Nice nice nice

Idag har varit en nice dag. Vanliga rutiner imorse, vid tio kom Jaimee från Au pair link och kollade läget. Jag fick i och för sig lite skäll för att jag inte dokumenterat allt jag borde, men äsch. Sen åkte jag in till stan och mötte upp Jarrod, vi strosade lite, jag dog nästan innan vi åt äcklig lunch (hans var i och för sig hur god som helst, men den åt ju han upp^^) och sen gick hem till mig och vilade. Han dregglade på min kudde :)

Tog med båda barnen när Lola simmade, och när vi kom hem var maten färdig! SÅ skönt. Och om en kvart ska jag åka och spela fotboll. Sen är tisdagen slut, och det är bara två tidiga mornar kvar sen är det sovmorgon i en och en halv vecka! Jag kan inte vänta! Jag ska inte göra ett dyft. Inte ett jota. Bara det jag känner för. Till exempel bada bubbelbad :)

Igårkväll satt jag, Nikki och Robert och bara pratade i säkert två timmar. Alla har varit så upptagna på senaste tiden så vi har inte riktigt haft tid, men igår var tvn på ljudlös och vi pratade om allt mellan himmel och jord. De försöker hjälpa mig hitta lösningar på hur jag ska göra i höst, de ger mig beröm som gör att jag nästan rodnar, de berättar om sina jobb och det är bara allmänt härligt att prata med dem.

Och ve och fasa förresten! Theo har ju sen andra dagen jag var här kallat mig för Ciia, resten i familjen säger Celia. Men igår, efter han vaknade efter han sovit på eftermiddagen, började han kalla mig Celia! Jag ignorerar honom bestämt när han säger det, jag väntar på Ciia innan jag svarar honom. Vilket i och för sig var ganska roligt en gång, jag satte på honom en tjocktröja, och han säger "Good boy Ciia!". Hahaha.

Internationell fotbollskarriär

Idag spelade jag min första riktiga fotbollsmatch i Nya Zeeland. Försäsongsmatch (våra tröjor ser ut som Celtics, exakt faktiskt) och vi vann med 3-0 tror jag. Kanske var det 4-0. Jag stod i mål de första två tredjedelarna (det var väldigt varmt idag, så vi spelade 3x30. Jag är helt röd i fejjan nu, solkräm hade kanske varit en bra idé..) och spelade mittback sista. Och de spelar 3-5-2! Jag är helt lycklig. Det är bästa uppställningen, den påminner så mycket om Råsunda och det är så roligt att spela fotboll på riktigt igen. På träningarna är vi 20-25 pers, folk är entusiastiska och lyssnar och anstränger sig. Precis som jag vill ha det. Jag älskar fotboll, jag mår så bra av det!

Men det VAR kämpigt att komma upp ur sängen imorse. Jag, Emelie och Ronja hade tremannaparty igårkväll, hemma hos Emelie. Det dracks alkohol (vissa mer än andra) åts morötter, det kastades morötter, det trycktes ner morötter i vinflaskor, det skrattades och det diskuterades. Jag trivdes, och det var en väldigt bra kväll. Jag promenerade hem vid ett-tiden. Och eftermiddagen idag, efter fotbollen, har jag spenderat slappandes i sängen med Jarrod. Han är helt fantastisk att umgås med, det blir aldrig tråkigt. Visste ni till exempel att den första som promenerade över Nordpolen (Sydpolen?) var från Nya Zeeland, och han mördade sina tio medföljare bara för att han ville bli känd ensam. (Så var det ju såklart inte, men så blev det när vi fick bestämma).

Theo tycker väldigt bra om mig för tillfället. Jag är favorit. Ovant, men väldigt roligt. När jag kommer upp för trappan kommer han springandes "there's ciiiaaa!". Det värmer något så otroligt. Igår när jag skulle åka in till stan och sa hejdå till honom började han storgråta. Jag hörde honom ute på gatan, till och med. Lille vän.

Helg?

Det känns inte som fredag på riktigt när en grön bil inte står här utanför och väntar på att plocka upp mig. En grön bil med en (här tänkte jag skriva grön..) söt pojke i. Men han har mycket att stå i, och den här helgen kommer vi inte ha tid att träffas alls.

