Byebye

Idag åker vi till Whitianga (Wh uttalas f) för att stanna där till tisdag. Jag har precis packat, och tyckte jag var duktig som fick plats med allt i ryggsäcken, innan jag går upp och frågar Robert om det är något som inte är uppenbart som jag ska ta med mig. Möh. Lakan och kudde. Så där försvann ju den snygga packningen.. Men jag är inte värst, ni ska se vad grejer vi har med oss! Framförallt mat. Ser ut som vi ska vara borta i fyra veckor istället för fyra dagar.. Men jag tror det kommer bli roligt, trots att jag precis åkt på en förkylning. Det suger att vara förkyld på sommaren.. Ni kan ju googla Whitianga, så kan ni se vad det är för ställe jag kommer hänga på. Tänkte jobba på brännan en del ;)

Så jag återkommer med en rapport om ett par dagar igen. Om jag överlever, vill säga. Det ryktas om att jag ska dela säng med Lola, nämligen..

Hmpf

Idag har inte varit min dag, kort sagt. Har pms så det skriker om det (det är snarare Theo som står för skrikandet, men ja. Ni fattar metaforen) och allt blir så mycket jobbigare. Eftersom Lola och Robert är iväg och hälsar på Roberts mamma och hennes man under veckan, var jag ledig medan Theo var på day care för första gången på ett par månader. Tog chansen och åkte till New Market för att shoppa lite. Tjena. För det första är det typ 30 grader varmt och fuktigt, och sen med pms. Det gick väl sådär.

Och att ha tålamod med Theo som börjat skrika igen.. Nä. Försökte säga till honom vänligt ibland, men det slutade med att jag bara ignorerade honom totalt. Orkade verkligen inte. Inte alls. Men trots att jag vet vad mitt humör beror på, har jag inte kraft att påverka det. Sucks.

Mitt mål med shoppingen idag var att köpa nya flipflop, för de jag har börjar se sina sista dagar.. De börjar bli väldigt tunna inunder, och jag vill gärna ha nya innan de går sönder helt. För nej, jag använder inte skor överhuvudtaget nu för tiden, det är alldeles för varmt för det.

Och jag trivs med mina helger också. Vi lever på isglass och godaste frukostar du kan tänka dig. Isglassen är inte dålig den heller, man kan äta hur många som helst. Eller så kan man äta persikor mitt i natten. I mörkret. Det slutade med att Jarrod kastade, jag skulle fånga, men den träffade mig på näsan. Aj, liksom. Han är en bra kille, den där.

Sömn

Fram till för ungefär en vecka sen har jag sovit helt underbart bra här i Nya Zeeland. Jag har somnat inom tio minuter om kvällarna, och oftast sovit hela natten utan att vakna. Det har i princip aldrig hänt tidigare i mitt liv, och jag njöt verkligen.

Det är ett minne blott nu. Jag är tillbaka till mina sömnproblem jag hade i Sverige, och jag antar att det beror på att jag börjat forma ett riktigt liv här, med allt vad det innebär. Tankar. Jag har för mycket att fundera på, det är för mycket tankar som rör sig inuti. Igårkväll var jag helt utslagen och gick och la mig klockan nio. Sista gången jag tittade på klockan var den runt tolv, och sen vaknade jag 6:30, en och en halv timme innan jag behövde gå upp. Vilket gör att jag är ännu tröttare idag, men vet redan nu att jag inte kommer kunna sova inatt heller. Det är bara så sjukt tråkigt att ligga och vrida sig timme efter timme.

Nästa helg (tror jag att det var..) ska vi åka på mini-semester! Till Coromandel, som är en ö utanför Auckland, i tre nätter. Dock kan jag få dela säng med Lola, vilket kan bli intressant, men det löser sig. Och så hoppas vi på kanonväder, så vi kan hänga på stranden dagarna långa! Mmmm.

24 februari

Igår pratade jag med mamma på Skype för första gången sen jag kom hit. Och trots att det gått nästan fyra månader, kändes det som att vi hade ätit middag dagen innan. Och det var inte alls jobbigt, det var bara när jag gick och la mig på kvällen som saknaden kom. Det hade varit så nära, det hade känts som att vi verkligen träffat varandra och så var hon så långt bort.

