Jul

Julen har kommit och gått, och faktum är att jag haft en hel del hemlängtan. Jag menar, jag älskar att vara här, jag mår verkligen bra av sol och värme och skulle inte för en sekund vilja befinna mig i kyla och mörker, men just över jul kändes det. Det enda stället jag ville vara på var i Sverige, tillsammans med min familj och fira jul på riktigt. För det är inte jul på ritkigt när det är 25 grader och man äter grillat. Förra året var okej, för då var det nytt och spännande och annorlunda. I år visste jag vad som väntade och det var inte vad jag ville. Men det gick ju bra ändå.

Vi började på julaftons eftermiddag med att åka hem till min värdfamilj, leka med barn och lämna julklappar. Med mig hade jag svenska köttbullar och senare på kvällen åt vi middag tillsammans. Jag älskar den familjen. De är min egen familj, de är så extremt varma och kärleksfulla och allt är så naturligt när jag är där. Jag märker verkligen att de ser mig som en av sina egna, de behöver inte anstränga sig eller behandla mig som en gäst. Och jag känner det i kramarna och pussarna jag får. Och jag känner det i kärleken från barnen.

Juldagen firade vi hemma hos Jarrods mamma tillsammans med hennes partner och Jarrods bröder med respektive. Öppnade julklappar redan klockan elva! Herregud! Men jag fick så fina saker, speciellt från er där hemma i Sverige, trots att jag sagt att jag inte ville/skulle ha något. Stefan, Karin och mamma; tack snälla fina. Att ni betalar våra biljetter till Australien uppskattas enormt av både mig och Jarrod, och Jarrods mamma tyckte det var väldigt snällt också. Pappa och Kerstin, er "Svenska för Jarrod" var nog den present som drog flest skratt, helt klockren! Och Farmor, tack för duschkrämen (såklart i en kaffefiltersförpackning!) och boken. Jag önskar jag kunde varit i Sverige och firat tillsammans med alla er.

Juldagen fortsatte med stor lunch (majskolvar bland annat), badminton, volleyboll och även en uppblåsbar pool som vi fyllde med alldeles för kallt vatten. En mysig dag där vi umgicks och hade trevligt. Inte alls vad jag är van vid, men jag har lärt mig att öppna mina ögon och ta in hur andra firar jul. Allt är inte som hemma i Svedala, direkt.

Längst ner ser ni min bästa present från Jarrod. En rosa klocka! Matchar min ipod.

Missa nu inte inlägget här under! Det innehåller en hel del bilder och lite andra spännande saker!

Bildkavalkad!

Bilder utan bildnummer, för det lyckades (hade inte tålamod) jag inte ordna (ni får räkna bilderna själva). Numren finner ni längst ner i inlägget, med en festlig förklaring till varje bild! Oh så fyndigt.

1. Förvirrad och chockad pojkvän.

2. Världens bästa kram, kanske?

3. Jack Johnson. Underbart bra konsert, och den blev extra bra då han hade jeans och flip-flop på scen. Och pianisten hoppade (ja, han gav sig upp och dansade lite ibland) runt i bara strumplästen. Och basisten rappade hard-core i en sång. Trots att Jack Johnson är så långt från rap man kan komma.

4. Firade jul hos Jarrods pappa med rosa tema. På bilden Jarrods ena storebror med flickvän.

5. Jag och Jarrod efter att ha öppnat det mystiska paketet jag fick med mig från pappa och Kerstin. Det var en adventskalender, men istället för bilder eller choklad i luckorna, var det i den första ett litet rådjur som vi döpte till Isabella. I resterande luckor var det leksaker och tillbehör till henne, och fick till och med en fågelkompis! Har varit dagens höjdpunkt varje dag!

6. 300 meter in på vandringen upp till The Pinnacles. Jag visste vid det här laget INTE vad jag hade att vänta. Men det blev jag snart varse. Trappsteg uthuggna i sten. Och inga små steg, utan jättekliv. I två och en halv timme, för att sluta på 600 meters höjd i en stuga där vi skulle spendera natten. Vilade ett par timmar, för att sen bestiga de sista 200 höjdmeterna upp till själva Pinnacles, och det var fan nästan lika jobbigt som de första 600.

7. Utsikt.

8. Kvällen i stugan (där det fanns våningssängar för 80 personer, men natten vi var där var vi ungefär tio stycken). Stugvärden kom och varnade för att det var risk för "heavy rain" under natten, och om det var illa kunde vi behöva stanna kvar nästa dag. Här fick jag panik, vi hade ju bara lagom mat till en natt! Men det ordnade sig, vi gav oss av tidigt på morgonen (efter klartecken från stugvärden) och blev inte översvämmade på vägen ner.

9. Har varit och hängt med min värdfamilj en del. Oj vad jag trivs där och herregud vad Theo är ett roligt barn. Skrattar konstant när jag är med honom, han är så knäpp.

