Sepp!

Här ligger jag i min säng och är varm. Jag älskar verkligen den elektriska filten. Jag sätter igång den när jag kommer ner och ska borsta tänderna, så när jag kryper ner är sängen härligt varm, och fortsätter alstra värme så länge jag har den påslagen. Jag stänger av när jag släcker lampan. Kan även meddela att jag som tidigare haft problem med sömnen (där uttrycket "somna fort" för mig inneburit minst 20 minuter, och där jag vaknat ett par gånger varje natt) sover som ett barn. Somnar på typ fem minuter och sover hela natten. Det är hur skönt som helst, kan jag meddela.

Nikki och Robert är iväg på kalas, så jag är ansvarig för herrn där uppe. Theo, alltså. Men han sover, så det är inte direkt ansträngande. Vi har lekt idag, han och jag. Började dagen på Play Group, där han blev tagen för att vara en flicka. Haha. Stackarn. Men han ser faktiskt ut som en tjej med sina lockar i nacken. Ändå bestämde sig jag och Robert för att göra slag i saken och i alla fall klippa hans lugg, så han slipper få den i ögonen.

Nu ser han ännu mer ut som en flicka.

Jag känner mig mer och mer hemma här, och mer och mer bekväm med Nikki och Robert. Speciellt jag och Robert har fått bra kontakt, vi pratar om det mesta, och han en riktigt skön kille. Han är cool. Jeans, sneakers och färgglada t-shirts. Vi skulle kunna dela garderob, han och jag. Haha.

Nu är klockan snart elva, det är fredagkväll och jag ska sova. Jag hoppas ni får en fin helg, och att solen skiner på er!

Bickey

Idag åkte den här tjejen (Lola, alltså, inte jag..) till Nelson, och kommer inte hem förrän på söndag! Hon ska hälsa på sin faster/moster (jag hatar att de inte har samma system som i Sverige. Aunt säger mig inte vems syster det är) och när vi sa hejdå imorse trodde jag aldrig att kramen skulle ta slut. Så det är ovanligt tyst här hemma, men hon kommer tillbaka :) Bilden är förresten från Muriwai Beach, ungefär 45 minuters bilfärd härifrån. Riktigt häftig, med en massa fåglar som häckade. Heter det så? Nesting, på engelska. Alla på samma ställe, ute på den stora klippan bredvid grönområdet. De lät. Massor.

Idag har jag kört bil på vänster sida för första gången. Det var inte så svårt som jag trott, men så har jag ju haft tre veckor på mig att vänja mig också. Satte bara på vindrutetorkarna två gånger, när jag egentligen tänkt sätta på blinkers. Är van att blinka med vänster hand, men den spaken sitter liksom på höger sida. Mannen jag körde med var hur rolig som helst, och väldigt intensiv! Han var indier (han hade i alla fall en sån där prick i pannan (här tänkte jag dra ett Nile City-skämt, men ångrade mig)) men kom från England. Han beskrev Nya Zeeland och dess trafikregler som "Banana republic".

Jag har alltid en massa bra saker att skriva om när jag inte sitter här, men så fort jag ska till att producera ett inlägg, försvinner allt. Och det går inte att tänka fram det. Men snart kommer det nog ett inlägg med en hel del bilder, tror jag bestämt. Alla har ju inte Facebook. Host.

2-2

Det känns så bra när jag efter en avslutad arbetsdag känner mig så nöjd som jag gör. Idag har varit lika bra som igår, och Theo tyr sig mer och mer till mig även när föräldrarna är hemma. Tidigare har han skrikit "NO!" så fort jag tittat/närmat mig honom när någon förälder varit hemma. Men nu har vi lekt och stojat, trots en närvarande mamma. (Tilläggas bör väl att han inte alls är så när vi är ensamma, som tur är. När det bara finns mig att välja på är jag nummer ett (uppenbarligen..) och han har verkligen accepterat mig.

Igår när vi åkte från simningen ville Robert veta lite hur det varit i den nya gruppen. Här följer en del av konversationen:

R: How was your teacher?

L: He was good.

R: How old was he?

L: Well.. He was married.

(Förvirrande tystnad från Robert)

Jag tyckte det var ett bra svar. Såklart en nioåring inte kan veta hur gammal hennes simlärare är. Men att han var gift var nära nog.

