är din vän och vi lär oss av varran.
Det är ett av skälen.
Ge dem ett finger och värm min hand,
i ett iskallt IKEA-land.
Du är min vän och vi lär oss av varran.
För han är min lilla kompis som just i detta tillfälle gav mig energi av det mest positiva slaget du kan tänka dig. Vi satt tillsammans i femton minuter, och jag hade tidvis tårar i ögonen. För den här veckan har jag gjort såna framsteg, personligt, och jag trivs ännu bättre än innan. Nikki och Robert (mest Robert, för det är mest han som varit hemma, Nikki har jobbat väldigt mycket) har börjat lära känna den riktiga Cissi nu. Den som driver med folk och är ironisk. Den som har funderingar och knäppa förslag på lösningar på funderingarna. Jag och Robert har skrattat massor tillsammans, och vi har internskämt. Det tog två månader, men det är sån jag är. Jag låter saker ta tid, för jag tror att de varar längre då.
SMS-trafik mellan mig och Robert igår:
Jag: Carrot in the salad, or am I just strange?
Robert: Just crazy..
(Han och jag och mat är en lång, lång historia. Men en rolig sådan!)
Sagor för barnen som är som du,
om en tunnel vid ljusets slut.
Jag är din vän och vi lär oss av varran.
Det är ett av skälen.
Ge dem ett finger och värm min hand,
i ett iskallt IKEA-land.
Du är min vän och vi lär oss av varran.
För han är min lilla kompis som just i detta tillfälle gav mig energi av det mest positiva slaget du kan tänka dig. Vi satt tillsammans i femton minuter, och jag hade tidvis tårar i ögonen. För den här veckan har jag gjort såna framsteg, personligt, och jag trivs ännu bättre än innan. Nikki och Robert (mest Robert, för det är mest han som varit hemma, Nikki har jobbat väldigt mycket) har börjat lära känna den riktiga Cissi nu. Den som driver med folk och är ironisk. Den som har funderingar och knäppa förslag på lösningar på funderingarna. Jag och Robert har skrattat massor tillsammans, och vi har internskämt. Det tog två månader, men det är sån jag är. Jag låter saker ta tid, för jag tror att de varar längre då.
SMS-trafik mellan mig och Robert igår:
Jag: Carrot in the salad, or am I just strange?
Robert: Just crazy..
(Han och jag och mat är en lång, lång historia. Men en rolig sådan!)
torsdag 17 december 2009
Intensivt
Herregud vilken dag. Och den har bara börjat! Ligger i min säng helt utslagen, men när jag har skrivit klart det här ska jag ta hand om tvätten och promenera upp till Ponsonby Road för att köpa ett par julklappar. När jag ska hinna tillbaka till Newmarket för att hämta den bästa julklappen till Lola, vet jag inte riktigt. Lördag, kanske..
Morgonen började med att jag drog mig upp vid åtta-tiden (Lola har ju lov, så sovmorgon varje morgon, weey!) och det var heeelt tyst. Och då bor vi med en tvååring. Och en nioåring. Som har en elvaåring här på besök. Men helt tyst. Så jag käkade frukost i lugn och ro, vid tjugo över åtta kommer Robert in i köket och är lika chockad han över hur tyst det är. De stora barnen kommer upp vid halv nio, och Theo vaknar kvart i nio. Efter att ha sovit i mer än 13 timmar!
Efter att ha lämnat Theo på dagis en timme senare än vanligt åkte jag, Lola och Zoe till ett ställe som heter Clip 'n climb. Ett helt ställe fyllt av klätterväggar. Jag var lite nervös i början, men det var fett roligt! Klättrade så att mitt ena finger började blöda. Och jag känner redan nu att jag kommer ha träningsvärk imorgon.
Efter det var det hem, äta lunch och iväg igen. Hade fått vägbeskrivning av Robert, och det var lätt att hitta. Lämnade av Lola (och åt en bit kaka) vid Rugby Stadium någonstans nord-väst härifrån. Hon ska filma en reklamfilm för Rugby Union! Så himla coolt! Inte allas unge som kommer vara på tv. Jag kommer bli den häftigaste au pairen.
Nu ska jag alltså ta mig upp ur sängen, för om jag stannar kommer jag somna. Jag känner mig själv. Men det är maaaassa tvätt att ta hand om, det blir, eh, roligt. Men jag får skylla mig själv, det är jag som inte tagit hand om den tidigare.