MEN! Det är inte långt kvar tills hon, Stefan och Karin kommer hit! Den 24e februari, närmare bestämt. Och jag ser fram emot det så mycket. Förhoppningsvis kan jag få vara lite ledig också, så jag kan åka till sydön tillsammans med dem :)

Annars kör jag sjukt mycket bil de här dagarna. Lola paddlar kajak nere vid Waterfront, och man måste köra genom hela stan (och alla dess rödljus) för att komma dit. Och sen hem igen. Tar typ en timme, och det är så drygt. Sommaren har kommit för att stanna också, imorse klockan halv åtta var det 23 grader ute. Och även om det är gråa moln på himlen emellanåt, lyckas solen skina ändå. Jag förstår inte riktigt hur det fungerar, men jag klagar inte. Jag trivs.

"One, two, eight!"

Helgen började tidigt den här veckan, allt jag gjorde på fredagsmorgonen var att ta Theo till day care, sen begav jag mig in till stan för att åka med en buss som tog oss ut till Mt Smart Stadium, där The Big Day Out höll till. Oerhört organiserat, man köpte en tur- och returbiljett, fick ett armband och sen var det bara att åka med. Likadant när man skulle hem igen. Bussarna gick hela dagen åt båda håll, perfekt.

Big Day Out var grymt. Så mycket folk (se bilden nedan), så härligt folk och så perfekt väder. Eller, okej. Det var lite för varmt. Det var stekande hett, faktiskt. Femton minuters kö för att fylla på vattenflaskan. Sjukvårdare som gick omkring och gav ut solkräm. Men hellre värme än regn, enligt min mening.

Vi såg en massa bra band, jag upptäckte ett par bra som jag ska lyssna närmre på när jag får tid. Vi såg halva Musekonserten innan vi gav upp och åkte hem efter nästan 10 timmars musik.

På lördagen kom Jarrod och plockade upp mig, vi tog en sväng i ett par shoppingcentrum, han köpte ett par röda converse och jag köpte ingenting. Tog en sväng till stranden där han bor, brände nästan fötterna av oss när vi tog oss upp för en väldigt brant kulle. Sanden är svart, och det blir, ja, varmt. Stört varmt. Åkte hem till honom, åkte lite fyrhjuling, plockade plommon, spelade krocket (som jag såklart förlorade.. Jag inledde sjukt bra, sen vet jag inte vad som hände.. Jag fick behärska mig!) och åt middag med hans mamma, hennes pojkvän, Jarrods bror och hans flickvän.

Söndag morgon börjar med en helt sjukt god frukost som Jarrods mamma och hennes pojkvän lagar. Strax efter det ger sig Travis och Emily (Jarrods bror och hans flickvän, alltså) iväg till en strand up north som jag inte minns namnet på, för att surfa. Och vi är inte sena att följa i deras fotspår, faktum är att vi kommer dit först! Hänger på stranden ett par timmar, vilket är nice eftersom det var molnigt och lagom temperatur. Det är på vägen hem det intressanta börjar. Att hitta. Jag avsäger mig allt ansvar, eftersom Jarrod anser att mitt lokalsinne inte ens fungerar i ett shoppingcenter.

Vi svänger lite höger och lite vänster, blir torra i halsen av allt damm som kommer in i bilen eftersom vi kör på en grusväg och tycker oss vara på hyfsat rätt håll i alla fall. Eller, Jarrod tycker. Jag håller bara med, eftersom jag inte har den blekaste om var vi befinner oss. Det visar sig dock att vi kört åt fel håll i en halvtimme, när vi till slut är omanliga och stannar för att fråga om vägen. Men vi kommer hem till slut, jag sover en halvtimme medan Jarrod hjälper sin pappa med lite grejer. En väldigt bra helg, igen.

(Mamma ville för några veckor sen se en bild på min bränna. Här är något liknande.)

Onsdag

Idag blir det Wave-pools med Lola och Willow. Något sorts äventyrsbad. Men Nikki gjorde mig nervös gällande Willow.. Hon är ett år yngre än Lola, jättesöt och härlig tjej, men Nikki berättade att hon ALLTID råkar illa ut. Att hon alltid gör sig illa på något sätt. Det känns ju sådär lagom kul när man ska bada.. Jag kommer inte släppa henne med blicken. Lola litar jag fullt ut på, hon är hur duktig som helst på att simma. Men ja. Willow.

