(Följande är alltså skrivet i min blå, fina anteckningsbok)
Resan såhär långt. En timme in på flyget mot L.A.
Sitter mellan en ung kille och en ung tjej. Killen sover för tillfället, och tjejen tittar på Juno. Killen frågade om jag avr rädd när vi lyfte. Jag sa nej. För det är jag ju inte, inte för flygningen. Inte för det andra heller, egentligen.
Hittills har allt gått bra. Tre kilo övervikt, men han i disken sa inte ett knyst. Efter en timme på flyget mot London var jag raslös. Antagligen eftersom jag visste att det var en så (förhållandevis) kort del av resan.
När jag skulle gå av i London hör jag en engelsman bakom mig härma hon i tunnelbanan. "Nästa, Skanstull". Det var roligt. Jag fnissade lite för mig själv.
På Heathrow följde jag de lila skyltarna som efter extremt mycket höger, vänster, upp, ner, vänster, höger, bussåkande, och sen lite mer kringelkrok tog mig till Terminal 1. Där gick jag två varv för att checka läget och hitta något att äta, eftersom jag hunnit bli jättehungrig. Hittade Caffe Nero, där jag åt en grillad macka och drack en jättegod fruktdryck.
br> Bestämde möte med Lucía, och hon visar sig vara extremt trevlig. Vi tar oss mot gate 50, och jag måste byta mitt boardingkort mot ett nytt. Får visa visumet för första (och sista, ska det visa sig) gången. Sen är det bara kanske en kvarts väntan innan vi börjar boarda.
Där blir jag tagen åt sidan (men han som sa åt mig såg inte arg ut, så jag blev inte överdrivet nervös...) för en extra security check. Men jag frågade, och det var helt random vilka som blev utvalda.
Hon som söker igenom min väska (och tittar i mina skor och kroppsvisiterar mig) är ganska butter, men ändå artig. Hon plockar ut en socka, min bok och en påse med mina vätskor och frågar om jag har en tändare i väskan. Det har jag inte, och då orkar hon nog inte leta mer, för hon stänger väskan och säger "thank you". Jag svarar "thank you" och då säger hon det igen.
På planet förundras jag över hur kaptenen kallar oss "boys and girls". Men han berömmer oss även för att ha boardat effektivt. Sen ber han om ursäkt fyra gånger. Jag förstod inte riktigt för vad, men jag hoppas att han blev förlåten.
Jag har börjat bekanta mig med tv-skärmen framför mig. Det finns hur mycket som helst. Började gå igenom vilka skivor som fanns (skrattade och skämdes lite (inte över att jag skrattade, alltså) när jag insåg att Sverige representerades av Basshunter i musikväg) men gav upp vid skiva 50 av ungefär 250. Förhoppningsvis finns det fler svenska artister representerade. Hittade ett album med Daughtry som jag lyssnar på nu.
Nu får vissa mat. Inte andra. Undrar om vi som behövde göra den extra security checken får extra god mat...
Resan såhär långt. En timme in på flyget mot L.A.
Sitter mellan en ung kille och en ung tjej. Killen sover för tillfället, och tjejen tittar på Juno. Killen frågade om jag avr rädd när vi lyfte. Jag sa nej. För det är jag ju inte, inte för flygningen. Inte för det andra heller, egentligen.
Hittills har allt gått bra. Tre kilo övervikt, men han i disken sa inte ett knyst. Efter en timme på flyget mot London var jag raslös. Antagligen eftersom jag visste att det var en så (förhållandevis) kort del av resan.
När jag skulle gå av i London hör jag en engelsman bakom mig härma hon i tunnelbanan. "Nästa, Skanstull". Det var roligt. Jag fnissade lite för mig själv.
På Heathrow följde jag de lila skyltarna som efter extremt mycket höger, vänster, upp, ner, vänster, höger, bussåkande, och sen lite mer kringelkrok tog mig till Terminal 1. Där gick jag två varv för att checka läget och hitta något att äta, eftersom jag hunnit bli jättehungrig. Hittade Caffe Nero, där jag åt en grillad macka och drack en jättegod fruktdryck.
br> Bestämde möte med Lucía, och hon visar sig vara extremt trevlig. Vi tar oss mot gate 50, och jag måste byta mitt boardingkort mot ett nytt. Får visa visumet för första (och sista, ska det visa sig) gången. Sen är det bara kanske en kvarts väntan innan vi börjar boarda.