Det här var ett listigt (ho ho ho vilken rolig ordvits) inlägg, men jag planerar att skriva ett till nu på en gång, för att sammanfatta det som hänt efter dessa bilder (typ jul), eftersom jag inte fick lägga till fler bilder i det här inlägget.. Där kommer även en del tack delas ut, och kanske ett par av mina fina julklappar jag fått avslöjas! Väl mött i nästa inlägg!

Mega-update

Här kommer ett antagligen jättelångt inlägg som ingen kommer orka läsa. Men nu har jag varit i NZ i två veckor och faktiskt hunnit med en del. Som till exempel:

Åka flygplan. Resan gick väldigt bra, lyckades sova typ sju timmar mellan Frankfurt och Singapore, och ytterligare en timme mellan Singapore och Sydney. I Sydney fick vi snällt vänta på att bli avsläppta, eftersom det fanns en person som var sjuk (jag gissar att detta var samma person som ungefär två timmar in i flighten mot Singapore i princip bars av två män genom planet, kritvit. Jag har aldrig sett någon så blek, jag trodde seriöst hon var död. All flygpersonal började behandla henne och efter någon timme var hon fortfarande lika blek, men i alla fall vaken). Men karantänfolk kom och tog av henne från planet först, sen fick vi andra gå av. På Sydneys flygplats åt jag världens godaste ceasarsallad.

Komma hem. För det var exakt så det kändes. Att komma hem igen. Jag skuttade in i garaget som var öppet (efter att ha hängt med Ronja ett par timmar hemma hos henne) och hade kramkalas med Robert. Lola blev extremt glad över att se mig, Theo inte lika. Han var nog mest förvirrad, men efter en minut var han överallt och pratade och pratade. Oj vad stor han har blivit. Åt god middag, pratade om allt mellan himmel och jord och jag bara trivdes så himla bra. Sov i den skönaste sängen i världen (sängen i gästrummet), vaknade morgonen efter och lekte med Theo medan alla andra sov.

Överraskat en pojkvän. Robert hade bett honom och hans vän Dylan att komma vid halv tio-tiden. Vid ungefär kvart över nio ringer det på dörren, Dorina (den nya au pairen) står beredd med kamera och jag öppnar dörren till en stum pojkvän som bara pekar på mig. Efter kanske 30 sekunders förvirring och pekande kramas vi länge, länge. Flera timmar senare förstår han fortfarande inte att jag är tillbaka.

Solat och badat. Har dock bara hunnit till stranden en gång, men det var hur kul som helst! Höga vågor och svart sand. Surfade på en body board för första gången, vilket också var roligt, även om jag blev helt omkullkastad av vågorna.. Och sen vi flyttade in hos Jarrods pappa badar vi nästan varje dag, floden går precis vid tomten så det är bara hoppa i när det är högvatten. Nu har jag även fått användning av den krokodil jag fick i födelsedagspresent för ett bra dag sen, den flyter vi på. Har fått lite färg, men den kroppsdel som är brunast är nog mina knän..

Haft övernattning. Jarrod skulle ut på krogen med sina killkompisar, och jag fick inte följa med, så jag åkte hem till Ronja. Som inte var hemma. Så jag hittade extranyckeln som var gömd i trädgården och gick in och chillade tills hon kom hem. Jag fick i uppdrag att cykla till supermarket för att inhandla hummus och vin till den kommande middagen. Jag hittade inget supermarket så jag kom tillbaka tomhänt. Fick ta bilen istället, och instruktioner om att ta höger vid rödljusen. Det var bara det att när man tog höger, så hamnade man ju på motorvägen. Jättedumt. Men jag hittade till slut, och sen åkte vi hem till lite annat folk och lagade middag och såg på Alladin. Sen sov jag över hos Ronja, vi åt världens godaste frukost, som förr i tiden.

Planerat och genomfört ett första äventyr. Vandring. Men det får bli ett eget inlägg, annars blir det här alldeles för långt. Jag skriver nog det imorgon. Men jag kan skvallra om att det kommer innehålla en hel del drama! 800 meter över havet, stegar, trappsteg, vadande i floder, risk för översvämning, odrickbart vatten, och en hel massa svett!

Det här får räcka som uppdatering för tillfället. Klockan är kvart i nio och eftersom jag (till skillnad från vissa andra) inte sov på eftermiddagen, är jag ganska trött efter senaste dygnens äventyr. Jag satsar på att få upp lite bilder också, jag har en hel del väldigt bra i kameran.

Hur har ni det i Sverige? :)

Summer again

Nu ar jag tillbaka i sommarvarme och kiwi-land, men min dator vill inte fungera med internetsladden hemma hos Jarrod, sa ett ordentligt inlagg far vanta.. Men det ar underbart att vara tillbaka, nar jag skuttade in i garaget hos min vardfamilj i tisdags eftermiddag, dar Robert stod och jobbade, kunde jag inte kanna annat an total gladje. Det huset ar verkligen mitt hem, och den familjen ar verkligen min familj. Sa mycket karlek och sa naturligt. Underbart.