Och jag känner mig ensam. Jag saknar att ha en hel bunt kompisar att texta när inget händer. Jag saknar att få meningslösa sms från alla möjliga håll och kanter. Trots att jag för en vecka sen bestämde mig för att inte sakna, så kommer jag göra det den här helgen. Jag har precis sett åtta avsnitt av Vänner, vilket var roligt. Han i videobutiken sa att jag kunde hyra fem filmer för $10, men jag sa att såå mycket tid har jag inte. Men kanske skulle jag tagit fem. Haha.

Jag funderar på att gå och lägga mig, för jag vet att jag kommer bli väckt imorgon bitti när Lola vaknar. Hon går, som sagt, som en elefant. Och jag vet redan nu att jag kommer vakna sjukt irriterad. Men jag ska försöka tänka på att det bara är en vecka kvar, sen ska jag ha sovmorgon varje dag i tio-elva dagar! Det kommer bli så skönt. Förra helgen sov jag till halv elva på lördagen, det är det längsta jag sovit sen jag kom till NZ. Även när jag festat fram till morgonen har jag vaknat vid nio, och ni som känner mig vet att jag är bra på att sova. Så det har varit jobbigt att inte kunna sova ut alls. Men snart så!

Vardagsrapport

Jag har insett att jag börjat bli ganska dålig på att uppdatera om vad som händer i mitt liv för tillfället. Det har mest varit tankar och känslor. Men det händer ju en hel massa med barnen också, faktiskt. Och jag som jobbar som en idiot borde ju ha störst koll.

På fredagar simmar jag och Theo. Babysim skulle det nog kallas i Sverige, vi (eller de är, jag är ju inte) är kanske sju mammor (ibland är det faktiskt en eller två pappor med, så där ljög jag) i en ganska grund pool och en instruktör som sjunger sånger (som jag lärt mig och som Theo älskar) och ger tydliga instruktioner på vad som händer och sker och vad vi ska göra med våra barn. Och det är SÅ roligt! Och Theo är SÅ duktig. I början vågade han inte doppa huvudet helt under vatten, det räckte med vatten upp till näsan ungefär. Men nu hoppar han glatt i och simmar flera meter under vatten medan han bara håller i mina pekfingrar!

Och han älskar det. Så jag bestämde mig i måndags för att åka och bada igen, på egen hand. Och vi gjorde "ready, go!" (vilket vi säger innan vi tar dem under ytan, för att de ska vara beredda) hur mycket som helst. Han började till och med säga "more" innan han ens kom upp till ytan, vilket ledde till ännu mer skratt.

Lola är som jag. Exakt som jag. Bryter ihop om hon inte har mat i sig. Två dagar i rad nu har hon gråtit innan middag, för att något litet gått fel. Igår var det renskrivningen av en rapport om myror som inte gick som hon ville. Idag var det Theo som sparkade henne på hennes onda tå. Imorgon tänker jag tvinga henne att äta middag samtidigt som Theo, för inte ska hon behöva bryta ihop varje dag i veckan inte!

Jag spelar fotboll. Tisdagar och torsdagar är det träning, men jag har bara lyckats gå på två träningar hittills. Mitt jobb är ju lite flexibelt, åt båda håll, så att säga. Kommer inte träna alls den här veckan heller. Men på söndag ska vi spela match! Det kan bli spännande. Jag kommer antagligen få stå i mål. Det kan bli ännu mer spännande. Ska bli intressant att se hur förbannad jag blir här på andra sidan jorden, när jag släpper in mål.

För övrigt har Theo slutat skrika. Vilket är extremt skönt. Jag är övertygad om att allt beror på "big house" (han flyttade upp till stora avdelningen för en dryg månad sen). Han pratar så himla mycket mer nu, vilket betyder att han kan sätta ord på sina känslor (STOP IT! (med läsp-s) är favorituttryck för tillfället) och det är tack vare att han måste prata för att bli förstådd av de andra barnen på dagis. Vilket jag verkligen uppskattar. Ord är mycket trevligare än skrik.

Nu blev det ett ganska långt barn-relaterat inlägg. Snart ska jag lägga mig i min säng och läsa Boktjuven, som mamma lämnade kvar till mig. Har kommit kanske 50 sidor, och den fångade mig från första raden.