Jag har för övrigt inhandlat en keps. Det behövs. (Nej, det är alltså inte bara för syns skull, även om jag känner mig extra cool i den). Även på molniga dagar får man kisa med ögonen för att det är ljust. Quicksilver, 150 svenska. Helt okej. Jag har en känsla av att jag kommer samla på mig en hel del kepsar under året..

Jag har förresten fått en sms-kompis! Amelie heter hon och bor bara fem minuter härifrån. Vi har inte träffats än, dock. Men är rolig, i alla fall på sms. Hon är från Frankrike, och vi ska antagligen ses i helgen. Hon hade några vänner som skulle komma från södra ön, och jag var välkommen att umgås med dem. Det känns bra. Vi har även bestämt att vi ska börja träna med varandra, vilket också känns bra. Visst, jag kommer spela fotboll, men det är ungefär så långt min självdisciplin sträcker sig. Har sprungit en gång sen jag kom hit. Jag borde ha gjort det idag, och imorgon borde jag alltså ännu mer.

Men det är mycket man borde.

Fin dag

Idag har varit en riktigt bra dag. Jag var lite nervös inför den igårkväll, eftersom Theo hela helgen, och speciellt igår, varit rent ut sagt en pain in the ass. VAD man än gjorde, vem som än gjorde det, var det fel och resulterade i skrik. - Vill du ha banan? - Banan! (vilket alltså är ja), men när han sen får den vill han inte ha och blir förbannad. Han har en ögoninfektion och håller på att få sina hörntänder och är påväg in i trotsåldern, så hans beteende är inte särskilt konstigt. Men jag fasade för att behöva handskas med ett sånt humör en hel dag.

Så fel jag hade. Han har varit helt otroligt glad och pratsam! Han är ju så rolig. På kvällen, efter att jag och Lola varit på hennes simning, satt jag och Lola i soffan och pysslade med garn, medan Robert och Theo lekte på golvet med klossar. Vi lyssnade på musik, och det kändes som att vi var med i en film. Lyckliga familjen, liksom. Om man bortser från katten. Jag blir tokig.

Det var så fint när Lola hade sin simning. Hon är riktigt duktig, och idag var första gången i den nya, svårare gruppen. Hon var lite nervös innan, men det gick hur bra som helst. Jag satt en bit bort och tittade på, och titt som tätt tittade hon på mig och vinkade eller gjorde tummen upp. Jag kände mig stolt :)

Innan jag åkte hit tyckte jag det skulle bli intressant att se vad för smeknamn jag skulle få. För Cecilia är ju ganska långt att säga, även på engelska. Jag har fått tre smeknamn hittills. Nikki kallar mig Celia, Theo säger Ciia och Bruce säger/skriver kort och gott Cec. Jag trivs med mina nya smeknamn :)

Svensk fotboll

Det här blir ett inlägg om svensk fotboll, och mestadels AIK, såklart. För även om jag är på andra sidan jorden inser även jag att det jag trott ända sen i våras är på väg att hända. Att det som nästan blev verklighet för två år sen (eller var det tre..?) är på väg att bli verklighet om bara ett par veckor. Att det som inte skett sen -98 är på väg att ske -09.

SM-guld.

Det är två matcher kvar, och AIK har allt i egna händer. Spelar de bara som de gjort hittills under säsongen, går det här vägen. Det finns ingen Arnefjord som kan förstöra, och jag litar fullt ut på alla i laget. Även på Stahre. Det finns ingen Kibebe som med sina snesparkar gör en rädd när bollen kommer nära honom. Ingen Svante som man undrar hur långa ben han egentligen har, och hur långsamt man egentligen kan springa. Det lag AIK har är bra, riktigt bra. Jag är ändå, när det kommer till kritan, lite ledsen över att vara här, i vakuum. Där inget gör eko. Där inget sägs, där det här inte är något man pratar om. Alls.

Jag läste på DNs hemsida om derbyt igår. Jag vill citera Johan Esk, han skrev något som fick mig att skratta. Dock skrattar jag inte åt varken Bajen eller Djurgården. Visst kan man vara skadeglad, och det ultimata för en AIKare måste ju ändå vara SM-guld och Superettan för både Bajen OCH Djurgården. Men det kommer bli tomt och tråkigt nästa säsong. I alla fall. Citatet: När Söderberg gick ut kom Rafael in. Han är Hammarbys sämsta import sedan 80-talets Piotr Skrobowski.
Videojuggarna? De var som Zlatan och Messi i jämförelse med denna skenbrasse.
Antingen kommer han inte från Brasilien eller så är Rafael beviset för att det finns fotbollsspelare i Brasilien som helt saknar spelförståelse och teknik.