Att sen overraska Jarrod var roligt ocksa, han blev valdigt glad. Vi har bara umgatts sa mycket som mojligt de har dagarna, knappt slappt varandra mer an nagra meter ifran..

Jag trivs har, och jag hoppas ni har det bra dar hemma ocksa! Snart kommer forhoppningsvis ett inlagg med svenska bokstaver ocksa...

Det svåraste i livet; avsked

Theo låg i sin säng och ville inte riktigt sova, låg och ropade "bye, bye Ceeelia". Jag hade fått en lång kram och en puss innan han gick och la sig. Jag tror ändå inte riktigt han förstod att jag inte skulle komma tillbaka. Hela familjen hade ätit en mysig middag, men jag kunde inte äta så mycket. Min mage gjorde alldeles för ont, för jag visste vad som skulle göras om mindre än en timme. Avsked. Det värsta jag vet.

Robert bar min resväska, Jarrod min ryggsäck och Lola min jacka. Jag började med att krama Lola, men hon ville spara sin kram till sist "so we can have the longest one". Börjar istället med Nikki som står bredvid henne, tårarna rinner ned för bådas kinder och jag kan inte säga så mycket, men hon viskar fina ord i mitt öra, bland annat "it feels like my oldest child is leaving home..". Kramar den nya au pairen, önskar henne lycka till med barnen och ber henne ta väl hand om dem. Kindpussas med Robert och kramar sen honom hårt och kan inte säga så mycket här heller. Bara Lola kvar. Min fina, lilla tjej. Hon omfamnar mig hårt, hårt och jag känner hur hon gråter. Likaså gör jag. Vi kramas länge, länge, men jag vet att vi måste släppa taget. Lösgör henne, pussar henne på pannan och sätter min panna mot henne, berättar för henne att jag alltid kommer älska henne, och att hon ska ge Theo en puss från mig imorgon bitti. Hon gråter och nickar bara. Jag ser i hennes ögon hur ledsen hon är. Jag hoppas hon såg i mina ögon hur ledsen jag var.

Snabbspola till avgångshallen på flygplatsen.

Två händer som håller hårt, klockan som närmar sig 21:00 och två ledsna ögonpar som tittar på varandra, vet att det är dags. Vet att stunden de fruktat har kommit. Att skiljas åt. Att gå iväg, ensamma. Åt två olika håll. Hon gråter i hans omfamning, kramar så hårt, tar in alla intryck. Vill minnas hans lukt, vill minnas hur hans händer känns, vill minnas allt. Vill egentligen inte minnas alls, utan vill ha det alltid. Vet att hon borde gå, vet att de inte kan ta farväl för alltid, även om hon skulle vilja. Skjuter honom ifrån sig, tar ett djupt andetag, säger med gråt i rösten "I love you", en sista kyss och sen vänder hon sig om och går iväg. Kvar står han. Tittar efter den han älskar, ser henne försvinna runt hörnet. Och hon kommer inte tillbaka. Han gråter i bilen på väg hem. Ensam. Hon gråter i kön till security. Ensam.

6 dagar :o

Våren har äntligen kommit! Efter en hel veckas storm (och typ tre veckors regn och kyla innan dess) är det äntligen, äntligen solsken ute. Idag går jag i uppkavlade jeans och linne. Gäller att passa på nu de sista dagarna. Hur illa är hösten i Sverige? =/

Sluttampen nu. På riktigt. Har flyttat in i gästrummet, har hela mitt liv i en resväska (och ganska mycket utanför) så det ser ut som ett bombnedslag där inne.. Den nya au pairen kom i fredags, och hon är helt okej. Vi gör allting tillsammans den här veckan, så hon kan lära sig, så börjar hon jobba ensam nästa vecka, när jag inte är här längre. Det känns så himla konstigt.. Men jag ser ändå lite fram emot flygresan, det ska bli skönt att göra ingenting, titta på film, lyssna på musik och lösa pyssel. Fast jag tröttnar väl på det efter en tio timmar. Men då är det ju bara drygt 20 kvar, så det är ju lugnt!

Vad har jag kvar att göra innan jag åker? Jo: framkalla en engångskamera från i Januari, framkalla ett par bilder och köpa en ram för att ge till Robert och Nikki, göra klart fotoalbumen till barnen, köpa klart alla presenter till er där hemma, posta ett stort paket till mig själv eftersom det inte får plats i resväskan, printa ut flygbiljetter, lägga in mer musik/göra nya spellistor i min ipod, packa väskan ordentligt. Sen ska jag ju jobba också. Och träna. Och ha 3-års farty för Theo. Och ha massa avskedsmiddagar hit och dit. Men det är lugnt. Jag har ju hela sex dagar på mig!

Just nu känns det bara roligt att åka hem, det ska bli kul att göra något annorlunda och slippa bli irriterad på barn som inte gör som man säger. Även om jag kommer sakna dem, såklart. Jättemycket.