Och ikväll ska jag bränna skivor så det står härliga till! Har äntligen skaffat ett nedladdningsprogram, så nu kan jag göra skivorna precis som jag vill ha dem. Har lovat att göra ett par till Jarrod också, och det kan han väl vara värd, eftersom han kör bil i ungefär 40 minuter varje gång vi ses. Enkel väg. Då kan han behöva lite bra musik att lyssna på. Det är väldigt roligt faktiskt, för vi har samma musiksmak. Och han kan spela gitarr, sa jag det? ^^

Och imorgon är det torsdag, och sen är det fredag! Nu ska jag byta om till badkläder, gå över och hämta flickorna hos Willow och sen ge oss iväg. Med kartan i högsta hugg, eftersom jag inte vet var det ligger.

Lite blandat sisådär

Jag har haft lite problem med att komma tillbaka till verkligheten. Vi hade det så himla bra i Kaikoura, jag och Lucía, så att komma tillbaka och börja jobba igen kändes inte helt party. Det var likadant igår, hade haft en underbar helg, och att jobba igår var inte kul alls. Men idag har jag haft roligt, och jag vet ju att det är därför jag är här; för att leka med barn. Det är bara det att de blir lite tröttsamma ibland, och när du fått smak på vad mer som finns i det här landet är det svårt att inte vilja ha mer.

Men när det känns jobbigt tänker jag bara på fredag! För på fredag är det Big Day Out! Jag är så pepp. I och för sig ser det ut att bli regn, vilket känns lite trist, men i det här landet kan vad som helst hända vädermässigt. Och jag ska se Jet, jag ska se Rise Against och jag ska se Muse. Och en massa andra band. Och jag ska gå med en tjej som jag träffat en gång tidigare. Det är så avslappnat här, och jag har liksom tagit den attityden till mig. Man behöver inte känna någon till 100 % för att kunna umgås.

På tal om avslappnad attityd. En grej som jag tyckte var väldigt främmande i början var att folk körde bil i flipflop. Ibland även barfota. Erkänn att det i princip aldrig skulle hända i Stockholm.

Nu är jag en av dem som kör bil barfota och i flipflop. Same-same. Folk går och handlar barfota. DET skulle aldrig hända i Stockholm. Det är därför jag diggar NZ så mycket; de är så avslappnade, till allt. Jag ska ta med mig den attityden till Sverige, jag lovar! (I alla fall på sommaren)

Jag har dessutom börjat få en ordentlig bränna nu. I alla fall på armarna, magen/ryggen är väl lite sisådär, och benen är bruna ungefär upp till knäna. Fötterna har spår efter flipflop på ovansidan. Jag trivs, sa jag det?

Kaikoura, dag 4

Dag fyra börjar egentligen mitt i natten.. Vi var, såklart, väldigt trötta efter vår intensiva dag, och satsade på en tidig sänggång. Den blev inte så tidig som vi tänkt, eftersom vi skrattade för mycket, och Lucía är för bra på svenska, men vid tio-halv elva kom vi i säng i alla fall. Dödströtta. MEN! Ni som har följt med från början vet att förra gången jag och Lucía sov på samma hotell gick brandlarmet. Vad tror ni händer den här natten?

Jo, se på fan, vid halv tolv blir vi väckta av ett alarm och en röst som säger "There is a fire. Pleace evacuate the building" Jaha. På med tjocktröja, ut i kylan. Igen. Vi kunde inte förstå, vi bara skakade på våra huvuden. Helt sjukt, vad är oddsen liksom? Men det var ingen brand, det kom två brandbilar för att konstatera det.

Äventyret på dag fyra börjar igen vid sju-tiden på morgonen. Eller, egentligen började det på vår väg till Kaikoura, när vi åkte förbi ett ställe fyllt med fyrhjulingar och tänkte "Dit vill vi!" Hittade ett anslag på hostlet, ringde och bokade tid för en två och en halv timmes-tur i bergen på varsin fyrhjuling. Magnifikt.

Varken jag eller Lucía har kört fyrhjuling förut (vilket jag trodde skulle göra mig nervös, men inte alls, jag var bara så pepp) så vi och de tre andra som skulle med fick öva lite på grusplanen innan vi begav oss iväg. Upp i bergen, på dammiga vägar. Mina ögon var svarta efteråt, och ansiktet helt dammigt.

Men det var värt det. Så sjukt roligt att köra fyrhjuling, och så himla fin natur. Helt otroligt. Jag önskar mig en sån när jag fyller år. Pappa och Kerstin; ni kan väl skaffa en till Strogen? Det skulle ni väl ha nytta av? Typ. Öh.