Morgonen började med att jag drog mig upp vid åtta-tiden (Lola har ju lov, så sovmorgon varje morgon, weey!) och det var heeelt tyst. Och då bor vi med en tvååring. Och en nioåring. Som har en elvaåring här på besök. Men helt tyst. Så jag käkade frukost i lugn och ro, vid tjugo över åtta kommer Robert in i köket och är lika chockad han över hur tyst det är. De stora barnen kommer upp vid halv nio, och Theo vaknar kvart i nio. Efter att ha sovit i mer än 13 timmar!
Efter att ha lämnat Theo på dagis en timme senare än vanligt åkte jag, Lola och Zoe till ett ställe som heter Clip 'n climb. Ett helt ställe fyllt av klätterväggar. Jag var lite nervös i början, men det var fett roligt! Klättrade så att mitt ena finger började blöda. Och jag känner redan nu att jag kommer ha träningsvärk imorgon.
Efter det var det hem, äta lunch och iväg igen. Hade fått vägbeskrivning av Robert, och det var lätt att hitta. Lämnade av Lola (och åt en bit kaka) vid Rugby Stadium någonstans nord-väst härifrån. Hon ska filma en reklamfilm för Rugby Union! Så himla coolt! Inte allas unge som kommer vara på tv. Jag kommer bli den häftigaste au pairen.
Nu ska jag alltså ta mig upp ur sängen, för om jag stannar kommer jag somna. Jag känner mig själv. Men det är maaaassa tvätt att ta hand om, det blir, eh, roligt. Men jag får skylla mig själv, det är jag som inte tagit hand om den tidigare.
onsdag 16 december 2009
Skype
Bara så att ni vet, så har jag börjat vara inloggad på Skype lite nu och då. Ofta om mornarna (era kvällar alltså), så om någon känner för att prata lite så kan ni ju logga in ibland och se om jag är online. Jag måste komma över det stora steget att faktiskt prata med någon på Skype. Det har gått så lång tid nu att det känns knäppt. Jag vågar knappt. Vet inte vad jag är rädd för, hemlängtan kanske?
måndag 14 december 2009
Personlig insikt
Efter att ha spelat två fotbollsmatcher på raken (det var ett lag som behövde extraspelare, så jag hoppade in) och cyklat en hel massa, var jag trött när jag stod i duschen för en kvart sen. Lyssnade på Jet - Move on och fick en sån där insikt. Ni vet, som man får ibland, och lär känna sig själv lite bättre. Ibland är insikterna bra, ibland är de jobbiga och ibland önskar man att man inte insett det man precis gjorde.
Det här var en bra insikt. Jag insåg varför jag trivs så bra här i Nya Zeeland. Bortsett från allt det uppenbara, då.
Jag blickar framåt. I hela mitt liv (eller, sen jag var 13-14) har jag alltid blickat bakåt. Eller framåt för att fly från det som är nu. Men jag har aldrig levt i nuet och samtidigt haft blicken stadigt fäst vid horisonten och målmedvetet hållit kvar blicken. Och det känns så skönt att äntligen inse det här, inse att allt som gjort mig illa förr, allt som jag varit ledsen eller arg över, har jag gått vidare från. Det kommer inte längre och pockar på min uppmärksamhet vid de sämsta tillfällena, det gör mig inte ledsen utan egentlig anledning, det ger mig inte ont i magen vid vissa låtval.
Jag lever som jag alltid velat leva, och jag mår som jag alltid velat må. Äntligen.
Det här var en bra insikt. Jag insåg varför jag trivs så bra här i Nya Zeeland. Bortsett från allt det uppenbara, då.
Jag blickar framåt. I hela mitt liv (eller, sen jag var 13-14) har jag alltid blickat bakåt. Eller framåt för att fly från det som är nu. Men jag har aldrig levt i nuet och samtidigt haft blicken stadigt fäst vid horisonten och målmedvetet hållit kvar blicken. Och det känns så skönt att äntligen inse det här, inse att allt som gjort mig illa förr, allt som jag varit ledsen eller arg över, har jag gått vidare från. Det kommer inte längre och pockar på min uppmärksamhet vid de sämsta tillfällena, det gör mig inte ledsen utan egentlig anledning, det ger mig inte ont i magen vid vissa låtval.
Jag lever som jag alltid velat leva, och jag mår som jag alltid velat må. Äntligen.