Nu hoppas jag bara kunna hitta någon sorts väg att se AIKs sista match mot Göteborg. Annars får jag lyssna på Radiosporten på nätet, men jag vill se, se, se!

Sol, sol, sol

Det går utför i det här huset. Nu har alla varit sjuka utom Robert, inom loppet av en vecka. Jag håller på att bli förkyld tror jag, men förhoppningsvis kan det mystiska pulvret de gett mig, ha hindrat förkylningen.. För det halsont jag kände igår är borta idag.

Annars har det varit två dagar av molnfritt väder. Jag har legat på trädäcket utanför och känt svalkande vindar. Blundat och känt hur solen värmt upp hela mig och tänkt; det här är rätt. Nu visar sig Nya Zeeland från sin bästa sida. Och solen har hittills varit snäll mot mig, har inte bränt mig ännu, men däremot fått en rand där klockan sitter. Efter en dag ute i solen. Heja. Idag verkar bli en lika fin dag, och planerna var att vi skulle åka till ett ställe som jag glömt namnet på, men som ligger ungefär en timme härifrån. Men eftersom Nikki är den som för tillfället inte mår så bra, vet jag inte hur det blir. Igår tog vi en sväng till den strand som ligger centralt här i Auckland. Det var ingen vidare strand, enligt Robert. För mig var den, eh, helt okej. Jag fascineras så av att vattnet verkligen är turkost. Även inne i hamnen mitt i stan, är vattnet som i Grekland.

Planer

Det har varit två händelsefattiga dagar, men nu har saker och ting börjat ta form igen.

I tisdags var jag hemma med Lola, som spenderat natten med att vara magsjuk. Som tur var spydde hon ingenting under dagen, hon sov mest, och jag läst min bok och sov en del jag också. På kvällen hade hon feber, men var redo att gå till skolan dagen efter. Dock hade jag smittats av vad hon nu hade, så igår var jag sängliggande. Var lite orolig framåt kvällen, eftersom jag hade ont i kroppen, men det var nog bara ett resultat av att jag legat ner för länge.. För idag känner jag mig bättre, och har ätit mer än två digestivekex (som var min sammanlagda matkonsumtion igår).

På förmiddagen var jag iväg och träffade Jaimee från Au pair link. Hon är area manager i Auckland, och vi ska träffas minst en gång i månaden för att följa upp hur det går och så. När jag kommit hem och lagt mig i sängen för att vila (jag är fortfarande lite tagen, och ska hämta Theo vid tre, så jag måste samla kraft) ringer min mobil. Och vem är det, om inte Lucía! Väldigt roligt att prata med henne, hon sprider sån positiv energi. Vi bestämde att hon skulle boka en flygbiljett hit den 28 december, så firar vi nyår tillsammans medan min familj är ute och reser. Sen i början av januari tänkte vi åka till Kaikoura för att simma med delfiner. Det ni. Kostar bara drygt 500 svenska. Dock verkar det krångligt att ta sig till själva Kaikoura, men jag ska prata med Nikki ikväll och be om tips.

Nu ska jag nog vila lite till, innan stormen med barn börjar igen.

En dag i NZ

Jag har förstått att ni (i alla fall Kerstin, och det är väl skäl nog) är intresserade av hur en vanlig dag ser ut. I will tell you.

På måndagar och fredagar, som är icke-day care-dagar för Theo, går jag upp vid halv åtta-åtta (beroende på när mamma/pappa ska iväg) och följer eventuellt Lola till "the corner" som är korsningen Grosvenor str/Cornell str, där hon möter en skolkamrat för att gå till skolan. Detta sker vid kvart över åtta. Hennes skola börjar nio. Frukost och sånt klarar Lola av själv, och Theos frukost är oftast avklarad när jag går upp. Mamma och pappa lämnar för jobb vid allt från åtta till halv tio, beroende på hur mycket de har att göra. Sen är det bara leka loss! Lekparker, play groups osv. Fantasin får flöda.

Vid halv tolv-tolv åker Theo i säng, och sover (förhoppningsvis i minst två timmar), då brukar jag passa på att hänga/vika tvätt och förbereda en till maskin som jag sätter på när han har vaknat. Vid tjugo över tre är Lola vid "the corner" igen, och om inte jag, så måste någon möta henne där. Hon käkar mellis (vilket inte alls finns här. Afternoon tea kallar de det, även om ingen dricker te alls) och hänger med mig och Theo. Vid halv fem får Theo middag, och vid fem ska han bada. Klockan sju stoppas han i säng. Lola går och lägger sig halv åtta, och släcker lampan ungefär kvart i. Vi brukar läsa tillsammans, varannan sida.

