Det är lördag morgon, och jag ligger i min säng. Jag kan se att solen skiner utanför fönstret (äntligen, efter tre dagars KONSTANT spöregn. De två första dagarna var det ändå väldigt varmt, men igår var inte kul alls) och jag har precis ätit frukost. Sov till halv elva, och jag behövde det efter den här veckan. Har varit mentalt slut, det är påfrestande att jobba med barn. Man måste vara så på sin vakt hela, hela tiden. Sen att de senaste två dagarna varit (förlåt mig) katastrofala har gjort att mina krafter verkligen gick på sparlåga igår.
Men fredagen började bra. På grund av det extrema regnet ute bestämde jag att jag och Theo inte ville gå någonstans, så jag tog fram färg, så han fick måla och kladda lite. Sen lekte vi med vatten i typ en halvtimme när han skulle tvätta sig. Vid det laget hade regnet avtagit lite, så vi tog en promenad med vagnen. På vägen hem frågade jag om han också ville promenera, och det ville han. Dumt beslut, så långt hemifrån. De 500 meterna var verkligen tålamodsprövande. Andas. Han är två år och han älskar att upptäcka saker. Han vet inte vad som är rätt och fel. Han gör inget för att personligen irritera mig. Men det tog lång tid och ett par raseriutbrott från hans sida, innan vi kom hem igen.
Han var trött, så jag stoppade honom i säng. Han brukar sova två-tre timmar. När jag efter 20 minuter hörde honom prata där inne, gick jag in och stoppade om honom igen. Detta upprepades i en och en halv timme, innan jag bestämde mig för att det inte var någon idé längre. Måttligt irriterad.
Detta skulle straffa sig, såklart. Vid fyratiden var han en katastrof. Kunde inte sätta ner honom utan att han skrek och stod PÅ mina ben för att bli upplyft, samtidigt som jag försökte laga mat till honom, baka med Lola och inte kliva på katten som var överallt.
Men det är så det är att ha hand om barn. Inte bara solsken och glada miner. Som tur var kom Robert hem och tog hand om Theos bad, så jag och Lola fick lite tid tillsammans. Det är ju hon som blir lidande när Theo är såhär. Och på kvällen åkte jag till fröken apelsin (Moa, svensk tjej) och hade många välbehövliga skratt. Var hemma vid halv ett och somnade gott efter ett tag. Nu ska jag duscha och sen åka in till stan.
Men fredagen började bra. På grund av det extrema regnet ute bestämde jag att jag och Theo inte ville gå någonstans, så jag tog fram färg, så han fick måla och kladda lite. Sen lekte vi med vatten i typ en halvtimme när han skulle tvätta sig. Vid det laget hade regnet avtagit lite, så vi tog en promenad med vagnen. På vägen hem frågade jag om han också ville promenera, och det ville han. Dumt beslut, så långt hemifrån. De 500 meterna var verkligen tålamodsprövande. Andas. Han är två år och han älskar att upptäcka saker. Han vet inte vad som är rätt och fel. Han gör inget för att personligen irritera mig. Men det tog lång tid och ett par raseriutbrott från hans sida, innan vi kom hem igen.
Han var trött, så jag stoppade honom i säng. Han brukar sova två-tre timmar. När jag efter 20 minuter hörde honom prata där inne, gick jag in och stoppade om honom igen. Detta upprepades i en och en halv timme, innan jag bestämde mig för att det inte var någon idé längre. Måttligt irriterad.
Detta skulle straffa sig, såklart. Vid fyratiden var han en katastrof. Kunde inte sätta ner honom utan att han skrek och stod PÅ mina ben för att bli upplyft, samtidigt som jag försökte laga mat till honom, baka med Lola och inte kliva på katten som var överallt.
Men det är så det är att ha hand om barn. Inte bara solsken och glada miner. Som tur var kom Robert hem och tog hand om Theos bad, så jag och Lola fick lite tid tillsammans. Det är ju hon som blir lidande när Theo är såhär. Och på kvällen åkte jag till fröken apelsin (Moa, svensk tjej) och hade många välbehövliga skratt. Var hemma vid halv ett och somnade gott efter ett tag. Nu ska jag duscha och sen åka in till stan.
1 kommentar:
Att vara med barn är bra träning i tålamod och att vara i nuet.
(för övrig så kollar jag med ett halvt öga på Madagaskar)
Skicka en kommentar