Har inte tid att skriva så mycket mer nu, ska upp och käka middag innan jag svälter ihjäl. Men vi gjorde inte så mycket mer på dag fyra. Sov och vilade upp oss. Packade för hemfärd. En sammanfattning av min semester kommer i nästa inlägg :)

Helgen som gick

Jag gör en avstickare från Kaikoura för att berätta om min helg istället! För den var grym!

Jarrod kom och plockade upp mig vid kvart i nio (enligt min mening lite för tidigt för en lördagsmorgon, men det var helt okej för det äventyr vi skulle på) och vi började morgonen med att köra lite vilse nere i city. Kom fram till målet, som var pier 4 och båten som skulle ta oss runt till olika öar. Hop-on-hop-off. Vi gick av vid första stoppet, som var ön med namnet som börjar på R (alla namn är så sjukt svåra att komma ihåg, det är Maori alltihopa, vilket gör att jag tycker allt låter likadant). Ön består av en vulkan (dock ej aktiv, men den exploderade för ca 400 år sedan) som vi såklart besteg! Jag i flipflop. Mindre bra drag.

Här är utsikten från toppen, efter cirka 45 minuters promenad, många svettdroppar och 200 meter över havet. Magnifik utsikt åt alla håll, det är så synd att man inte kan fånga det på bild..

På vägen ner tog vi det lite lugnare, och jag tog lite bilder. Det här är lava. Vilket jag kan tycka är ganska häftigt. Käkade lite lunch och väntade på färjan som skulle ta oss till nästa ö, vilken började på M. Där skulle vi badaaaa! Wiho. Vi var duktiga och smörjde in oss med solkräm kontinuerligt, och vi badade. Oh så skönt. Och vi var på lä-sidan av ön, vilket vi upptäckte när vi gick tillbaka till färjan, eftersom det blåste väldigt kalla vindar på andra sidan ön.

MEN! Trots solkräm (okej, jag erkänner.. SÅ noga var vi inte när vi hade på den..) hade Jarrod bränt hela ryggen. Jag skrattade skadeglatt, tills vi en halvtimme senare tittar på min rygg. All the same. In my face, liksom. Fast på ryggen.

Åkte hem till Jarrod (han hade lovat att laga middag). Mötte upp med hans bror och hans flickvän, bestämde oss för att käka fish and chips istället. Jag och Jarrod åkte och hämtade. Såg en biljakt! Oh så spännande! Vi hörde när polisen rammade bilen, såg den komma runt hörnet med hela bakstötdämparen hängande löst och två polisbilar med sirener efter. Tyvärr hann jag inte ta några bilder^^

Gick och la oss ganska tidigt, vi var helt slut efter att ha klättrat den där vulkanen! Och trots en helt grym dag har jag ett meltdown mitt i natten. Stackars Jarrod, han fick torka mina tårar, men det kändes bra att ha honom där, faktiskt. Fick ett akut behov av Felicia, textade henne och hon textade tillbaka och fick mig att gråta ännu mer. Älskade vän.

Idag har vi mest chillat. Gick på bio och såg Sherlock Holmes, eftersom vi kände att vi kanske inte borde spendera mer tid i solen, med våra ryggar.. Och när jag kom hem hit till min värdfamilj insåg jag att jag saknat dem! Och det är så roligt, Nikki och Robert driver verkligen med mig. Jag hade redan käkat middag när de gick till parken för att käka, men de hetsade mig att käka pommes, jag vägrade och Robert kastar dem på mig! Till och med Theo har de drillat till att få mig att äta. Han kom med pommes efter pommes och matade mig.

Underbar helg, är ordet :)

Kaikoura, dag 3

(Mamma, det är på dag fyra som det du väntar på händer.. Blandade ihop dagarna när jag svarade på din kommentar)

Uppstigning var 04:20, och vi lämnade hostlet strax efter 05, för att befinna oss på Dolphin Encountern 05:20. Där blev vi tilldelade våtdräkter och simfötter och cyklop och snorkel, och genast var tröttheten som bortblåst. Vi hade väldigt roligt åt våtdräkterna. Inte riktigt vad man är van att klä sig i, men man vande sig. Särskilt snygg var man kanske inte, men alla andra såg ju likadana ut.

