Glass

Jag sitter i vardagsrummet och chillar med Robert. Jag kommer sakna att göra det, han är rätt knäpp. Nyss föreslog han att vi skulle lura den nya au pairen när hon kommer, typ hälla olja i hennes schampoo eller säga att vi sover på trä här i Nya Zeeland. Och så väntar vi på att Nikki och hennes jobbarkompis ska gå till nedervåningen så vi kan äta glass utan att dela med oss. Haha.

Idag jobbade jag i elva timmar. Theo ville inte sova på eftermiddagen, men jag tror han fattade att jag tyckte han skulle det, för han vad väääldigt tyst i sitt rum i en timme. Jag visste att han var vaken (hörde att han bläddrade i böcker), men så länge han var tyst tyckte inte jag det spelade någon roll. Jag behövde lite egentid. Hade ändå jobbat både lördag och söndag. Bara ett par timmar per dag dock, men ändå.

När jag kom hem förra måndagen hade de varit och storshoppat förresten. En ny stor platt-tv, ny mikro och en brödmaskin! Så varje morgon har vi nybakt bröd. Himmelskt. Och vårt vardagsrum/kök ser mycket mer proffesionellt ut. Och jag insåg precis att jag fortfarande inte visat bilder på hur det faktiskt ser ut här hemma. Det kanske jag kan ordna med imorgon. Sen måste jag börja det stora presentköpandet! Herregud. Jag har begränsat mig till nära vänner och familj, men kommer ändå upp i 17 personer som ska ha varsin present. Jag har hittills kommit på vad tre stycken ska få. De resterande 14 vet jag inte än. Det här är värre än julen, må jag säga. Men det ska nog bli bra. Jag hoppas ni blir glada, och om inte, så kan ni i alla fall låtsas ^^

Djupt

Vad gör man när ett barn inte lyssnar? Eller, när barnet lyssnar, men väljer att ignorera det du säger? Ignorera sitt namn tio gånger, ignorera förmaningarna om att sluta med vad för tillfället pågås, eftersom det är irriterande/farligt/olämpligt. Det är så extremt frustrerande att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Att det sen pågår konstant, när jag fått honom att sluta med en sak, påbörjas nästa istället. Och en hel eftermiddag. Och sen vägra äta middag. Jag känner mig ganska klar här borta, med det här jobbet, för mig kan de här sista fem veckorna gå fort.

Jag känner mig extremt otillräcklig. Det har jag i och för sig alltid gjort, jag har alltid försökt vara alla till lags, hela tiden, oavsett hur mycket jag har på gång, oavsett hur stressad jag är. Jag har fem helger kvar i Nya Zeeland. Jag vet inte hur jag ska spendera dem, och jag får dåligt samvete över hur jag än väljer. Jag får alltid dåligt samvete, vad jag än väljer, vem jag än väljer. Och jag hatar det. Jag vill umgås så mycket som möjligt med min värdfamilj, de har frågat om det är någonstans jag vill åka med dem där jag inte varit, och jag funderar på att fråga om vi kan åka till Waiheke island. Jag vill även umgås så mycket som möjligt med min pojkvän. Och med mina vänner. Jag hatar att vara begränsad. Att inte kunna tillfredsställa alla på samma gång. Att inte låta mig själv bli nöjd.

Jag är rädd för att komma tillbaka till Sverige. Rädd för vad som förändrats, rädd för hur jag förändrats. Rädd för att bli bortglömd och ignorerad. Rädd för att bli uppmärksammad. Rädd för att det inte kommer vara som vanligt, samtidigt som jag inte vill att det ska vara som vanligt. Jag vill inte fastna i gamla hjulspår, jag vill fortsätta i de jag är i nu, samtidigt som de jag hade i Sverige var trygga och väldigt inkörda.

Rädd för hur resten av mitt liv ska utvecklas. För jag har inte den blekaste, och det skrämmer mig något så otroligt. Att inte ha kontroll.

Helg och vecka

Helgen började med världens mysigaste "cuddle" från Theo. Han och Jarrod hade lekt och han hade skrattat så han kiknat, men så blev han väl trött. Och i soffan satt jag, så han vandrar upp, klättrar upp i mitt knä och sätter/lägger sig till rätta. Dricker även sin nappflaska i mitt knä. Vi satt så i säkert en kvart, och det var så himla mysigt. Sen åkte jag och Jarrod hem till honom, åt middag och tittade på en halv film. Mitt i natten vaknar jag av att han boxar mig typ fem gånger i svanken. Tydligen spelade han vattenpolo och jag var ivägen... Jag är glad att jag låg med ryggen mot honom i alla fall.

På lördagen åt vi god frukost för att sen åka och plocka macadamianötter, om det kan tänkas heta så på svenska? Tog en sväng till Albany där jag hittade världens finaste tjocktröja som jag INTE köpte. Tyckte den var lite dyr (149 dollar, alltså typ 750 spänn), med tanke på att jag nästa vecka kommer ha ganska stora utgifter. Men jag tror jag ska köpa den ändå. Jag vann över Jarrod i foosball (som jag inte spelat sen jag kom hit!) med 10-1, men det ska jag inte skriva om för då blir han arg. På kvällen såg vi på en hel film, istället för en halv. Vi lagade även mat tillsammans, med för små ägg.