Rotorua igen

Det enda som rör sig i mitt huvud är att jag snart åker hem. Jag orkar inte dra alla känslor jag känner, det skulle bli för mycket. Men jag fick kommentaren idag att jag verkade lite frånvarande, och det är jag nog. Det är så extremt konstigt, allt det här.

På torsdag ska jag packa undan och städa i mitt rum, då får jag även se vad som får plats i resväskan och hur mycket den väger (vilket kan bli intressant..) för på fredag kommer den nya au pairen. Och jag ska bo i gästrummet i tio dagar. Inte helt party, men kanske ett bra steg till att flytta ut helt, jag vet inte. Så idag har jag börjat pilla med fotoalbumen jag ska ge barnen, vilket är ganska roligt. De kommer bli väldigt fina :)

I helgen var jag i Rotorua igen, tillsammans med Ronja, Lucía, Kirsten och Andrew. En fin helg, även om det var storm, storm, storm. På fredageftermiddagen börjades det, stormen som är lika stor som Australien (och som fortfarande är här.. Goddamnit, vart är VÅREN?!) men jag och Ronja gav oss iväg ändå. Det hann lagom bli mörkt när vi hamnade i epicentrum av stormen. Blixt och dunder och blåst och REGN. Det regnade och regnade så mycket att vi inte såg vägen. Alls. Det var lite obehagligt, men vi kom fram till slut och mötte Lucía för en sen middag. Sen travade helgen på, vi såg lite vattenfall och forsar, spelade lite bowling, drack lite billig alkohol, åkte till hemliga ställen och tjänade 20 dollar! (Lucías kreditkort funkade inte när hon checkade in, så hon kunde inte betala depositen till nyckeln, men när jag checkade ut fick vi tillbaka den, trots att vi inte betalat den. Jag tackade och gick, fattig som man är..)

Tjugoen dagar..

Panik. Stress och panik är det inuti mig. Tre veckor kvar. TRE veckor. Tjugoen dagar. Hjälp, säger jag bara. Hjälp. Hur ska jag någonsin klara detta? Hur ska jag klara att lämna alla dessa underbara människor? Jag vill inte. Jag vill inte lämna dem. Det är inte ett dugg kul, det här. Jag har i alla fall bokat biljetter tillbaka hit i december, men ändå. Det kommer vara två långa, mörka, gråa och jobbiga månader.

Theo är väldigt trevlig för tillfället. Jag försökte förklara för honom idag att det snart kommer en ny person som ska bo i mitt rum, och ta hand om honom, och jag ska åka iväg och inte komma tillbaka. Han greppade inte riktigt, började prata om att jag och Lola skulle åka på netball. Jag får göra ett nytt försök imorgon, för vi måste förbereda honom på något sätt. Han kommer ta det jättehårt. Han och jag är ju bästa polare. Kanske borde jag prata mer med Lola om det också, höra hur hon känner. Den ny au pairen kommer ju hit om en och en halv vecka. Herregud. Jag har ingen tid! Jag har så mycket jag vill och måste göra, när ska jag hinna göra det då? Jag åker till Rotorua i helgen tillsammans med Ronja och Lucía, sen helgen efter det är min näst sista helg, och den ny au pairens första helg. Hjälp, hjälp, hjälp.

Det börjar bli varmt nu. Imorse sken solen (vilket faktiskt varit ganska ovanligt de senaste två veckorna) och den värmde verkligen. Förhoppningsvis kan vi få en hel dag av solsken snart, så jag kan gå i shorts! Nu ska jag gå och hänga med mina värdföräldrar. Det är ju ändå bara tre veckor kvar. Hjälp, som sagt.

Spelberoende

Helgen gick alldeles för fort, men innehöll en hel del. Framförallt en hel del tv-spelande. Jarrod vaktar sin brors hus, och han har ett Nintento wii (ni vet det som man kan spela tennis och andra rörliga sporter på, med kontroller i handen som blir rörelser på skärmen), så vi har spelat Super Mario hela helgen. Jag är lite beroende tror jag. Han bor med två helt jättekonstiga katter. Jätterädda är de, så fort de ser någon av oss sätter de av åt andra hållet. På lördagen åkte vi hem till Jarrods kompis pojkvän för att umgås, vilket slutade i en omtumlande natt på stan. I taxin (som vi prutade till 40 dollar, vilket antagligen var en goda 20-25 dollar billigare än det borde varit) kommenterade någon att månen stod väldigt lågt. När vi kom hem insåg jag varför; för att solen höll på att gå upp.

Natten till lördag var det dessutom jordbävning på Sydön, i Christchurch, ni som inte hört om det. En rejäl en, 7.1 på richterskalan och det är kaos där nere. Vi kände inte av den här uppe, men sydön går rakt över två plattor, så det är ganska väntat. Ingen dog, men att fixa allt som rasat sönder kommer kosta runt två miljarder dollar, vilket är tio miljarder svenska.. Inget man slänger upp från bakfickan direkt. Det känns ganska konstigt att bo i ett land där sånt här faktiskt händer. Är glad att det inte drabbat mig eller någon jag känner.