Där blir jag tagen åt sidan (men han som sa åt mig såg inte arg ut, så jag blev inte överdrivet nervös...) för en extra security check. Men jag frågade, och det var helt random vilka som blev utvalda.
Hon som söker igenom min väska (och tittar i mina skor och kroppsvisiterar mig) är ganska butter, men ändå artig. Hon plockar ut en socka, min bok och en påse med mina vätskor och frågar om jag har en tändare i väskan. Det har jag inte, och då orkar hon nog inte leta mer, för hon stänger väskan och säger "thank you". Jag svarar "thank you" och då säger hon det igen.
På planet förundras jag över hur kaptenen kallar oss "boys and girls". Men han berömmer oss även för att ha boardat effektivt. Sen ber han om ursäkt fyra gånger. Jag förstod inte riktigt för vad, men jag hoppas att han blev förlåten.
Jag har börjat bekanta mig med tv-skärmen framför mig. Det finns hur mycket som helst. Började gå igenom vilka skivor som fanns (skrattade och skämdes lite (inte över att jag skrattade, alltså) när jag insåg att Sverige representerades av Basshunter i musikväg) men gav upp vid skiva 50 av ungefär 250. Förhoppningsvis finns det fler svenska artister representerade. Hittade ett album med Daughtry som jag lyssnar på nu.
Nu får vissa mat. Inte andra. Undrar om vi som behövde göra den extra security checken får extra god mat...
Det var vad jag skrev första gången jag skrev, och det får räcka för den här gången. Men kom tillbaka, fortsättning följer! I nästa avsnitt får vi bekanta oss med herr Urs, turbulens och konstig Ny-Zeeländsk tidsuppfattning!
8 kommentarer:
HA! Först för en gångs skull!
Resor, resor, resor...
Det är en speciell upplevelse att åka långt. Flygplatser är som små egna världar där man skulle kunna bo om det behövs, allt finns ju där; banker, restauranger, toaletter, duschar, sängar. You name it, det finns. Jag tycker tyvärr inte att flygplatser och själva resandet är så roliga längre, de är mest ett onödigt ont för att komma dit man vill.
Hur var det att flyga med Air New Zeeland? Jag hoppas att du tog en massa bilder och skrev ner alla intryck så att du kan vidarebefordra till oss så vi kan välja ett trevligt bolag när vi ska ner.
På tal om resor ska jag till Köpenhamn den 21-22/10, någon sorts simulering som jag inte har den minsta koll på vad jag ska bidra till.
Vill du helst ha mail eller inlägg här?
Tycker du jag ska gå på AIK:s sista hemmamatch?
Vi hörs!
Bror
Egentligen borde Stefan inte gå på matchen, man såg ju det gick när han tittade på Sverige-Danmark!!
Väntar med spänning på nästa avsnitt, jag trodde Urs var ett gossedjur.
Älgjakten börjar i denna del av Sverige idag, ser att dom åker omkring och inspekterar sina pass, man får hoppas hästarna i hagen överlever.
Kram
dina inlägg gör mina dagar just nu :)
Jag kan inte vänta på nästa avsnitt :)
Härlig läsning! De är som att sitta mitt emot dig vid middagsbordet, att få ta del av tankar och händelser är så roligt. Att du sen är en alldeles utmärkt skribent gör inte saken sämre. Jag läste lite grann högt på jobbet idag och de tyckte just att du skriver väldigt bra.
Du behöver inte sörja att du inte såg Danmark-Sverige, du hade blivit galen över åtminstone det ena bortdömda målet. Själv fick jag ett sms från en glad dansk efteråt. Lagom kul...
Jag har fortfarande inte vant mig tankemässigt vid tidsskillnaden. Det känns helt märkligt att klockan är 5 på morgonen hos dig nu. Eller 7. :-)
Stefan; jag gillar att få kommentarer och tycker det är trevligt att se era reaktioner på vad jag skriver :) Men om du vill ha personliga svar så bör du nog skicka mail, eftersom jag oftast inte riktigt orkar svara på kommentarer här. Men nej jag tycker du ska hålla dig så långt från Solna och Råsunda som möjligt den sista hemmamatchen.. Faktiskt. ;)
Hej!
Jag tycker Stefan ska gå på AIK-matchen.. själv ska jag se Sverige-Albanien live ikväll.
Moster Majken
Jag både vill och inte vill se AIK...
Skicka en kommentar