Resan, del 2

Okej, här kommer del två på resan!

Sju timmar flugna. Alla fick mat. Man fick till och med välja. Kyckling tog jag. Det smakade väl sådär, men helt okej för att vara flygplansmat.

Jag har fått en ny vän. Urs från Schweiz. Vi har haft (ja, haft, för den senaste timmen har vi sovit) väldigt trevligt. Han ska plugga engelska i Nelson i sex månader. När han åker hem ska han åka via Auckland, och jag ska visa honom stan. Det har vi skakat hand på. Han är snäll. Och rolig.

Annars har det inte hänt så mycket. Det gör liksom inte det på ett flygplan. Vi har tävlat i memory på tv-skärmen. Urs vann.

Nu är det både extremt mörkt och turbulent, så jag ser inte vad jag skriver. Det är på känn, mest.

Typ två eller tre timmar kvar till Los Angeles nu. Sen 13 timmar till. Party. Kom inte och hälsa på...

Haha, nu serverade de precis frukost (innan jag började skriva det här), och en kvart efteråt, när folk dricker kaffe och te, säger kaptenen "I hope you're enjoying your afternoon tea". För det första; frukost klockan tre på natten i min kropp. Konstigt. För det andra; de spolade en hel förmiddag och lunch, så det plötsligt blev eftermiddag. Ännu konstigare.

Till "frukosten" fick man något på brickan som hette "cornish cottage cheese". Jag vågade inte smaka, men Urs tog det både på mackan och till frukten. Vi kör med uttrycket "don't ask, eat". Enklast så.

Nästa gång jag skriver (vilket antagligen blir snart, eftersom jag är ledig nu mitt på dagen) är jag framme i Auckland.