Nästan perfekt

Ett avbrott i dagarna från Kaikoura, dag två kommer någon gång ikväll tror jag. Men jag måste bara få berätta hur mycket jag trivs med mitt liv. Hur jag verkligen älskar Nya Zeeland och människorna här.

Imorse körde jag Lucía till flygplatsen vid halv åtta, och var hemma igen halv nio. Familjen sov fortfarande, det var först vid kvart över tio jag hörde ett par tassande tår utanför min dörr, såg ett sömndrucket ansikte spricka upp i ett stort leende som utbrast "Cecilia!" och sprang mot mig för att ge mig den längsta och hårdaste kram. Theo var inte lika verbal och entusiastik, men nog blev han glad över att se mig. Kom gående med böcker och ville kramas. Även Nikki och Robert var glada över att se mig, och jag är glad över att alla är hemma igen. Jag har trots allt saknat dem.

Jag la Theo för 45 minuter sen, och när jag stod och vek tvätt insåg jag hur jag älskar det här livet. Det är så enkelt, så bekymmerlöst. Jag har träffat underbara människor som blivit mina vänner, och jag har (håll i er mamma och pappa..) träffat en kille vid namn Jarrod.

Nu ser jag framför mig hur förfärad pappa är, och hur mamma inte riktigt vet hur hon ska agera. Men det är lugnt. Han är cool. Det är ingenting seriöst än, inte alls, men jag har mina farhågor att jag håller på att bli kär. Vilket försvårar en massa saker, men jag får ta tiden som den kommer, se vad som händer. Jag vet i alla fall att livet går min väg just nu, och jag kan inte vara gladare. Eller, jo, kanske. Om alla ni som jag älskar i Sverige, också var här. Då skulle allt fan vara helt perfekt. Men ingenting är någonsin perfekt, så det här är så nära jag kan komma.