I vår båt var vi nog en 20-30 stycken tror jag, som skulle simma med delfinerna. Kan tänkas många, och jag tyckte också det till en början, innan jag insåg att stimmen med delfiner är stora. Det fanns och blev över delfiner. Och jag var även lite nervös över det här med att bada från båten.. När de lokaliserat var delfinerna var, fick vi klä på oss den sista utrustningen och sitta så nära propellern man kan komma, i princip.. Huva. När båten stannat var vi tvungna att vänta på en signal innan vi fick hoppa i; signalen visade att propellerna var avstängda. Jag väntade lite extra innan jag hoppade i.

Sen var jag omgiven av delfiner. De kom till mig, de simmade runt mig, de tittade på mig. Simmade under mig och jag simmade i cirklar tillsammans med dem tills jag fick vatten i snorkeln och inte kunde andas. Då tömde jag den och gjorde samma sak igen, med en annan delfin. Det var så himla häftigt, de är verkligen vänliga och så himla fina. Vi köpte varsin undervattenskamera också, men jag har inte framkallat den än, men förhoppningsvis finns det ett par fina bilder däri.

Vi gjorde ännu ett stopp för att simma med några andra delfiner också, på ett annat ställe. Jag vill alltså påpeka att det är helt vilda delfiner, och de matar dem inte eller någonting. Allt beror på hur intresserade delfinerna är av oss. I slutet av andra simmet känner jag att jag mår lite mysko, så jag simmar tillbaka till båten och tar av mig min utrustning. Antar att det är sjösjuka, och greppar en hink för att vara på den säkra sidan. Ni som känner mig vet att jag fortfarande hatar att spy.

Men jag kom väl till Nya Zeeland för att uppleva nya saker, inte sant? Så nu har jag spytt också. Och det var inte så farligt. Och det var inte sjösjuka heller, utan bara jag som svalt för mycket saltvatten. Haha.

Efter delfinerna begav vi oss till hostlet och vilade ett par timmar, innan vi skulle simma med sälar! Så det var bara att ta på en ny våtdräkt och ge sig ut i vattnet igen. Det här vattnet var mycket kallare, fingrarna domnade nästan bort, men ändå var vi närmre land. Vi höll till vid en stor klippa där sälarna höll till, och även om sälarna inte var lika närgående och nyfikna som delfinerna, så var det minst lika häftigt. Det är verkligen ett privilegium (och så stavar man inte alls det ordet..) att få simma med dem i deras naturliga miljö.

Efter sälarna var vi så kalla att vi gick och drack varm choklad på ett café. Vi gjorde inte så mycket mer den dagen/kvällen. Var ganska slut efter en tidig uppstigning och simmande hela dagen. Men inte skulle vi få vila den natten, inte! Men mer om det kommer i nästa inlägg. Haha. Det är patetiskt. Ni kommer skratta. För det gjorde vi.

Kaikoura, dag 2

Okej, Kaikoura, dag två. Studsade (vilket kanske var en överdrift..) ur våra sängar (eller, jag ur min madrass, som det var sjukt svårt att studsa från, eftersom den var belägen på golvet..) hyfsat tidigt för att äta frukost. Eftersom vi inte hunnit handla än, fick det bli frukost ute. Ha. Pannkakor med färsk frukt och bacon (vilket inte riktigt passade, men med tanke på hur hungrig jag var så var allt gott!). Efter intaget av frukost begav vi oss till fots till Whale Watch och anmälde att vi var där och redo att åka. På skärmen stod det att det var risk för sjösjuka och jag blev genast nervös. Ni som känner mig vet att jag hatar att spy, att jag inte har spytt sen jag var typ tio. Så vi proppade i oss de EXTREMT äckliga sjösjukepiller vi köpt.

Väl på båten hamnar vi bredvid en kille vid namn Toby från Australien som var trevlig. Guiderna på båten berättar om valarna och vad som kommer att hända. Att man ser ungefär 10 % av valen. Resten är under ytan. Värt, tänkte jag.

Vi ser sammanlagt fyra valar. Eller, ser och ser. Det var helt ärligt inte mycket att se. Något grått som flöt på ytan och sprutade vatten, för att efter en stund försvinna ner med bakfenan sist. Nja, det är helt ärligt inget jag hade betalat så mycket pengar för, om jag vetat detta i förhand. Men ändå, vi har sett valar och det är det inte alla som har. På vägen tillbaka till hamnen såg vi lite delfiner också. Lite var kanske en underdrift. De var väl en 300 stycken ungefär.