Längtan
Nu längtar jag till julafton. Eller, juldagen, blir det ju. För imorse kom Robert in i köket med ett väldigt grönt paket (jag har lärt mig känna igen paketen som kommer från Sverige. De är oftast till mig, dessutom) och jag var påväg att ta emot det när han tvärvände och la det under granen. Men ja, det är till mig. Från farmor. Men jag måste vänta jättelänge innan jag får öppna det! Jag undrar vad som är i.
Jag längtar verkligen till den 28 december också. Då ska jag hämta Lucía på flygplatsen, och vi ska spendera ett par dagar här i Auckland innan vi beger oss till Sydön den 1 januari. Flyger till Christchurch (dessutom flyger vi helt sjukt billigt, ca 1300 svenska kronor för båda, tur och retur!) och har där hyrt bil som vi kör upp till Kaikoura. Sen blir det äventyr för hela slanten! Whalewatch första dagen och simma med delfiner andra dagen. Vad vi ska roa oss med resten av dagarna återstår att se, men eftersom vi har en bil är vi ganska fria och kan ta turer runt Kaikoura. Det kommer bli så himla roligt!
Jag längtar verkligen till den 28 december också. Då ska jag hämta Lucía på flygplatsen, och vi ska spendera ett par dagar här i Auckland innan vi beger oss till Sydön den 1 januari. Flyger till Christchurch (dessutom flyger vi helt sjukt billigt, ca 1300 svenska kronor för båda, tur och retur!) och har där hyrt bil som vi kör upp till Kaikoura. Sen blir det äventyr för hela slanten! Whalewatch första dagen och simma med delfiner andra dagen. Vad vi ska roa oss med resten av dagarna återstår att se, men eftersom vi har en bil är vi ganska fria och kan ta turer runt Kaikoura. Det kommer bli så himla roligt!
söndag 13 december 2009
Kärlek
Helgen har gått fort, och jag har fått ett par julklappar inhandlade. Dessutom lämnade jag in min engångskamera som var med på avskedsfesten. Det var spännande! Ni anar inte vilka bilder det finns på er här i NZ nu..
Jag har börjat känna den förbehållslösa kärleken man bara kan få från barn nu. Theo blir bättre och bättre på att säga hejdå till mamma när vi ska göra saker, eller när hon går till jobbet. Igårkväll tog Nikki hand om disken, och Theo och jag hängde i hans rum. Läste böcker tillsammans, han i mitt knä, med sina små fötter mot mina smalben. Vi läste i säkert en halvtimme, och jag kände verkligen att han kände sig trygg med mig, och det gjorde mig så glad. Det är ju precis därför jag är här.
Lola har också sagt ett par saker de senaste två veckorna som verkligen fått mitt hjärta att hoppa över ett slag och min mage fyllas av glädjekänslor. Första tillfället var när vi pratade om vilken lärare hon helst vill ha nästa år, och hon sa något i stil med "Cause I feel I connect to him, like I do with you". Andra tillfället sa hon något i stil med "She's one of the few people I can trust, excpect from you, of course." Det gör mig så himla, himla glad att hon känner att hon kan lita på mig, att jag vunnit hennes förtroende. Jag vet inte vad det är jag gjort, men på något sätt känner hon tilltro till mig. Kanske för att jag visat mig svag för henne, och kanske för att jag lyssnar när hon berättar och ägnar henne uppmärksamhet när hennes föräldrar inte hinner. Hon är en underbar liten tjej.
Jag har börjat känna den förbehållslösa kärleken man bara kan få från barn nu. Theo blir bättre och bättre på att säga hejdå till mamma när vi ska göra saker, eller när hon går till jobbet. Igårkväll tog Nikki hand om disken, och Theo och jag hängde i hans rum. Läste böcker tillsammans, han i mitt knä, med sina små fötter mot mina smalben. Vi läste i säkert en halvtimme, och jag kände verkligen att han kände sig trygg med mig, och det gjorde mig så glad. Det är ju precis därför jag är här.
