Det märks att vi börjar gå mot höst. Nätterna blir kallare och kallare, det blir mörkt redan vid åtta på kvällen, och mornarna är sådär friskt kyliga. Men om dagarna märks det inte alls, det är lika varmt som vanligt, vilket egentligen inte gör så mycket. Jag trivs som sagt i värme, men det ska faktiskt bli ganska skönt med lite höst. Jag hoppas färgerna är lika vackra som i Sverige, trots att de inte har lika mycket lövskog här.
Tiden går fort. För fort. Det är mitten av mars. Jag har varit här i fem och en halv månad. Snart halva tiden. Jag får panik när jag tänker på vilka beslut jag måste ta inom de kommande månaderna. Det kommer inte gå.
För vad fan har jag satt mig i för situation? Jag ska aldrig någonsin rekommendera någon att göra det här! Du har ett liv, vänner och familj på ett ställe. Du lämnar dem, saknar dem i ett annat land, samtidigt som du skaffar dig ett nytt liv, nya vänner och en ny familj på en helt annan plats. Som du sen lämnar för att åka tillbaka till ursprungsplatsen, och saknar de som du just lämnat. Det är fanimig det dummaste du kan göra.
För jag vill inte åka härifrån. Jag vill inte lämna det här landet, jag vill inte säga hejdå till Lola, Theo, Nikki och Robert på Aucklands flygplats en dag. Jag vill inte lämna Jarrod. Jag går nästan under av saknad efter tre dagar utan honom. Och på det åka tillbaka till Sverige?
Samtidigt som jag, när jag tänker på allt det här, inte kan föreställa mig att stanna här för alltid. Inte träffa farmor, inte äta middag med pappa, inte träffa mina finaste vänner. Jag kan inte föreställa mig ett liv där jag alltid undrar vad mina närmaste gör om dagarna, ett liv där jag för alltid kommer känna mig halv, för var jag än är kommer jag aldrig leva med alla jag vill leva med.
Jag vet att det är mer än sex månader kvar (vilka antagligen kommer gå ännu fortare än de här första) och att ett beslut inte behöver tas ännu. Men jag och Jarrod har pratat mycket om det här i helgen, och det påverkar mig, helt klart.
Tiden går fort. För fort. Det är mitten av mars. Jag har varit här i fem och en halv månad. Snart halva tiden. Jag får panik när jag tänker på vilka beslut jag måste ta inom de kommande månaderna. Det kommer inte gå.
För vad fan har jag satt mig i för situation? Jag ska aldrig någonsin rekommendera någon att göra det här! Du har ett liv, vänner och familj på ett ställe. Du lämnar dem, saknar dem i ett annat land, samtidigt som du skaffar dig ett nytt liv, nya vänner och en ny familj på en helt annan plats. Som du sen lämnar för att åka tillbaka till ursprungsplatsen, och saknar de som du just lämnat. Det är fanimig det dummaste du kan göra.
För jag vill inte åka härifrån. Jag vill inte lämna det här landet, jag vill inte säga hejdå till Lola, Theo, Nikki och Robert på Aucklands flygplats en dag. Jag vill inte lämna Jarrod. Jag går nästan under av saknad efter tre dagar utan honom. Och på det åka tillbaka till Sverige?
Samtidigt som jag, när jag tänker på allt det här, inte kan föreställa mig att stanna här för alltid. Inte träffa farmor, inte äta middag med pappa, inte träffa mina finaste vänner. Jag kan inte föreställa mig ett liv där jag alltid undrar vad mina närmaste gör om dagarna, ett liv där jag för alltid kommer känna mig halv, för var jag än är kommer jag aldrig leva med alla jag vill leva med.
Jag vet att det är mer än sex månader kvar (vilka antagligen kommer gå ännu fortare än de här första) och att ett beslut inte behöver tas ännu. Men jag och Jarrod har pratat mycket om det här i helgen, och det påverkar mig, helt klart.
6 kommentarer:
Jag vill inte göra dig så mycket smärta :(
Äh stanna vet ja! Jag kommer o hälsar på. =O) För visst gör väl jag dig hel?? =oP
Det har kommit en ny B&J smak. Vi ska äta den när du kommer hem!
Jarrod; sluta knuffa mig då ;)
Moa; Haha, schysst, ta med dig resten av alla jag känner också så blir det asbra :D
Felicia; Vad är det för smaaak? :(
Du har ju sex månader kvar!! Ta hand om dem. Vem vet det, kanske löser sig på vägen, försök att inte fundera så mycket. LEV!!
Vilket fall som helst så har du en upplevelse som kommer att vara resten av livet.
Vänner, släkt och familj finns alltid var man än befinner sig på jorden och idag är ju allt nåbart, resmässigt inom rimmliga tider.
J
Fairly nuts (tror jag) :) nötter, kola sås och glass! hoho. tydligen väldigt söt
Skicka en kommentar