Jag har inget nytt att berätta egentligen. Eller, jo. Under de två månader jag är tillbaka i Sverige har jag äntligen lyckats fixa jobb. Timanställd på Citymail igen, och jag är så glad över det! Det innebär att jag kommer tjäna extrapengar att leva på här, och dessutom bli vältränad lagom till NZ-sommar! Mmmm.. Sommar.. Det är vår här nu, men inte fan märks det. Svinkallt är det, och regn. Det känns bra att veta att jag bara behöver lida två månader svensk höst/vinter och sen få tre månaders underbar sommar igen. Underbara land.

Vad 365 dagar på NZ gjorde mig till

Mitt år i Nya Zeeland har förändrat mig. Utan tvekan. Jag tänker annorlunda nu, jag har lärt känna mig själv och jag har hittat och tagit fram många väldigt bra sidor i mig själv, och delat med mig av dem till andra människor. Och de har uppskattat det. Jag har lärt mig att ta tag i konflikter och missförstånd på en gång, istället för att vänta. Jag har lärt mig att ta emot kärlek, och förstå att jag är värd den, att den är riktad till mig för att jag är den jag är. Jag har lärt mig att ge kärlek, att öppet visa min uppskattning och säga fina saker, som ofta är de svåraste att säga. Jag har lärt mig att ta ansvar på en helt annan nivå än tidigare, jag har varit och blivit en vuxen person.

Jag har pratat med ofantligt många nya människor, och satt mig själv i situationer där jag inte varit trygg, men som jag övervunnit och gått segrande ur. Jag har testat nya saker och jag har utmanat mig själv som aldrig förr; både adrenalinmässigt och psykiskt. Jag har insett vad som faktiskt är viktigt i livet; vänner och familj. Jag har insett vilka som verkligen betyder något, och jag har skaffat mig nya oersättliga människor i mitt liv. Jag har blivit en del av en familj som tagit emot mig med öppna armar, och som gjort mitt år helt underbart.

Det är ganska stora förändringar som skett inuti mig, framför allt tankemässigt. Jag ser framtiden och nuet, istället för det som varit. Jag har blicken stadigt riktad framåt, istället för att hela tiden snegla bakåt och må dåligt över det som redan varit. Därför bestämde jag mig att det är värt något extra, något mer än ett minne inuti mig. Så det blev ett minne utanpå, också.

En silverfern. En speciell sorts ormbunke som finns här i Nya Zeeland, vilken är grön på ovansidan, men vänder man på den så är bladen silvriga. Silverfern är väldigt karakteristisk för Nya Zeeland, du ser den överallt, företag använder den i loggor, sportlagen har den i sina emblem. För mig står den för hur jag växt det här året. Hur jag mognat och insett tjusningen med livet; att leva det fullt ut.

Glass

Jag sitter i vardagsrummet och chillar med Robert. Jag kommer sakna att göra det, han är rätt knäpp. Nyss föreslog han att vi skulle lura den nya au pairen när hon kommer, typ hälla olja i hennes schampoo eller säga att vi sover på trä här i Nya Zeeland. Och så väntar vi på att Nikki och hennes jobbarkompis ska gå till nedervåningen så vi kan äta glass utan att dela med oss. Haha.

Idag jobbade jag i elva timmar. Theo ville inte sova på eftermiddagen, men jag tror han fattade att jag tyckte han skulle det, för han vad väääldigt tyst i sitt rum i en timme. Jag visste att han var vaken (hörde att han bläddrade i böcker), men så länge han var tyst tyckte inte jag det spelade någon roll. Jag behövde lite egentid. Hade ändå jobbat både lördag och söndag. Bara ett par timmar per dag dock, men ändå.

När jag kom hem förra måndagen hade de varit och storshoppat förresten. En ny stor platt-tv, ny mikro och en brödmaskin! Så varje morgon har vi nybakt bröd. Himmelskt. Och vårt vardagsrum/kök ser mycket mer proffesionellt ut. Och jag insåg precis att jag fortfarande inte visat bilder på hur det faktiskt ser ut här hemma. Det kanske jag kan ordna med imorgon. Sen måste jag börja det stora presentköpandet! Herregud. Jag har begränsat mig till nära vänner och familj, men kommer ändå upp i 17 personer som ska ha varsin present. Jag har hittills kommit på vad tre stycken ska få. De resterande 14 vet jag inte än. Det här är värre än julen, må jag säga. Men det ska nog bli bra. Jag hoppas ni blir glada, och om inte, så kan ni i alla fall låtsas ^^

Djupt

Vad gör man när ett barn inte lyssnar? Eller, när barnet lyssnar, men väljer att ignorera det du säger? Ignorera sitt namn tio gånger, ignorera förmaningarna om att sluta med vad för tillfället pågås, eftersom det är irriterande/farligt/olämpligt. Det är så extremt frustrerande att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Att det sen pågår konstant, när jag fått honom att sluta med en sak, påbörjas nästa istället. Och en hel eftermiddag. Och sen vägra äta middag. Jag känner mig ganska klar här borta, med det här jobbet, för mig kan de här sista fem veckorna gå fort.