Söndagen började med sovmorgon och fint väder! Shorts och t-shirt för hela slanten! Vi knäckte nötterna vi samlade under gårdagen, dock hade de ingen nötknäppare, så vi använde skruvstäd i garaget. Fungera lika bra det. Sen doppade vi nötterna i choklad och rullade i kokosflingor. Hur gott som helst. Sen vårstädade vi Jarrods bil, både invändigt och utvändigt. Hade vattenkrig. Solade litegrann. Brottades. Åkte till hans pappa för bilfix och middag (mmmmm, vild gris? Öh. Fan vad dålig jag är på svenska. Wild pork, i alla fall. Grillad på spett som snurrar.). Sammanfattning: bra helg.

På torsdag ska jag fajtas uppe i ringen. I och för sig mot tränaren, och han kommer säga åt mig vad jag ska göra, men till skillnad från när vi tränar kommer han nu göra motstånd. Det ska bli spännande. Vad gäller jobbet just nu är det mycket. Robert har ett stort jobb på gång (innehållandes ungefär 3000 böcker, skurna i halft. På längden. Snabbversion av böcker, liksom), och Nikki har verkstad här nere. Är alltid minst tre eller fyra pers här som jobbar. Vilket gör att jag jobbar ganska mycket också, ska jobba hela lördagen i helgen. Jag hoppas dock fortfarande att det ska lugna ner sig lite snart, så jag kan njuta och chilla min sista tid.

Mört. Haha

Här sitter jag och är mör i benen; kanske en av de bästa känslorna. Har kickboxats ikväll, det är skönt att ta ut lite aggressioner och sparka så hårt jag kan. Sen joggade jag hem. Har inte joggat på jag vet inte hur länge, men det gick bättre än förväntat. Det är inte jättelångt (3,5km) men först en inte så brant men rätt lång uppförsbacke, och sen Bond Street. Om ni åkt bil på Bond Street, eller bara promenerat upp, vet ni att det inte är som vilken backe som helst. Den är LÅNG och BRANT. Men jag gav mig inte, sprang hela vägen hem. Så imorgon blir det nog träningsvärk, vilket jag trivs bra med.

Jag kikade på Joshua Radins hemsida idag och såg att han är på turné. Typ. Om man kan kalla det turné när han bara spelar i UK och USA. Det sura var att i USA spelar han tillsammans med The Script. Dem hade jag velat se, på samma konsert.

Theo har varit ganska glad på senast tiden. Eller, allt är väl relativt. Han är ganska arg ganska ofta också, men den här veckan har han skrattat och fnissat en hel del. I måndags när vi åt lunch sa han "kiss Theo" så då fick jag snällt pussa honom. Sen pussade han mig. Sådär höll vi på. Gäller att jag tar mina tillfällen. När han säger godnatt om kvällarna är jag alltid den enda som INTE får någon puss. Slängkyss går bra, men inga riktiga pussar inte. Nu har jag skrivit ordet puss alldeles för många gånger. Vi brukar även sjunga en hel del tillsammans, och vi har hittat på en massa nya verser till "the wheels on the bus go round and round". Hans favorit är bäbisarna som gråter. Andra varelser med på bussen är pappor, pojkar, flickor, åsnor, hästar, chaufför osv. Han är bra på att minnas vad alla olika säger/gör också. Han blir mer och mer ett barn, och det är så roligt att verkligen kunna kommunicera och prata med honom.

I'm yours

It's almost eight months since that night. Eight months since I saw those beautiful brown eyes look into mine for the first time. Eight months ago, I didn't know my life would change. I didn't know I'd been looking in to the eyes which saw past all that I thought I was, and saw me.

I love how he reaches for my hand wherever we are walking. I love how he plays guitar. I love how he takes me and the things I have to say seriously. I love how he sometimes stops the car at the side of the road just to be able to look me in the eyes and tell me he loves me. I love how he can be as silly as me and we can laugh for hours. I love how he wipes my tears when I cry. I love how we like the same music. I love how we sometimes say the same thing at the same time.

I love how he holds his arms around me when we sleep. I love how he rubs my collar bone. I love how he tickles and pins me down, even though I never stand a chance. I love how he sometimes pretend I actually do. I love how he locks me out from the car, unlocks and then locks again as I'm opening the door. I love how he can be annoying doing that five times. I love how he teaches me things. I love how he is proud of me.

I love everything about him and sometimes when we hug I never want to let go. Ever. He makes five days feel like a lifetime. And it makes me scared when I think of how long two months are going to feel like.

Nonsens

Det känns inte som att det är någonting som händer här i Auckland. Jag har ingenting att skriva om, riktigt. Trots att det såklart händer saker hela tiden.