Sleeptalking :)

Jag hade glömt hur roligt det är med folk som pratar i sömnen! Dagarna när vi sov över hos varandra och Niklas underhöll oss halva natten är alldeles för långt borta, men jag minns dem med glädje. Sen dess (alltså sen tio-årsåldern) har det var dåligt med sömnpratare i mitt liv.

Till nu!

Jarrod. Hahaha. Natten till lördagen var kanske inte jätterolig, han frågade "do you still want those body-guards?" och något mer om några papper till skolan. Men natten till idag var desto roligare.

Jarrod: Babe, can you please stop ignore me in class?
Jag: Pardon? (Hör bara att han säger något om att jag ignorerar honom, så jag tar hans hand..)
Jarrod: Can you please stop ignore me in class..?
Jag: Uhm..
Jarrod: It hurts my feelings!
Jag: I'm sorry.. But I'm not in your class?
Jarrod: Shhhh..... You'll get in trouble...

Och på tal om folk som pratar i sömnen kan jag tipsa om en blogg som är hur rolig som helst. www.sleeptalkinman.blogspot.com

Annars har det varit ännu en avslappnande helg, sov till halv elva igår, och till halv tio idag. Är ännu tröttare nu än innan helgen egentligen, min kropp är nog inte van vid så här mycket sömn.. Och snart är det påsk! Två veckor. Det var tänkt att jag skulle följa med min familj när de åker iväg söderut, men jag ändrade mig, kände att jag behövde lite tid för mig själv. Sova lite, utan barn som stör. Kommer få typ tio dagar ensam i huset. Eller, ensam kommer jag ju inte vara, Jarrod kommer att bo här, men ändå. Han är bra sällskap :)

Nu kom Lola in och började plocka med mina saker. Aah.

Hoppas fortfarande på ett rymdskepp

Jag kanske borde använda fler ord än bilder. Det är ju trots allt en blogg. Även om bilder säger mer än tusen ord. Jag tycker ju om att skriva, jag tycker ju om att få ner mina förvirrade tankar på papper. Fast att skriva för hand är inte riktigt min grej. Är halvvägs genom ett brev till en av de finaste vännerna, men det tog liksom stopp efter ordet "dag". Men jag hade skrivit nästan en hel sida, får jag skylla på. Jag ska avsluta brevet snart, jag lovar. För oh så glad jag blev när det låg ett kuvert med färgglatt pränt i brevlådan. Jag visste direkt :)

Hösten har, som sagt, kommit. Imorse vände jag när jag kom in i köket. Det har gått bra med shorts och t-shirt hittills. Eh. Det var sviiiiinkallt. Jag hatar att de inte har någon isolering i det här landet, jag kommer aldrig överleva vintern. För kommer man väl ut är det ju hyfsat varmt.

Sen sist då? Jag, Theo, Emelie och Tatiana var på zoo i fredags. Såg massa djur, och matade giraffen. Eller, Theo och Tatiana gjorde. Wow! I fredags var det även den sen långt tidigare bestämda vodkafredagen med Moa. Det slutade med en bilfärd ut till Jarrod där jag inte sa ett ord eftersom jag var så koncentrerad. På vad kan ni ju gissa. Lördagen bjöd på en så himla avslappnad dag, och barnvaktning på kvällen. Jag däckade i soffan kvart i nio. På söndagen var vi mer produktiva! Sparkade lite boll i parken, försökte överlista naturlagar (Jarrod försökte i alla fall. Jag sprang så fort jag kunde, och han knuffade mig bakifrån för att komma först till bollen. Resulterar i att jag stupar i backen och sen var det inget mer med det fotbollsspelandet. Mitt knä ser för hemskt ut, men det gör inget och Jarrod, du är INTE tillåten att säga att du är ledsen igen) och åkte sen på födelsedagskalas! Det var varmt och mättande. Fiskdamm också. Bästa.