På resterande dagar (tisdag, onsdag och torsdag) tar jag Theo till day care (vilket är en promenad på ungefär 15 minuter), lämnar honom gråtandes där (det skär i hjärtat) och fixar tvätt när jag kommer hem. Har dagen fri, och hämtar honom igen (vilket är desto roligare, han blir så glad) innan tre, så vi hinner till hörnet för att möta Lola vid tjugo över tre. Sen är det ungefär samma procedur.

På helgerna är jag ledig, om de inte specifikt ber mig sitta barnvakt. Då får jag betalt för det, såklart. Detsamma gäller om de vill att jag ska barnvakta på vardagskvällar.

17 oktober, 18:27

Jag vet inte varför jag fortsätter förvånas, men att jag mår så bra av att spela fotboll!

Jag har haft en sjukt bra dag. Vaknade vid halv nio imorse, gick upp och skulle käka frukost, och hela familjen var redan vaken (såklart). I det kombinerade köket/vardagsrummet finns en gigantisk stereo (pappan är ju ändå fd musiker) och på den spelades, hör och häpna, Lars Winnerbäck! Pappan (Robert) gillar hans nya album :)

Sen åkte jag, Nikki, Theo och Lola iväg till ett sorts leksaksbibliotek. Man får låna max fyra leksaker i två veckor, sen lämnar man tillbaka dem. Hur smart som helst, om jag får säga min mening. Efter det gjorde sig Theo och Lola iordning och åkte på piratkalas, och jag hängde här hemma med Robert och hans två AD-vänner i garaget. Jag blev satt (tillsammans med Ned) att vika girlanger. Evighetsgöra, men antagligen hellre det än att slå in paket. Vi hade trevligt.

Får ett sms vid två-tiden, från Bruce. Bruce är tränare för Western Springs soccer team. Jag mailade honom för några dagar sen, och han sa att han skulle höra av sig när de skulle spela fotboll. Säsongen har precis slutat här i NZ, men på somrarna brukar de spela 7 a side. Han skrev att de var några som skulle ses på Auckland Domain (som är en gigantisk park med massor av fotbollsplaner) klockan fyra och lira lite, inget seriöst, och frågade om jag ville hänga på. Var tvungen att tänka på det lite, men sen kom jag på att jag ju skulle kliva ur mitt skal när jag kom hit. Så kvart i fyra blev jag upplockad av Bruce (med Roberts ord "call us if you don't like it or if they're mean to you, and we come and pick you up" i öronen) och det bar av.

Det regnade, så vi var inte så många, men jag träffade i alla fall två tjejer från laget. Sen funkar det tydligen så att man frågar några andra där på gräsplätten om de vill spela match, och så gör man det. Så det gjorde vi. Jag trivdes. Men sa inte så mycket, jag är inte van med fotbollsspråk på engelska än. Gjorde ganska bra ifrån mig, faktiskt.

Nu ska jag (förhoppningsvis) snart äta middag. Svälter ihjäl snart!

16 oktober, 12:41

Det känns konstigt att samtidigt som ni i Sverige har mörker, kyla och delvis snö (?), så sitter jag här i shorts och käkar färska jordgubbar. Jättekonstigt. Och jättegott, förstås.

Theo sover, och han var sååå trött. Så trött att han inte ens grät när jag gick ut från rummet. Han hade antagligen redan somnat. Han går på day care tre dagar i veckan (tisdag, onsdag och torsdag), och där sover han inte mer än en timme på dagen. Han behöver ungefär tre, så han lär sova i ett par timmar till.

Men vi har haft en spännande dag! Den började på sjukhuset, där de tog blodprover på honom för att testa hans allergier. Det var inte alls kul, men ett russinpaket senare var allt frid och fröjd. Han ÄR så söt när han sitter i baksätet och pratar, pratar och pratar, men ingen förstår vad han säger. Men det häftigaste idag var ändå när vi var nere i den föredetta lekparken för att titta på grävskoporna, vilket är hans största intresse just nu. Allt han pratar om. "Diggah". Så kommer en av byggjobbarna fram och frågar om han vill sitta i en! Klart han ville! Åh, han var så nöjd :)

Jag har lite svårt att hitta frukostrutiner. Det är liksom inte yoghurt och ost/skinkmacka längre. Det är snarare mjölk och musli och rostat bröd med banan på. (Jag konsumerar för övrigt sjukt mycket frukt..) För de har bara konstiga saker på mackan här. Antingen marmelad, som jag har provat men som verkligen inte funkar, honung (ja..), eller något som heter Vegemite. Det är svart, luktar som soja, har samma konsistens som smör och smakar vedervärdigt. Barnen älskar det. Jag har i alla fall fått familjen att köpa bröd med fibrer :) Får se till att försöka hitta vettiga pålägg också.