Jag känner mig extremt otillräcklig. Det har jag i och för sig alltid gjort, jag har alltid försökt vara alla till lags, hela tiden, oavsett hur mycket jag har på gång, oavsett hur stressad jag är. Jag har fem helger kvar i Nya Zeeland. Jag vet inte hur jag ska spendera dem, och jag får dåligt samvete över hur jag än väljer. Jag får alltid dåligt samvete, vad jag än väljer, vem jag än väljer. Och jag hatar det. Jag vill umgås så mycket som möjligt med min värdfamilj, de har frågat om det är någonstans jag vill åka med dem där jag inte varit, och jag funderar på att fråga om vi kan åka till Waiheke island. Jag vill även umgås så mycket som möjligt med min pojkvän. Och med mina vänner. Jag hatar att vara begränsad. Att inte kunna tillfredsställa alla på samma gång. Att inte låta mig själv bli nöjd.

Jag är rädd för att komma tillbaka till Sverige. Rädd för vad som förändrats, rädd för hur jag förändrats. Rädd för att bli bortglömd och ignorerad. Rädd för att bli uppmärksammad. Rädd för att det inte kommer vara som vanligt, samtidigt som jag inte vill att det ska vara som vanligt. Jag vill inte fastna i gamla hjulspår, jag vill fortsätta i de jag är i nu, samtidigt som de jag hade i Sverige var trygga och väldigt inkörda.

Rädd för hur resten av mitt liv ska utvecklas. För jag har inte den blekaste, och det skrämmer mig något så otroligt. Att inte ha kontroll.

Helg och vecka

Helgen började med världens mysigaste "cuddle" från Theo. Han och Jarrod hade lekt och han hade skrattat så han kiknat, men så blev han väl trött. Och i soffan satt jag, så han vandrar upp, klättrar upp i mitt knä och sätter/lägger sig till rätta. Dricker även sin nappflaska i mitt knä. Vi satt så i säkert en kvart, och det var så himla mysigt. Sen åkte jag och Jarrod hem till honom, åt middag och tittade på en halv film. Mitt i natten vaknar jag av att han boxar mig typ fem gånger i svanken. Tydligen spelade han vattenpolo och jag var ivägen... Jag är glad att jag låg med ryggen mot honom i alla fall.

På lördagen åt vi god frukost för att sen åka och plocka macadamianötter, om det kan tänkas heta så på svenska? Tog en sväng till Albany där jag hittade världens finaste tjocktröja som jag INTE köpte. Tyckte den var lite dyr (149 dollar, alltså typ 750 spänn), med tanke på att jag nästa vecka kommer ha ganska stora utgifter. Men jag tror jag ska köpa den ändå. Jag vann över Jarrod i foosball (som jag inte spelat sen jag kom hit!) med 10-1, men det ska jag inte skriva om för då blir han arg. På kvällen såg vi på en hel film, istället för en halv. Vi lagade även mat tillsammans, med för små ägg.

Söndagen började med sovmorgon och fint väder! Shorts och t-shirt för hela slanten! Vi knäckte nötterna vi samlade under gårdagen, dock hade de ingen nötknäppare, så vi använde skruvstäd i garaget. Fungera lika bra det. Sen doppade vi nötterna i choklad och rullade i kokosflingor. Hur gott som helst. Sen vårstädade vi Jarrods bil, både invändigt och utvändigt. Hade vattenkrig. Solade litegrann. Brottades. Åkte till hans pappa för bilfix och middag (mmmmm, vild gris? Öh. Fan vad dålig jag är på svenska. Wild pork, i alla fall. Grillad på spett som snurrar.). Sammanfattning: bra helg.

På torsdag ska jag fajtas uppe i ringen. I och för sig mot tränaren, och han kommer säga åt mig vad jag ska göra, men till skillnad från när vi tränar kommer han nu göra motstånd. Det ska bli spännande. Vad gäller jobbet just nu är det mycket. Robert har ett stort jobb på gång (innehållandes ungefär 3000 böcker, skurna i halft. På längden. Snabbversion av böcker, liksom), och Nikki har verkstad här nere. Är alltid minst tre eller fyra pers här som jobbar. Vilket gör att jag jobbar ganska mycket också, ska jobba hela lördagen i helgen. Jag hoppas dock fortfarande att det ska lugna ner sig lite snart, så jag kan njuta och chilla min sista tid.

Mört. Haha

Här sitter jag och är mör i benen; kanske en av de bästa känslorna. Har kickboxats ikväll, det är skönt att ta ut lite aggressioner och sparka så hårt jag kan. Sen joggade jag hem. Har inte joggat på jag vet inte hur länge, men det gick bättre än förväntat. Det är inte jättelångt (3,5km) men först en inte så brant men rätt lång uppförsbacke, och sen Bond Street. Om ni åkt bil på Bond Street, eller bara promenerat upp, vet ni att det inte är som vilken backe som helst. Den är LÅNG och BRANT. Men jag gav mig inte, sprang hela vägen hem. Så imorgon blir det nog träningsvärk, vilket jag trivs bra med.