Lola har också sagt ett par saker de senaste två veckorna som verkligen fått mitt hjärta att hoppa över ett slag och min mage fyllas av glädjekänslor. Första tillfället var när vi pratade om vilken lärare hon helst vill ha nästa år, och hon sa något i stil med "Cause I feel I connect to him, like I do with you". Andra tillfället sa hon något i stil med "She's one of the few people I can trust, excpect from you, of course." Det gör mig så himla, himla glad att hon känner att hon kan lita på mig, att jag vunnit hennes förtroende. Jag vet inte vad det är jag gjort, men på något sätt känner hon tilltro till mig. Kanske för att jag visat mig svag för henne, och kanske för att jag lyssnar när hon berättar och ägnar henne uppmärksamhet när hennes föräldrar inte hinner. Hon är en underbar liten tjej.
fredag 11 december 2009
Sommrvärme
Redan fredag? Herregud, den här veckan har gått förbi i rasande fart! Och den har varit alldeles fantastisk, i alla fall vädermässigt. För lika dålig, kall och regnig förra veckan var, lika bra, varm och solig har den här veckan varit. Jag kan meddela att jag redan nu i princip är brunare om armarna än jag blev på hela sommaren i Sverige, och då har jag inte ens solat än. Men på söndag planerar jag att åka till en strand någonstans, måste bara hitta någon som vill följa med :)
Igår fyllde Nikki år, och vi var och åt på en italiensk restaurang. De har sjukt goda pizzor (hovmästaren, tror jag att det var, berättade att de blivit framröstade till att ha Aucklands bästa pizzor tre gånger i år) men jag käkade lasange igår. Inte lika god som pizzorna, dock. Efteråt åt vi chokladtårta här hemma. En väldigt mysig sommarkväll.
Jag är helt utslagen. Har varit på Lolas skola på förmiddagen och tittat när alla barn uppträtt. Tänk svensk skolavslutning, men de kallar det "fia-fia day". Vad fia-fia är för något vet jag inte. Men, anledningen till att jag är helt utslagen är att det var utomhus, på en basketplan/gräsmatta mitt i solen. I mer än en timme. Och de stackars barnen satt på asfalten när de inte uppträdde. Solen är verkligen varm här, och jag är så nojig över Theo och sol. Rädd för att han ska bränna sig, vilket visat sig vara väldigt lätt hänt här eftersom de i princip inte har något ozon-lager. När jag köpte solskyddskräm för några veckor sen skrattade jag lite. Allt som fanns att välja på var solskyddsfaktor 30 och uppåt. Det är annorlunda från i Sverige, för här känner man att solen är farlig. I skolan måste de ha hatt/keps. Om de inte har det får de inte vara ute.
Igår fyllde Nikki år, och vi var och åt på en italiensk restaurang. De har sjukt goda pizzor (hovmästaren, tror jag att det var, berättade att de blivit framröstade till att ha Aucklands bästa pizzor tre gånger i år) men jag käkade lasange igår. Inte lika god som pizzorna, dock. Efteråt åt vi chokladtårta här hemma. En väldigt mysig sommarkväll.
Jag är helt utslagen. Har varit på Lolas skola på förmiddagen och tittat när alla barn uppträtt. Tänk svensk skolavslutning, men de kallar det "fia-fia day". Vad fia-fia är för något vet jag inte. Men, anledningen till att jag är helt utslagen är att det var utomhus, på en basketplan/gräsmatta mitt i solen. I mer än en timme. Och de stackars barnen satt på asfalten när de inte uppträdde. Solen är verkligen varm här, och jag är så nojig över Theo och sol. Rädd för att han ska bränna sig, vilket visat sig vara väldigt lätt hänt här eftersom de i princip inte har något ozon-lager. När jag köpte solskyddskräm för några veckor sen skrattade jag lite. Allt som fanns att välja på var solskyddsfaktor 30 och uppåt. Det är annorlunda från i Sverige, för här känner man att solen är farlig. I skolan måste de ha hatt/keps. Om de inte har det får de inte vara ute.
tisdag 8 december 2009
Lämna får man ta!
Haha. Jag pratade precis med Nikki i telefon, Lola har simning i eftermiddag och på grund av att saker och ting fungerar lite annorlunda den här veckan diskuterade vi hur vi skulle göra. Samtalet rundas av efter detta:
C - His (Roberts) car is here, but he isn't..
N - No, I tried to ring him to see what he's up to
C - But if he's home when I have to leave, we can solve it. Otherwise I take Lola.
N - If he isn't home when you're leaving, just take the car!
C - Eh, ok...
Det är så det fungerar i den här familjen, tydligen :D
C - His (Roberts) car is here, but he isn't..
N - No, I tried to ring him to see what he's up to
C - But if he's home when I have to leave, we can solve it. Otherwise I take Lola.
N - If he isn't home when you're leaving, just take the car!
C - Eh, ok...