Måndag.. Där slutade de spännande sakerna att hända, och jag saknade Odenplan och Sverige rent allmänt. Tisdag och Jarrod kom och drog med mig på promenad genom stan, mest för hans studier, men även för lunch. Onsdag och jag var ensam med Theo på eftermiddagen eftersom Lola åkt iväg med mamma på äventyr. Robert fixar hämt-thai och jag blir obeskrivligt mätt. Var fortfarande mätt imorse, likaså var han. Gick ner till Movies in the park och delade filt med Moa, Rosh, Ronja och Emelie. Filmen var bra och enkel, och jag kan inte låta bli att tycka att det är ett väldigt bra initiativ. Gratis bio liksom. Även om det kan vara störande att bo mitt i det, när man inte är nere och ser filmen. Sen städade alla efter sig :)

På zoo

Det ska börjas i tid, right? :)

Fem och en halv månad

Det märks att vi börjar gå mot höst. Nätterna blir kallare och kallare, det blir mörkt redan vid åtta på kvällen, och mornarna är sådär friskt kyliga. Men om dagarna märks det inte alls, det är lika varmt som vanligt, vilket egentligen inte gör så mycket. Jag trivs som sagt i värme, men det ska faktiskt bli ganska skönt med lite höst. Jag hoppas färgerna är lika vackra som i Sverige, trots att de inte har lika mycket lövskog här.

Tiden går fort. För fort. Det är mitten av mars. Jag har varit här i fem och en halv månad. Snart halva tiden. Jag får panik när jag tänker på vilka beslut jag måste ta inom de kommande månaderna. Det kommer inte gå.

För vad fan har jag satt mig i för situation? Jag ska aldrig någonsin rekommendera någon att göra det här! Du har ett liv, vänner och familj på ett ställe. Du lämnar dem, saknar dem i ett annat land, samtidigt som du skaffar dig ett nytt liv, nya vänner och en ny familj på en helt annan plats. Som du sen lämnar för att åka tillbaka till ursprungsplatsen, och saknar de som du just lämnat. Det är fanimig det dummaste du kan göra.

För jag vill inte åka härifrån. Jag vill inte lämna det här landet, jag vill inte säga hejdå till Lola, Theo, Nikki och Robert på Aucklands flygplats en dag. Jag vill inte lämna Jarrod. Jag går nästan under av saknad efter tre dagar utan honom. Och på det åka tillbaka till Sverige?

Samtidigt som jag, när jag tänker på allt det här, inte kan föreställa mig att stanna här för alltid. Inte träffa farmor, inte äta middag med pappa, inte träffa mina finaste vänner. Jag kan inte föreställa mig ett liv där jag alltid undrar vad mina närmaste gör om dagarna, ett liv där jag för alltid kommer känna mig halv, för var jag än är kommer jag aldrig leva med alla jag vill leva med.

Jag vet att det är mer än sex månader kvar (vilka antagligen kommer gå ännu fortare än de här första) och att ett beslut inte behöver tas ännu. Men jag och Jarrod har pratat mycket om det här i helgen, och det påverkar mig, helt klart.

Födelsedagar!

Idag är det två födelsedagar som är värda ett eget blogginlägg! Johanna fyller 21, och likaså gör Elin. Dock är jag på andra sidan jorden och kan inte ge er födelsedagskramar, hur gärna jag än vill. Ibland gör det extra ont att vara så långt bort från sina älskade, finaste vänner. För ni är verkligen två av de absolut klarast lysande stjärnorna på min himmel.

Johanna. Du var en av de svåraste att lämna, för jag visste vad jag lämnade dig i. Jag ville fortsätta att finnas där för dig och hjälpa dig igenom allt, men jag vet att du har stöd från annat håll. Vi hade precis börjat hitta tillbaka till vad vi hade för ett par år sedan, men jag vet att när jag kommer tillbaka till Sverige, kommer jag tillbaka till den punkt i vår vänskap där vi lämnade. För vår vänskap är gröpt i sten, den kommer aldrig tyna bort, hur många vattendroppar som än faller, hur många mil som än skiljer. Jag saknar dig här borta, min älskade vän.

Elin. Som du har kämpat de senaste åren. Det känns som att allt har gått emot dig, men att det började vända i och med din utbildning du är mitt i. Vilken för övrigt verkar hur intressant som helst. Och jag tror att det verkligen var rätt sak för dig att göra, och jag är stolt över att du vågade bryta den onda cirkel som du var i. Du är en inspirerande person, du har talat mig till rätta många gånger och lika många gånger har du fått mig att skratta så jag inte kan andas. Dina skratt saknas här på andra sidan jorden.

