Sista delen. Jag har för övrigt precis varit ute och sprungit i regnet. Upp för världens brantaste backe. Två gånger.
Det var intressant med första hjälpen och CPR. Jag är nästan förvånad över hur mycket engelska jag faktiskt förstår. Det var inte många ord igår som jag inte förstod.
Men det var samtidigt lite läskigt att öva på sånt där, man vill ju verkligen inte behöva praktisera det i verkligheten..
Det märks även att jag inte gått i skolan på ett och ett halvt år. Hade så svårt att sitta still och koncentrera mig. Kanske spelade min extrema jetlag in, men ändå.
Vi hade extremt roligt igår också, och jag trodde aldrig jag skulle ha såhär lätt att få vänner. Men jag har i alla fall två personer som bor i andra städer (Christchurch och Taranaki) som jag kan hälsa på, och som lär komma hit och hälsa på mig.
Temat under middagen igår blev ganska svenskt, de bad mig och Maria berätta om Sverige och lära dem svenska. Sånt är alltid kul. Speciellt Lucía som är en extrem språkbegåvning. Hon var utbytesstudent i Sverige i två veckor för något år sedan, och mest hela tiden droppar hon svenska ord och fraser. Och jag lär henne nya.
Vi passade på att bjuda dem på Djungelvrål också. Det var underhållande att se deras reaktioner när de precis stoppat in dem i munnen. Men de tyckte om dem, om det inte varit för saltet utanpå..
Inatt, när jag sov som allra skönast, väcker min rumskamrat mig, och ett hemskt ljud låter från korridoren. Detta ljud var i min dröm också, men Emanuelle skakar mig och säger "there's a fire, there's a fire, you have to wake up!". Brandlarmet. Inte riktigt vad man förväntar sig. Men det var bara att greppa en tjocktröja, hålla för öronen och ta sig ut. Brandkåren kom (de har ganska coola brandbilar), men det var tydligen ingen fara, så vi kunde gå in igen och somna om. Men lite spännande var det allt!
Så, det var alla anteckningar från min blå bok. Hädan efter kommer inläggen antagligen handla om vad som händer här och nu. Kanske. Kanske om vad som inte händer, också.
Det var intressant med första hjälpen och CPR. Jag är nästan förvånad över hur mycket engelska jag faktiskt förstår. Det var inte många ord igår som jag inte förstod.
Men det var samtidigt lite läskigt att öva på sånt där, man vill ju verkligen inte behöva praktisera det i verkligheten..
Det märks även att jag inte gått i skolan på ett och ett halvt år. Hade så svårt att sitta still och koncentrera mig. Kanske spelade min extrema jetlag in, men ändå.
Vi hade extremt roligt igår också, och jag trodde aldrig jag skulle ha såhär lätt att få vänner. Men jag har i alla fall två personer som bor i andra städer (Christchurch och Taranaki) som jag kan hälsa på, och som lär komma hit och hälsa på mig.
Temat under middagen igår blev ganska svenskt, de bad mig och Maria berätta om Sverige och lära dem svenska. Sånt är alltid kul. Speciellt Lucía som är en extrem språkbegåvning. Hon var utbytesstudent i Sverige i två veckor för något år sedan, och mest hela tiden droppar hon svenska ord och fraser. Och jag lär henne nya.
Vi passade på att bjuda dem på Djungelvrål också. Det var underhållande att se deras reaktioner när de precis stoppat in dem i munnen. Men de tyckte om dem, om det inte varit för saltet utanpå..
Inatt, när jag sov som allra skönast, väcker min rumskamrat mig, och ett hemskt ljud låter från korridoren. Detta ljud var i min dröm också, men Emanuelle skakar mig och säger "there's a fire, there's a fire, you have to wake up!". Brandlarmet. Inte riktigt vad man förväntar sig. Men det var bara att greppa en tjocktröja, hålla för öronen och ta sig ut. Brandkåren kom (de har ganska coola brandbilar), men det var tydligen ingen fara, så vi kunde gå in igen och somna om. Men lite spännande var det allt!
Så, det var alla anteckningar från min blå bok. Hädan efter kommer inläggen antagligen handla om vad som händer här och nu. Kanske. Kanske om vad som inte händer, också.
2 kommentarer:
Klart du får kompisar, du är ju världens bästa kompis själv. Du har bara inte insett det. :-)
Läskigt med brandlarmet!
Hittade din från barnsben amerikakartong, du vet. Nu är det verklighet men resan blev lite längre. :-)
Skicka en kommentar