Det är så det fungerar i den här familjen, tydligen :D
måndag 7 december 2009
Två månader
Jag har varit i Nya Zeeland i två månader nu. Ganska precis, faktiskt. Och äntligen har jag fått sån distans till allt, att jag tänker på Sverige i ljusa tankar. Jag har inte hemlängtan, det vill jag inte kalla det, men någon sorts saknad är det nog. Det är som att jag inte skulle må dåligt av att besöka Sverige någon vecka eller två. Men det känns sjukt att det redan gått två månader.. Det är en lång tid, men tiden har försvunnit i ett nafs. Men ibland kan jag tänka på hur skönt det vore att veta hur exakt allt fungerar, hitta överallt och ha något som verkligen är hemma. Jag känner mig hemma här också, men det blir aldrig på samma sätt som i Sverige.
Igår var ett äventyr. Tog bussen med hamnen som mål, men tänkte att jag skulle åka en station längre än förra gången. Haha. Dumt beslut. Bussen svängde åt andra hållet, så det var bara att sitta kvar och se var jag hamnade. Efter en stund kom vi till en gata med massa affärer, så där gick jag av, och dit lär jag åka tillbaka i veckan. Tyckte verkligen om det. Newmarket. Åkte buss hem också, och lokaltrafiken verkar fungera lite bättre här än i Stockholm. Det var något fel på vår buss, så chauffören stannar vid en busshållplats, där en ny (tom) buss väntar på oss. Skulle aldrig hända i Stockholm. Där skulle de släppa av oss och be oss vänta på nästa buss och klämma in oss där. Heja NZ!
Igår var ett äventyr. Tog bussen med hamnen som mål, men tänkte att jag skulle åka en station längre än förra gången. Haha. Dumt beslut. Bussen svängde åt andra hållet, så det var bara att sitta kvar och se var jag hamnade. Efter en stund kom vi till en gata med massa affärer, så där gick jag av, och dit lär jag åka tillbaka i veckan. Tyckte verkligen om det. Newmarket. Åkte buss hem också, och lokaltrafiken verkar fungera lite bättre här än i Stockholm. Det var något fel på vår buss, så chauffören stannar vid en busshållplats, där en ny (tom) buss väntar på oss. Skulle aldrig hända i Stockholm. Där skulle de släppa av oss och be oss vänta på nästa buss och klämma in oss där. Heja NZ!
lördag 5 december 2009
5 december
Idag har varit en bra dag. Jag har trivts. När jag gick hemifrån imorse (i förmiddags kanske är mer korrekt..) var det extremt mörkt på himlen, så jag packade regnjacka. Den behövde jag inte, utan istället tittade solen fram lagom till att jag var nere i hamnen inne i city. Det slog mig, när jag gick där på piren med solen i ryggen och blickade ut över öarna utanför Auckland, att fan. Jag ska bo här i ett år och det är så sjukt vackert att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Vattnet är turkost (och då menar jag verkligen turkost, tänk båtutflykt i Grekland) och nej, det är bara så himla fint. Det gör mig glad.
Jag shoppade en del idag också. Tre linnen/t-shirts och lite armband. Och, haha, två pins till förmån för Nya Zeelands paralympics. Och jag åkte buss! Och det ska jag berätta om nu, för det var annorlunda från i Sverige. Man kan betala kontant på bussen (det kostar 1.60, alltså typ 8 kr). Det finns en tv-skärm på väggen bakom chauffören (där penchis-sätet är, ni vet) som visar omväxlande saker; väder för fyra dagar framåt, film från kameror frampå bussen och inuti, så man ser antingen vad som händer i trafiken, eller vilka mer som är på bussen (om man inte orkar se sig om), karta på var man befinner sig med bussen och var alla stationer är. Och när vår busschaufför blev avbytt och slutade för dagen, vinkade han till alla i bussen. Mysigt.
Dagens kommentar kommer från Lola. Vi tittar på ett program om hur viktigt salt var förr i tiden (alltså typ 3000 år sen) för att förvara mat och grejer. De pratar om att de har problem att få fram salt. I know where they can get salt from. The supermarket!