Eftermiddagen spenderade vi sittandes på en strand, pratandes om allt möjligt och såg tidvattnet komma in. Hade en lugn kväll (lugn är kanske fel ord när det gäller mig och Lucía (ni som vet hur jag och Johanna Andersson kan vara när vi är i vårt ässe, kan tänka er ungefär samma)) och gick och lade oss tidigt, eftersom morgondagen skulle bjuda på tidig uppstigning. Närmare bestämt 04:20. För att simma med delfiner! Åh jag blir helt glad när jag bara tänker på det. Men jag ska berätta om det i nästa inlägg :)

Nästan perfekt

Ett avbrott i dagarna från Kaikoura, dag två kommer någon gång ikväll tror jag. Men jag måste bara få berätta hur mycket jag trivs med mitt liv. Hur jag verkligen älskar Nya Zeeland och människorna här.

Imorse körde jag Lucía till flygplatsen vid halv åtta, och var hemma igen halv nio. Familjen sov fortfarande, det var först vid kvart över tio jag hörde ett par tassande tår utanför min dörr, såg ett sömndrucket ansikte spricka upp i ett stort leende som utbrast "Cecilia!" och sprang mot mig för att ge mig den längsta och hårdaste kram. Theo var inte lika verbal och entusiastik, men nog blev han glad över att se mig. Kom gående med böcker och ville kramas. Även Nikki och Robert var glada över att se mig, och jag är glad över att alla är hemma igen. Jag har trots allt saknat dem.

Jag la Theo för 45 minuter sen, och när jag stod och vek tvätt insåg jag hur jag älskar det här livet. Det är så enkelt, så bekymmerlöst. Jag har träffat underbara människor som blivit mina vänner, och jag har (håll i er mamma och pappa..) träffat en kille vid namn Jarrod.

Nu ser jag framför mig hur förfärad pappa är, och hur mamma inte riktigt vet hur hon ska agera. Men det är lugnt. Han är cool. Det är ingenting seriöst än, inte alls, men jag har mina farhågor att jag håller på att bli kär. Vilket försvårar en massa saker, men jag får ta tiden som den kommer, se vad som händer. Jag vet i alla fall att livet går min väg just nu, och jag kan inte vara gladare. Eller, jo, kanske. Om alla ni som jag älskar i Sverige, också var här. Då skulle allt fan vara helt perfekt. Men ingenting är någonsin perfekt, så det här är så nära jag kan komma.

Kaikoura, dag 1

Nu ska jag berätta om vår resa till Kaikoura, en av de vackraste platser på den här jorden, helt klart. Jag delar upp det dagsvis, annars blir det så sjukt mycket att läsa.

Både jag och Lucía var chockade när vi kom fram till Kaikoura. Allt hade gått så bra, helt perfekt. Redan på morgonen när jag körde Lucía och väskorna till busshållplatsen, körde hem igen och promenerade tillbaka. Tajmade perfekt, och samma sak när vi bytte till bussen mot flygplatsen. Perfekt tajming där med. Så vi tog oss till flygplatsen utan missöden, och hade gott om tid.

Väl där skulle vi checka in våra väskor, där det enda man kan kalla missöde inträffar. På grund av min klantighet. Man checkade in på egen hand, och först kom en fråga "have you packed your bag by yourself?" och jag klickar "yes", nästa fråga är "are you carrying anything dangerous?" och efter den frågan står det att jag inte kan fortsätta min incheckning, utan måste gå till någon personal. Gör så, och det första hon frågar är "are you carrying anything dangerous in your bag?" och då inser jag. Haha. Jag klickade yes där också. Synd. Men jag fick följa med ändå.

Kommer till Christchurch, hittar vägen till Shuttlen som tar oss till Juicy car rental, där vi hämtar bilen. Killen som hyrde ut den till oss var nog extremt nervös att den inte skulle komma tillbaka i samma skick. Vi var väldigt glada, skrattade åt allt. Vägen till Kaikoura visade sig vara enkel, rakt fram. Seriöst, rakt fram, hela vägen till vi kom till vårt Hostel. Där checkade vi in och fick världens minsta rum. Men det räckte för oss.

Gick ut och käkade middag, utsvultna som vi var. Kom tillbaka till hostlet och såg en extremt vacker solnedgång. Trivdes med livet, gick till sängs för att dagen efter vara redo för att möta valar på nära håll.