Kickboxades idag för första gången här i NZ, och oj vad skönt det var att ta ut lite energi och aggressioner! Stackars Ronja fick ta emot mina jättehårda sparkar, men hon stod upp bra. (Jag sparkade alltså inte rakt på henne, utan på en mits). Lola hade födelsedagskalas i lördags och jag hängde med halvvägs. Från fika här hemma (där Theo för övrigt valde att klättra upp i mitt knä, trots närvaro av både mamma och pappa och Lola (och en massa andra barn, såklart) och det gjorde mig väldigt glad) till Clip n Climb för lite klätterväggar. Halvkul.

Jag känner mig rätt värdelös som au pair för tillfället. Jag vet inte riktigt varför, men det känns bara som att jag inte gör någon nytta. Jag vet att det inte är så, men jag har inte mått helt hundra den här veckan, vilket gör att tankarna börjar snurra mer och fortare än vad de brukar. Och många av dem handlar om Sverige, vilket såklart gör mig ofokuserad på vad jag har här och vad jag fortfarande jobbar med. Jag måste börja leva i nuet igen, det gick ju så bra nyss. Men åtta veckor är så himla kort tid och ni anar inte vilket känslokaos det är och kommer vara inuti mig. Det bästa är nog egentligen att inte tänka på det än. Skjuta det framför mig, tills det är försent. Tills jag redan sitter på planet påväg till Sverige.

Nej, jag har verkligen ingenting att skriva om.. Kan någon berätta något kul i kommentarsfältet kanske?

Åtta veckor och haka

Ibland kommer det verkligen över mig; vart tog det här året vägen? Vad hände? Hur kunde tio månader passera såhär fort, utan att jag riktigt hann med? Jag har två månader kvar nu; åtta veckor. Det känns dumt att räkna ner och längta/fasa, när två månader faktiskt är en ganska lång tid. När jag hade varit här i två månader var det jul. För två månader sen var jag i Queenstown och kastade mig glatt ut 134 meter över marken. Om två månader är jag i ett höstruskigt Sverige nu.

Jag blev aldrig sjuk sist jag nämnde det, uppenbarligen lyckades bror min knipa den sjukdomen genom skärmen. Men nu är det nog på riktigt, det värker i hela kroppen och huvudet är som betong. Jättetypiskt, jag som hade ett träningspass inbokat idag, men förhoppningsvis är jag frisk till onsdag när det är kickboxning, och torsdag när det är bryta-armbåge-träning.

Helgen var avslappnande om än inte den bästa.. Hade extrem mensvärk på lördagen, kunde inte röra mig på hela förmiddagen. På kvällen gick vi och kollade rugby på en bar, vilket var helgens höjdpunkt. Det bästa med rugby är när de gör haka. Söndagen vaknade jag när Jarrod gick upp vid åtta, drog mig till nio och sen gick jag för att undersöka vad de mystiska ljuden var. Han skruvade ihop hyllor. Jag fick hjälpa till. Och det förstörde min dag. Herregud, jag har inget tålamod alls och det var verkligen fel grej för mig att göra. Vi kom i alla fall iväg till hans pappa på eftermiddagen för en långpromenad i skogen med hund och sen en roast (allts typ stek? Nä, jag vet inte.. När man gör i ugnen länge) lamb till middag. Här satte dock min sjukdom in och jag kunde inte äta mycket alls.

Jag har haft lite av hemlängtan på senaste tiden, eller kanske inte riktigt hemlängtan, men jag saknar verkligen alla i Sverige väldigt mycket för tillfället. Antagligen på grund av att jag vet att det inte är allt för länge innan jag får träffa er igen. Så om ni som har skype vill hålla er inloggade ska jag vara inloggad också, ofta sen kväll för er, eller förmiddag innan tolv, då är störst chans att jag är inloggad, även om jag inte lovar något. Man vet aldrig vad för spännande som dyker upp här på andra sidan jorden.

Här är en haka, för er som inte är hemma på det området:

http://www.youtube.com/watch?v=tdMCAV6Yd0Y

Photoshoot

Jag tror ni kommer få akta er lite när jag kommer tillbaka till Sverige. Jag och Ronja har börjat på ett ställe som heter Mania women sportfighters, där vi alltså håller på med kampsport. Jag gick mest dit för kickboxning, men det har de bara en dag i veckan för tillfället, så vi har spenderat idag och förra tisdagen med att lära oss bryta armbågar, axlar, strypas och pressa på nerver i axeln. Det är inte så svettigt ännu, vi måste lära oss först, men det blir nog annat när man ska fajtas mot någon annan i ringen. Men jag ser fortfarande mest fram emot ett kickboxningspass så jag kan bli riktigt trött och svettig.

Helgen gick helt okej, Nikki och Robert kom hem på söndagkväll och till mig hade de med sig tre par Happy socks. Det svenska märket och ett internskämt mellan mig och Robert. Väldigt fina och färgglada strumpor må jag säga! Och Theo var på farty vilket var roligt.

På kvällen när Nikki och Robert kommit hem började vi av någon anledning fota lite i köket, och snacka om coola bilder! Robert och jag spann vidare dagen efter i garaget, och förhoppningsvis fortsätter vi för jag har ett par till coola idéer. Klicka på bilderna om ni vill se dem större :)