Resan, sista och femte delen

Sista delen. Jag har för övrigt precis varit ute och sprungit i regnet. Upp för världens brantaste backe. Två gånger.

Det var intressant med första hjälpen och CPR. Jag är nästan förvånad över hur mycket engelska jag faktiskt förstår. Det var inte många ord igår som jag inte förstod.

Men det var samtidigt lite läskigt att öva på sånt där, man vill ju verkligen inte behöva praktisera det i verkligheten..

Det märks även att jag inte gått i skolan på ett och ett halvt år. Hade så svårt att sitta still och koncentrera mig. Kanske spelade min extrema jetlag in, men ändå.

Vi hade extremt roligt igår också, och jag trodde aldrig jag skulle ha såhär lätt att få vänner. Men jag har i alla fall två personer som bor i andra städer (Christchurch och Taranaki) som jag kan hälsa på, och som lär komma hit och hälsa på mig.

Temat under middagen igår blev ganska svenskt, de bad mig och Maria berätta om Sverige och lära dem svenska. Sånt är alltid kul. Speciellt Lucía som är en extrem språkbegåvning. Hon var utbytesstudent i Sverige i två veckor för något år sedan, och mest hela tiden droppar hon svenska ord och fraser. Och jag lär henne nya.

Vi passade på att bjuda dem på Djungelvrål också. Det var underhållande att se deras reaktioner när de precis stoppat in dem i munnen. Men de tyckte om dem, om det inte varit för saltet utanpå..

Inatt, när jag sov som allra skönast, väcker min rumskamrat mig, och ett hemskt ljud låter från korridoren. Detta ljud var i min dröm också, men Emanuelle skakar mig och säger "there's a fire, there's a fire, you have to wake up!". Brandlarmet. Inte riktigt vad man förväntar sig. Men det var bara att greppa en tjocktröja, hålla för öronen och ta sig ut. Brandkåren kom (de har ganska coola brandbilar), men det var tydligen ingen fara, så vi kunde gå in igen och somna om. Men lite spännande var det allt!

Så, det var alla anteckningar från min blå bok. Hädan efter kommer inläggen antagligen handla om vad som händer här och nu. Kanske. Kanske om vad som inte händer, också.

Resan, del 4

En till del innan jag går och hämtar Theo på dagis.

Okej, dag tre (eller två, eller ett) har precis grytt. Klockan är 07 och jag har sovit helt sjukt dåligt inatt. Kroppen är inte riktigt med på att det är natt på dagen, och tvärt om, här i Nya Zeeland..

I tisdags lyckades vi (med möda) vara vakna till kl 19. På eftermiddagen var vi på promenad och tittade oss omkring. Efter att ha, med livet som insats, krossat gatorna (vi hittade inte ett enda övergångsställe) och sett trottoaren bara sluta mitt i allt, kom vi till en kyrkogård. Den var fin, det var blommor på nästan alla gravar. Vi såg även en stor äng med BARA julgranar! De börjar sälja dem den 22 november.

Igår var dagen då alla skulle anlända, och kursen börja. Vi hängde i receptionen och samlade alla vi trodde var au-pairs.

De flesta är tyskar (vi är fem stycken som inte är det, av 13) och tyvärr pratar nästan alla av dem bara tyska med varandra. Men vi andra fem (plus en tysk) har riktigt roligt tillsammans. Det är skönt att få skratta och känna tillhörighet.

Kursen började som sagt igår, och jag älskar det! De tre ledarna är verkligen energiska och genuint glada, och det smittar av sig. Och jag ÄLSKAR dialekten. Jag hoppas jag kan snappa upp den, i alla fall litegrann.