Jag kikade på Joshua Radins hemsida idag och såg att han är på turné. Typ. Om man kan kalla det turné när han bara spelar i UK och USA. Det sura var att i USA spelar han tillsammans med The Script. Dem hade jag velat se, på samma konsert.

Theo har varit ganska glad på senast tiden. Eller, allt är väl relativt. Han är ganska arg ganska ofta också, men den här veckan har han skrattat och fnissat en hel del. I måndags när vi åt lunch sa han "kiss Theo" så då fick jag snällt pussa honom. Sen pussade han mig. Sådär höll vi på. Gäller att jag tar mina tillfällen. När han säger godnatt om kvällarna är jag alltid den enda som INTE får någon puss. Slängkyss går bra, men inga riktiga pussar inte. Nu har jag skrivit ordet puss alldeles för många gånger. Vi brukar även sjunga en hel del tillsammans, och vi har hittat på en massa nya verser till "the wheels on the bus go round and round". Hans favorit är bäbisarna som gråter. Andra varelser med på bussen är pappor, pojkar, flickor, åsnor, hästar, chaufför osv. Han är bra på att minnas vad alla olika säger/gör också. Han blir mer och mer ett barn, och det är så roligt att verkligen kunna kommunicera och prata med honom.

I'm yours

It's almost eight months since that night. Eight months since I saw those beautiful brown eyes look into mine for the first time. Eight months ago, I didn't know my life would change. I didn't know I'd been looking in to the eyes which saw past all that I thought I was, and saw me.

I love how he reaches for my hand wherever we are walking. I love how he plays guitar. I love how he takes me and the things I have to say seriously. I love how he sometimes stops the car at the side of the road just to be able to look me in the eyes and tell me he loves me. I love how he can be as silly as me and we can laugh for hours. I love how he wipes my tears when I cry. I love how we like the same music. I love how we sometimes say the same thing at the same time.

I love how he holds his arms around me when we sleep. I love how he rubs my collar bone. I love how he tickles and pins me down, even though I never stand a chance. I love how he sometimes pretend I actually do. I love how he locks me out from the car, unlocks and then locks again as I'm opening the door. I love how he can be annoying doing that five times. I love how he teaches me things. I love how he is proud of me.

I love everything about him and sometimes when we hug I never want to let go. Ever. He makes five days feel like a lifetime. And it makes me scared when I think of how long two months are going to feel like.

Nonsens

Det känns inte som att det är någonting som händer här i Auckland. Jag har ingenting att skriva om, riktigt. Trots att det såklart händer saker hela tiden.

Kickboxades idag för första gången här i NZ, och oj vad skönt det var att ta ut lite energi och aggressioner! Stackars Ronja fick ta emot mina jättehårda sparkar, men hon stod upp bra. (Jag sparkade alltså inte rakt på henne, utan på en mits). Lola hade födelsedagskalas i lördags och jag hängde med halvvägs. Från fika här hemma (där Theo för övrigt valde att klättra upp i mitt knä, trots närvaro av både mamma och pappa och Lola (och en massa andra barn, såklart) och det gjorde mig väldigt glad) till Clip n Climb för lite klätterväggar. Halvkul.

Jag känner mig rätt värdelös som au pair för tillfället. Jag vet inte riktigt varför, men det känns bara som att jag inte gör någon nytta. Jag vet att det inte är så, men jag har inte mått helt hundra den här veckan, vilket gör att tankarna börjar snurra mer och fortare än vad de brukar. Och många av dem handlar om Sverige, vilket såklart gör mig ofokuserad på vad jag har här och vad jag fortfarande jobbar med. Jag måste börja leva i nuet igen, det gick ju så bra nyss. Men åtta veckor är så himla kort tid och ni anar inte vilket känslokaos det är och kommer vara inuti mig. Det bästa är nog egentligen att inte tänka på det än. Skjuta det framför mig, tills det är försent. Tills jag redan sitter på planet påväg till Sverige.

Nej, jag har verkligen ingenting att skriva om.. Kan någon berätta något kul i kommentarsfältet kanske?

Åtta veckor och haka

Ibland kommer det verkligen över mig; vart tog det här året vägen? Vad hände? Hur kunde tio månader passera såhär fort, utan att jag riktigt hann med? Jag har två månader kvar nu; åtta veckor. Det känns dumt att räkna ner och längta/fasa, när två månader faktiskt är en ganska lång tid. När jag hade varit här i två månader var det jul. För två månader sen var jag i Queenstown och kastade mig glatt ut 134 meter över marken. Om två månader är jag i ett höstruskigt Sverige nu.