Jag shoppade en del idag också. Tre linnen/t-shirts och lite armband. Och, haha, två pins till förmån för Nya Zeelands paralympics. Och jag åkte buss! Och det ska jag berätta om nu, för det var annorlunda från i Sverige. Man kan betala kontant på bussen (det kostar 1.60, alltså typ 8 kr). Det finns en tv-skärm på väggen bakom chauffören (där penchis-sätet är, ni vet) som visar omväxlande saker; väder för fyra dagar framåt, film från kameror frampå bussen och inuti, så man ser antingen vad som händer i trafiken, eller vilka mer som är på bussen (om man inte orkar se sig om), karta på var man befinner sig med bussen och var alla stationer är. Och när vår busschaufför blev avbytt och slutade för dagen, vinkade han till alla i bussen. Mysigt.
Dagens kommentar kommer från Lola. Vi tittar på ett program om hur viktigt salt var förr i tiden (alltså typ 3000 år sen) för att förvara mat och grejer. De pratar om att de har problem att få fram salt. I know where they can get salt from. The supermarket!
Vilken vecka
Det är lördag morgon, och jag ligger i min säng. Jag kan se att solen skiner utanför fönstret (äntligen, efter tre dagars KONSTANT spöregn. De två första dagarna var det ändå väldigt varmt, men igår var inte kul alls) och jag har precis ätit frukost. Sov till halv elva, och jag behövde det efter den här veckan. Har varit mentalt slut, det är påfrestande att jobba med barn. Man måste vara så på sin vakt hela, hela tiden. Sen att de senaste två dagarna varit (förlåt mig) katastrofala har gjort att mina krafter verkligen gick på sparlåga igår.
Men fredagen började bra. På grund av det extrema regnet ute bestämde jag att jag och Theo inte ville gå någonstans, så jag tog fram färg, så han fick måla och kladda lite. Sen lekte vi med vatten i typ en halvtimme när han skulle tvätta sig. Vid det laget hade regnet avtagit lite, så vi tog en promenad med vagnen. På vägen hem frågade jag om han också ville promenera, och det ville han. Dumt beslut, så långt hemifrån. De 500 meterna var verkligen tålamodsprövande. Andas. Han är två år och han älskar att upptäcka saker. Han vet inte vad som är rätt och fel. Han gör inget för att personligen irritera mig. Men det tog lång tid och ett par raseriutbrott från hans sida, innan vi kom hem igen.
Han var trött, så jag stoppade honom i säng. Han brukar sova två-tre timmar. När jag efter 20 minuter hörde honom prata där inne, gick jag in och stoppade om honom igen. Detta upprepades i en och en halv timme, innan jag bestämde mig för att det inte var någon idé längre. Måttligt irriterad.
Detta skulle straffa sig, såklart. Vid fyratiden var han en katastrof. Kunde inte sätta ner honom utan att han skrek och stod PÅ mina ben för att bli upplyft, samtidigt som jag försökte laga mat till honom, baka med Lola och inte kliva på katten som var överallt.
Men det är så det är att ha hand om barn. Inte bara solsken och glada miner. Som tur var kom Robert hem och tog hand om Theos bad, så jag och Lola fick lite tid tillsammans. Det är ju hon som blir lidande när Theo är såhär. Och på kvällen åkte jag till fröken apelsin (Moa, svensk tjej) och hade många välbehövliga skratt. Var hemma vid halv ett och somnade gott efter ett tag. Nu ska jag duscha och sen åka in till stan.
Men fredagen började bra. På grund av det extrema regnet ute bestämde jag att jag och Theo inte ville gå någonstans, så jag tog fram färg, så han fick måla och kladda lite. Sen lekte vi med vatten i typ en halvtimme när han skulle tvätta sig. Vid det laget hade regnet avtagit lite, så vi tog en promenad med vagnen. På vägen hem frågade jag om han också ville promenera, och det ville han. Dumt beslut, så långt hemifrån. De 500 meterna var verkligen tålamodsprövande. Andas. Han är två år och han älskar att upptäcka saker. Han vet inte vad som är rätt och fel. Han gör inget för att personligen irritera mig. Men det tog lång tid och ett par raseriutbrott från hans sida, innan vi kom hem igen.
Han var trött, så jag stoppade honom i säng. Han brukar sova två-tre timmar. När jag efter 20 minuter hörde honom prata där inne, gick jag in och stoppade om honom igen. Detta upprepades i en och en halv timme, innan jag bestämde mig för att det inte var någon idé längre. Måttligt irriterad.
Detta skulle straffa sig, såklart. Vid fyratiden var han en katastrof. Kunde inte sätta ner honom utan att han skrek och stod PÅ mina ben för att bli upplyft, samtidigt som jag försökte laga mat till honom, baka med Lola och inte kliva på katten som var överallt.