Det konstigaste som hände igår var ändå när vi satt i receptionen och spelade kort. (Okej, det var inte konstigt i sig, såklart..). Så plötsligt kommer det fram en blind kille och bjuder oss på choklad. Konstigt, tyckte vi, men choklad är ju gott, så vi tog emot den. (Även om jag och Lucía var ytterst försiktiga med godis från främlingar, och väntade till de andra hade ätit sina och fortfarande levde, innan vi åt våra...). Men sen kommer det en till blind och bjuder på en annan sorts choklad! Och sen typ fyra till.. Det var då vi började ana att de fått någon slags uppfift som de genomförde, och mycket riktigt, det kom en kille och förklarade det för oss sen.

Middagen igår var grym! Buffé, och allt väldigt vällagat. Fick dock lära oss på kursen att mat är väldigt dyrt här, speciellt fisk (vilket känns paradoxalt eftersom de bor på en ö. Men de exporterar all), mjölkprodukter, bröd, frukt och grönsaker. Så jag passar på att äta det nu, medan det är jättegratis :)

Nu ska jag duscha, och sen äta frukost. Kursen idag kommer innehålla CPR och första hjälpen. Det blir intressant.

Det här var näst sista avsnittet på min resa. Sen ska jag börja uppdatera vad som händer i nutiden. Eller framtiden, beroende på hur man ser det. Men sista avsnittet blir ytterst spännande, innehållandes brandbilar, svenskt godis och språkkunskaper!

Resan, del 3

Jag har inget för mig, så här kommer även del tre.

Äntligen. Det är allt jag har att säga. Ligger i sängen på hotellrummet och bara slappnar av. Årets kanske mest njutbara dusch är precis tagen.

På flygturen mellan L.A och Auckland la jag upp väskan ovanför, så jag valde ut saker att ha i fickan framför, och då kom inte den här boken med. Men att gå iland i L.A var ju kanske det mest krångliga och onödiga på hela resan... Fingeravtryck och fotografi, när vi inte ens gick över gränsen. Vi åkte ner en trappa, stod i kö i 15 minuter, för att sen åka upp till samma ställe igen. Hade någon velat spränga stället hade de väl gjort det ändå?

Resan mellan L.A och Auckland gick faktiskt enklare, trots att vi (jag och Urs) var sjukt trötta på att flyga. Jag sov i princip hela tiden de tre första timmarna. Och väldigt praktiskt att ha Urs, vi använde varandra som stöd när vi sov. Jag hade mina ben framför hans stol, och han hade sina i gången. Vi hade det mysigt, vi klickade väldigt bra, så det kändes inte alls konstigt att sova mot axeln på en (förhållandevis) okänd kille.

Att gå iland i NZ var inte alls så krångligt som på tv. Jag hade kryssat i att jag hade vissa grejer med mig, en kille frågade vad det var (specifikt alltså) och sen röntgades väskan och vi var fria. Att Lucía sen läste fel på lappen om vår shuttle till hotellet, vilket gjorde att vi satt på en bänk på fel ställe i 20 minuter, är en annan historia. Vi kom till hotellet i alla fall. Åt frukost, och Lucía är verkligen sjukt rolig! (Lite senare under kursen, typ dag två, fick vi kommentaren "usually I'm the one everyone call crazy. But I'm nothing compared to you guys!") Vi ska mötas om en halvtimme igen och se vad vi kan roa oss med under dagen.

Vår portier bar ensam upp våra väskor för trappen. Samtidigt. En i varje hand. Det fanns ingen hiss.

Nästa del får ni höra vad vi roade oss med, och lite om kursen. Det blir rafflande chokladkakor och livsfarliga icke-övergångsställen!

Resan, del 2

Okej, här kommer del två på resan!

Sju timmar flugna. Alla fick mat. Man fick till och med välja. Kyckling tog jag. Det smakade väl sådär, men helt okej för att vara flygplansmat.

Jag har fått en ny vän. Urs från Schweiz. Vi har haft (ja, haft, för den senaste timmen har vi sovit) väldigt trevligt. Han ska plugga engelska i Nelson i sex månader. När han åker hem ska han åka via Auckland, och jag ska visa honom stan. Det har vi skakat hand på. Han är snäll. Och rolig.

Annars har det inte hänt så mycket. Det gör liksom inte det på ett flygplan. Vi har tävlat i memory på tv-skärmen. Urs vann.

Nu är det både extremt mörkt och turbulent, så jag ser inte vad jag skriver. Det är på känn, mest.

Typ två eller tre timmar kvar till Los Angeles nu. Sen 13 timmar till. Party. Kom inte och hälsa på...