Onsdag kväll.

Igår blev en bra dag, idag blev en dålig dag.

Igår morse/förmiddag när jag hade agerat taxi och lämnat av alla i hushållet på sina respektive ställen kände jag att jag inte skulle klara att vara ensam. Jag var så nära att falla, på grund av allt som händer för tillfället; jag jobbar arslet av mig, jag sover på tok för lite, jag äter för lite, jag är alldeles för stressad, jag har en svensk familj som lämnar mig kvar här när de åker tillbaka till Sverige, jag har en pojkvän som är alldeles för snäll mot mig. Det blir kaos i mitt huvud, alla känslor svämmar över och igår förmiddag ville jag inte vara ensam. Så jag fikade med Moa en snabbis, sen sov jag middag. Plockade upp Jarrod, var enormt stressad i bilen och kunde inte hålla tillbaka tårarna. Tog mig själv samman och genomförde eftermiddagen med bravur, och mycket tack vare herr J.

Idag började bra, jag hade för en gångs skull sovit ganska hyfsat, och trots att det tog mig 25 minuter att få Lola att gå upp ur sängen var morgonen bra. Lämnade av alla igen, och åkte för att umgås med mamma. Köpte en ny tjocktröja. Det började nog gå utför vid halv fem-tiden. All energi bara rann av mig, och sen dess har det blivit värre och värre.

Just nu har de "Movies in the park" här i parken, det låter som att någon har slagit upp högtalare i trädgården. Lola var asledsen för att jag tvingade henne gå hem och lägga sig istället för att leka med sina vänner i parken. Jag kände mig som den sämsta människan i världen. Och ännu mer eftersom jag lämnat Jarrod ensam med Theo utan att säga hejdå, och allt blev kaos. Just nu är jag så sjukt trött, jag vill bara sova sova sova, men jag har lovat att väcka Lola när jag går och lägger mig för om filmen fortfarande visas vill hon gå och se slutet i parken. Så jag måste vara vaken till den är slut, för jag orkar fan inte gå ner i någon park mitt i natten.

Och imorgon kör jag Stefan, Karin och mamma till flygplatsen. Det försöker jag nog bara förtränga bäst jag kan.

I'm alive!

Ja, jag är vid liv.

Har varit nere på sydön i en vecka, och en full rapport om det kommer typ.. Nästa helg? När jag har tid igen. Det är körigt för tillfället, och jag känner hur jag börjar gå på sparlåga.

Det var varit full upp i snart tre veckor. Började med en vanlig arbetsvecka för två veckor sen, sen åkte ju Nikki och Robert iväg, de kom hem och min familj från Sverige kom hit, jag jobbade och åkte på utflykter med dem, åkte till sydön där det inte var någon rast och ro, kom hem igår, åkte ut till Jarrod på bbq, kom hem hit idag där Mary (som är Nikkis arbetskamrat) tog hand om barnen eftersom deras farmor tydligen fått en spricka i revbenet när hon passat barnen. Så nu är jag alltså ensam med barnen till torsdag, då även mina kära åker tillbaka till det kalla landet. Visst, jag tycker om att ha saker att göra, men det här är lite väl full-on.

Och idag när Mary åkte hem kände jag en sån tomhet. Jag ville inte bli ensam, jag ville inte bli den ansvarige och den vuxne. Jag vill fortfarande inte riktigt. Det gör ont i mig att se Lola sakna sina föräldrar som hon gör, inatt är femte natten hon är utan dem, och jag vet att jag antagligen kommer vara lika ledsen när jag åker från flygplatsen på torsdag i en tom bil. Det kommer bli tungt, tungt. Jag saknar dem redan nu, trots att de bara är ett par kilometer bort. Det är bara det att allt blir så naturligt med dem, naturligt på ett sätt det aldrig kan bli med någon annan. Och utan att ha vetat om det har jag antagligen saknat det något enormt de här första fem månaderna.

Och jag saknar min pappa ännu mer.