Men det är så det är att ha hand om barn. Inte bara solsken och glada miner. Som tur var kom Robert hem och tog hand om Theos bad, så jag och Lola fick lite tid tillsammans. Det är ju hon som blir lidande när Theo är såhär. Och på kvällen åkte jag till fröken apelsin (Moa, svensk tjej) och hade många välbehövliga skratt. Var hemma vid halv ett och somnade gott efter ett tag. Nu ska jag duscha och sen åka in till stan.
torsdag 3 december 2009
Kraftreserv
Herregud vilken dag. Jag är HELT slut. Jag har varit ovanligt trött hela veckan (antagligen på grund av att Theo tagit sitt skrikande till nya nivåer.. Det var inte så jätteilla förut, men nu skriker han bara för att skrika. Och han gör det högt.) men idag har varit påfrestande.
Förra veckan var jag med Theo hos doktorn i tre timmar för hans mjölktest (man ger honom olika doser mjölk varje halvtimme för att se om han fortfarande är allergisk) och det gick hur bra som helst. Idag var det dags för äggtest. Det kunde ha börjat bättre.
Jag var ensam den här gången, och trots att jag visste var vi skulle körde jag fel femton gånger. Visade sig att jag hade svängt för tidigt, men jag körde runt, runt, gjorde u-svängar, backade mot enkelriktat för att vända och herregud vad irriterad jag var. Som tur var hade vi inte bråttom, och jag hittade rätt till slut. (Nämnas bör kanske att det här var MITT i city. Klockan nio på morgonen..)
Första anhalten i testet är att smeta ägg på läpparna. Tjena. Vi (jag och sköterskan) fick med gemensamma krafter hålla i honom för att få på ägget. Det var hemskt, riktigt jobbigt. Han skrek. Men direkt när vi var klara var det bra igen, och vi gick ut i väntrummet och lekte. När det var dags för nästa anhalt, att äta en liten dos ägg, tog det tvärstopp. Vi försökte allt. Blanda det i saker han tycker om (vilket resulterade i att han vägrade äta något över huvud taget), tvinga in det i munnen på honom och få honom att göra själv. Icke. Han skrek som jag aldrig hört honom skrika förut. Och jag kände mig så himla elak.
Efter en stund hade sköterskan blandat ägg med äppelmos som vi hade med oss, och jag och Theo gick in i ett annat rum där jag försökte få honom att äta det. Men det gick bara inte, han vägrade. Så vi fick åka hem igen. Men han måste göra det, så vi måste tillbaka. Det ser jag inte riktigt fram emot.
Förra veckan var jag med Theo hos doktorn i tre timmar för hans mjölktest (man ger honom olika doser mjölk varje halvtimme för att se om han fortfarande är allergisk) och det gick hur bra som helst. Idag var det dags för äggtest. Det kunde ha börjat bättre.
Jag var ensam den här gången, och trots att jag visste var vi skulle körde jag fel femton gånger. Visade sig att jag hade svängt för tidigt, men jag körde runt, runt, gjorde u-svängar, backade mot enkelriktat för att vända och herregud vad irriterad jag var. Som tur var hade vi inte bråttom, och jag hittade rätt till slut. (Nämnas bör kanske att det här var MITT i city. Klockan nio på morgonen..)
Första anhalten i testet är att smeta ägg på läpparna. Tjena. Vi (jag och sköterskan) fick med gemensamma krafter hålla i honom för att få på ägget. Det var hemskt, riktigt jobbigt. Han skrek. Men direkt när vi var klara var det bra igen, och vi gick ut i väntrummet och lekte. När det var dags för nästa anhalt, att äta en liten dos ägg, tog det tvärstopp. Vi försökte allt. Blanda det i saker han tycker om (vilket resulterade i att han vägrade äta något över huvud taget), tvinga in det i munnen på honom och få honom att göra själv. Icke. Han skrek som jag aldrig hört honom skrika förut. Och jag kände mig så himla elak.
Efter en stund hade sköterskan blandat ägg med äppelmos som vi hade med oss, och jag och Theo gick in i ett annat rum där jag försökte få honom att äta det. Men det gick bara inte, han vägrade. Så vi fick åka hem igen. Men han måste göra det, så vi måste tillbaka. Det ser jag inte riktigt fram emot.
onsdag 2 december 2009
En vanlig onsdag kl 17:07
Det börjar med ett harmlöst "That?" och ett pekande finger. Han är ute efter dem. Igen. De är redan nakna, så han behöver inte klä av dem. Jag ger dem till honom, och han börjar med den mörkhåriga. Greppar henne runt livet med bara en hand och trycker henne resolut under vattenytan. Låter henne komma upp i luften igen bara sekunder senare, men hon är blöt. Blöt, blottad och stel. Antagligen kommer stelheten från skräcken hon upplever, men jag vet inte riktigt.