Haha, nu serverade de precis frukost (innan jag började skriva det här), och en kvart efteråt, när folk dricker kaffe och te, säger kaptenen "I hope you're enjoying your afternoon tea". För det första; frukost klockan tre på natten i min kropp. Konstigt. För det andra; de spolade en hel förmiddag och lunch, så det plötsligt blev eftermiddag. Ännu konstigare.

Till "frukosten" fick man något på brickan som hette "cornish cottage cheese". Jag vågade inte smaka, men Urs tog det både på mackan och till frukten. Vi kör med uttrycket "don't ask, eat". Enklast så.

Nästa gång jag skriver (vilket antagligen blir snart, eftersom jag är ledig nu mitt på dagen) är jag framme i Auckland.

Resan; 4 okt till 8 okt. Minus 5 okt

(Följande är alltså skrivet i min blå, fina anteckningsbok)

Resan såhär långt. En timme in på flyget mot L.A.

Sitter mellan en ung kille och en ung tjej. Killen sover för tillfället, och tjejen tittar på Juno. Killen frågade om jag avr rädd när vi lyfte. Jag sa nej. För det är jag ju inte, inte för flygningen. Inte för det andra heller, egentligen.

Hittills har allt gått bra. Tre kilo övervikt, men han i disken sa inte ett knyst. Efter en timme på flyget mot London var jag raslös. Antagligen eftersom jag visste att det var en så (förhållandevis) kort del av resan.

När jag skulle gå av i London hör jag en engelsman bakom mig härma hon i tunnelbanan. "Nästa, Skanstull". Det var roligt. Jag fnissade lite för mig själv.

På Heathrow följde jag de lila skyltarna som efter extremt mycket höger, vänster, upp, ner, vänster, höger, bussåkande, och sen lite mer kringelkrok tog mig till Terminal 1. Där gick jag två varv för att checka läget och hitta något att äta, eftersom jag hunnit bli jättehungrig. Hittade Caffe Nero, där jag åt en grillad macka och drack en jättegod fruktdryck.
br> Bestämde möte med Lucía, och hon visar sig vara extremt trevlig. Vi tar oss mot gate 50, och jag måste byta mitt boardingkort mot ett nytt. Får visa visumet för första (och sista, ska det visa sig) gången. Sen är det bara kanske en kvarts väntan innan vi börjar boarda.

Där blir jag tagen åt sidan (men han som sa åt mig såg inte arg ut, så jag blev inte överdrivet nervös...) för en extra security check. Men jag frågade, och det var helt random vilka som blev utvalda.

Hon som söker igenom min väska (och tittar i mina skor och kroppsvisiterar mig) är ganska butter, men ändå artig. Hon plockar ut en socka, min bok och en påse med mina vätskor och frågar om jag har en tändare i väskan. Det har jag inte, och då orkar hon nog inte leta mer, för hon stänger väskan och säger "thank you". Jag svarar "thank you" och då säger hon det igen.

På planet förundras jag över hur kaptenen kallar oss "boys and girls". Men han berömmer oss även för att ha boardat effektivt. Sen ber han om ursäkt fyra gånger. Jag förstod inte riktigt för vad, men jag hoppas att han blev förlåten.

Jag har börjat bekanta mig med tv-skärmen framför mig. Det finns hur mycket som helst. Började gå igenom vilka skivor som fanns (skrattade och skämdes lite (inte över att jag skrattade, alltså) när jag insåg att Sverige representerades av Basshunter i musikväg) men gav upp vid skiva 50 av ungefär 250. Förhoppningsvis finns det fler svenska artister representerade. Hittade ett album med Daughtry som jag lyssnar på nu.

Nu får vissa mat. Inte andra. Undrar om vi som behövde göra den extra security checken får extra god mat...

Det var vad jag skrev första gången jag skrev, och det får räcka för den här gången. Men kom tillbaka, fortsättning följer! I nästa avsnitt får vi bekanta oss med herr Urs, turbulens och konstig Ny-Zeeländsk tidsuppfattning!

11 oktober 17:39

Nu har jag kommit till rätta, i alla fall delvis. Jag har packat upp, och jag har fått lösenordet till det trådlösa internet. (Ja, mamma. De har bredband. Trots telefonledningarna i luften.)

Jag trivs. Jag kan inte säga annat än att jag verkligen trivs. Visst, jag har inte börjat jobba än, men att de här dagarna bara hänga med familjen, äta god mat och åka på utflykter. De välkomnar mig. Dottern har redan tytt sig till mig, hon kramas och vill umgås mest hela tiden. Det känns bra. Sonen är lite med blyg, men charmig som få. Herregud. Han kan knocka vem som helst med sitt leende.

Idag har vi varit på någon sorts marknad och nere i hamnen. Vattnet är verkligen turkost. Nu på eftermiddagen var vi i parken och lekte. Jag fick beröm för mina fotbollsskills (jag och pappan spelade), och de tycker att jag borde gå med i ett lokalt lag. Vi får se, jag är lite sugen faktiskt.

Vädret idag har varit underbart. Sol, och värme. Har gått i shorts och t-shirt hela dagen. Dock blåser det lite, men det är okej.

Ikväll (om jag har tid, annars imorgon) delar jag med mig av mina anteckningar från resan. Jag har skrivit en hel del i min anteckningsbok, när jag inte hade tillgång till Internet. Det kan bli intressant, jag har skrivit de konstiga saker som hänt. Vilket var en hel del.

Tisdag. Nej, onsdag

Nu har vi fatt schema for orientationen. Det ser bra ut, idag borjar vi klockan ett, och jag tycker verkligen, verkligen synd om de tjejer som anlander idag. An sa lange ar vi bara fyra stycken som kommit. De som kommer senare kommer vara lika extremt trotta som vi var igar vid fyratiden. Gick och la mig klockan sju och sov i tolv timmar. Det var den basta somnen jag haft tror jag!

Annars. Ja, vadret ar ganska skiftande. Det slutade regna igar och blev jattevarmt nar jag och Lucia var pa promenad. Idag verkar vadret vara liknande.

Frukosten ar jattegod forresten. Felicia, du skulle alska den. Ett helt bord med bara massa olika frukter! :)

Auckland

Okej. Jag har fyra och en halv minut pa mig innan tiden pa datorn gar ut. Tankte hinna med nagon sorts uppdatering. Jag ar ju anda pa andra sidan jorden, om nagon missat det..

Flygresan gick forhallandevis bra. Hamnade bredvid en trevlig kille, vilket gjorde det hela mycket enklare. Vi fick mat nastan hela tiden, och dar emellan spelade vi spel pa skarmen eller sov. Men herregud vad trott jag var pa att flyga nar vi kom till LA efter ca 11 timmars flygning. Och da var det tolv timmar kvar. Men LA-Auckland gick faktiskt battre, jag sov nastan konstant de tre forsta timmarna. Sen var det praktiskt med en som man kunde luta huvudet mot.

Vadret ar tyvarr daligt, vi har inte vagat oss ut an. Regnar, gor det. Det marktes nar vi flog ocksa, det var extremt mycket turbulens ibland.

Klockan ar halv tolv pa dagen, och vi kampar for att vara vakna till kvallen. An sa lange gar det bra, men vanta ett par timmar och jag kommer be om att fa ga och lagga mig..

45 sekunder kvar. Ni kan skicka sms till mitt vanliga nummer fram till den 12e, jag blir glad :)

3 oktober, 21:50

13 och en halv timme kvar i Sverige.

Det har hänt mycket de senaste dagarna, men nu är allt under kontroll. Väskan är packad (den väger i och för sig ungefär tre kilo för mycket, men vi insåg att jag ju bara åker till London med SAS, vilket gör att överviktskostnaden bara är 100 kr/kg. Inte 400 som det är till Oceanien), det som ska vara i handbagaget ligger utspritt på sängen (med en undran om hur fan det ska få plats i väskan.. Det blir ett problem imorgon bitti i sånt fall), och alla farväl är tagna, utom två.

Det är något som jag faktiskt har blivit förvånad över under (mellan, mitt på, bakom) den här veckan som gått. Jag fasade verkligen för att säga hejdå till alla älskade. Men det har gått (relativt) smärtfritt. Ett par tårar här och var har det blivit, men inte mer än så. Jag har inte brutit ihop. Och jag har framför allt inte ifrågasatt mitt beslut för en sekund.

Det här är vad jag vill göra. Det här har varit mitt mål. Det här har jag strävat efter så länge, och imorgon åker jag. Jag kan knappt vänta för att se vad det här året har att ge mig. Om jag får gissa, tror jag att det kommer ge mig mer än jag fått under hela livet.

Och då kan inte ett par farväl sänka mig. För jag vet ju att de jag säger hejdå till nu, de kommer finnas kvar när jag kommer hem igen.