Sen fortsätter han med den blonda. Henne hanterar han ännu mer brutalt. För inte nog med att han håller henne under vattenytan längre än vad någons lungor skulle klara; när han väl viker sig och låter henne komma upp igen, vrider han nacken av henne. Vrider och skruvar tills ansiktet är bakåt, och bakhuvudet framåt. Hennes stackars brunhåriga vän kan bara se på, flytandes futtiga centimeter därifrån.
När han vridit nacken av den blonda inser han antagligen att han behandlat den brunhåriga lite för vänligt.
Han dunkar henne bestämt i det vita kaklet fem gånger. Sen släpper han henne att flyta omkring i vattnet, om möjligt ännu stelare än innan.
Han vänder sig till mig, ser mig i ögonen och säger "apple custard?". För honom är allt en lek.
Och kanske är det bara jag, men jag tycker faktiskt att det är lite makabert att ha barbiedockor som badleksaker...
Sen fortsätter han med den blonda. Henne hanterar han ännu mer brutalt. För inte nog med att han håller henne under vattenytan längre än vad någons lungor skulle klara; när han väl viker sig och låter henne komma upp igen, vrider han nacken av henne. Vrider och skruvar tills ansiktet är bakåt, och bakhuvudet framåt. Hennes stackars brunhåriga vän kan bara se på, flytandes futtiga centimeter därifrån.
När han vridit nacken av den blonda inser han antagligen att han behandlat den brunhåriga lite för vänligt.
Han dunkar henne bestämt i det vita kaklet fem gånger. Sen släpper han henne att flyta omkring i vattnet, om möjligt ännu stelare än innan.
Han vänder sig till mig, ser mig i ögonen och säger "apple custard?". För honom är allt en lek.
Och kanske är det bara jag, men jag tycker faktiskt att det är lite makabert att ha barbiedockor som badleksaker...
tisdag 1 december 2009
Bilder från senaste veckan
Det här är vad de sysslar med i NZ. En stackare sitter och borrar hål i x antal tomma vattenflaskor, en annan stackare trär dem på en tråd. (Eller så jobbar man som art director)..
Long Bay. Tyvärr valde ju solen att inte alls skina den dagen, men det var häftigt ändå. Antar att det är ännu finare när solen skiner.
De EXTREMT läskiga svanarna. Förstå, för det första är de svarta. De har röd näbb och röda ÖGON. Och de är nästan dubbelt så stora som svenska, vita svanar..
Där stod vagnen. Herregud vilken traumatisk dag det var. Jag tänkte att vi skulle mata fåglarna i lugn och ro, så som jag gjorde när jag var liten. Vi började lätt med att kasta till änderna i vattnet. Men jag trivdes inte helt med att ha Theo så nära vattnet, så vi gick till gräset. Och svanarna kom. Nära. Jättenära. De var (ursäkta svordomen) fan större än Theo. Så jag visste inte bättre än att plocka upp honom i famnen, så att han inte blev uppäten. Vi hade massa bröd kvar, och de gigantiska svanarna kom bara närmre och närmre hela tiden. Så fort jag kunde gjorde jag mig av med brödet (utan att för den delen riskera att kväva någon av fåglarna) och gick hela tiden i cirklar för att hålla dem ifrån oss. När brödet var slut ville jag inte leka längre, men det ville fåglarna. Flydde i panik, men insåg att vagnen var kvar. Omringad av fåglar.
Tog en cykeltur på en solig dag förra veckan. Hade Coxs bay som mål, men hamnade först i något reservat. Sen hittade jag Coxs bay. Satt på en stenmur vid vattnet och bara njöt i säkert 45 minuter.Jag sitter för övrigt och käkar daim. Mmmmm. Tänkte på det häromdagen, undrade varför de inte uppfunnit det här, det är ju en klockren choklad. Så kom ett stoooort paket från min fina storebror idag, innehållandes alla möjliga (och omöjliga, typ jäst och autografer) saker! Jag blev väldigt glad över allting. Tack fina storebror)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)