Jag blev aldrig sjuk sist jag nämnde det, uppenbarligen lyckades bror min knipa den sjukdomen genom skärmen. Men nu är det nog på riktigt, det värker i hela kroppen och huvudet är som betong. Jättetypiskt, jag som hade ett träningspass inbokat idag, men förhoppningsvis är jag frisk till onsdag när det är kickboxning, och torsdag när det är bryta-armbåge-träning.

Helgen var avslappnande om än inte den bästa.. Hade extrem mensvärk på lördagen, kunde inte röra mig på hela förmiddagen. På kvällen gick vi och kollade rugby på en bar, vilket var helgens höjdpunkt. Det bästa med rugby är när de gör haka. Söndagen vaknade jag när Jarrod gick upp vid åtta, drog mig till nio och sen gick jag för att undersöka vad de mystiska ljuden var. Han skruvade ihop hyllor. Jag fick hjälpa till. Och det förstörde min dag. Herregud, jag har inget tålamod alls och det var verkligen fel grej för mig att göra. Vi kom i alla fall iväg till hans pappa på eftermiddagen för en långpromenad i skogen med hund och sen en roast (allts typ stek? Nä, jag vet inte.. När man gör i ugnen länge) lamb till middag. Här satte dock min sjukdom in och jag kunde inte äta mycket alls.

Jag har haft lite av hemlängtan på senaste tiden, eller kanske inte riktigt hemlängtan, men jag saknar verkligen alla i Sverige väldigt mycket för tillfället. Antagligen på grund av att jag vet att det inte är allt för länge innan jag får träffa er igen. Så om ni som har skype vill hålla er inloggade ska jag vara inloggad också, ofta sen kväll för er, eller förmiddag innan tolv, då är störst chans att jag är inloggad, även om jag inte lovar något. Man vet aldrig vad för spännande som dyker upp här på andra sidan jorden.

Här är en haka, för er som inte är hemma på det området:

http://www.youtube.com/watch?v=tdMCAV6Yd0Y

Photoshoot

Jag tror ni kommer få akta er lite när jag kommer tillbaka till Sverige. Jag och Ronja har börjat på ett ställe som heter Mania women sportfighters, där vi alltså håller på med kampsport. Jag gick mest dit för kickboxning, men det har de bara en dag i veckan för tillfället, så vi har spenderat idag och förra tisdagen med att lära oss bryta armbågar, axlar, strypas och pressa på nerver i axeln. Det är inte så svettigt ännu, vi måste lära oss först, men det blir nog annat när man ska fajtas mot någon annan i ringen. Men jag ser fortfarande mest fram emot ett kickboxningspass så jag kan bli riktigt trött och svettig.

Helgen gick helt okej, Nikki och Robert kom hem på söndagkväll och till mig hade de med sig tre par Happy socks. Det svenska märket och ett internskämt mellan mig och Robert. Väldigt fina och färgglada strumpor må jag säga! Och Theo var på farty vilket var roligt.

På kvällen när Nikki och Robert kommit hem började vi av någon anledning fota lite i köket, och snacka om coola bilder! Robert och jag spann vidare dagen efter i garaget, och förhoppningsvis fortsätter vi för jag har ett par till coola idéer. Klicka på bilderna om ni vill se dem större :)

24 timmar kvar

Till storebror; krya på dig, jag hoppas du mår bättre nu. Fördelen med halsfluss är att man får äta massor av glass utan dåligt samvete! :)

Ge mig söndag. Jag längtar aldrig till söndagar, men den här helgen gör jag det. Söndag kväll. Mmmm. Nikki och Robert kommer hem och jag slipper ta ansvar för elva timmar, innan jag börjar jobba igen. Men det ska bli skönt att få sova en natt i sin egen säng, utan att hålla ett öga/öra öppet för ledsna barn. Första natten sov jag i princip ingenting, men igår natt var jag så utmattad att jag sov rätt bra. Får se hur det blir inatt.

Det har gått helt hyfsat hittills, även om det tidvis är extremt påfrestande och nervvrickande och irriterande och uttröttande och huvudvärksframkallande att ta hand om dessa barn dygnet runt. Theo är extremt högljudd. Heeeeela tiden. Det jag varit mest nervös för är att lägga honom, men han skrek och grät bara första natten, idag till och med sa han "I'm tired. I want to go to bed" och då var det ju bara att ta tillfället i akt och snabbt få honom i säng innan han hunnit ångra sig. Värre är det med Lola, det tar minst 45 minuter att lägga henne när mamma och pappa är borta. Hon ska ringa dem, prata, gråta för att hon saknar dem (vilket hon i och för sig bara gjorde första natten), läsa, jag ska läsa för henne och sen ska vi prata för att få henne att somna glad. Så det tar sin lilla tid, men jag tycker det är ganska mysigt också, hon är rolig.

Men jag är väldigt trött och jag hoppas jag blir erbjuden kanske en sovmorgon i början av veckan, så jag kan få sova ut litegrann. Jobb i tolv dagar i sträck är inte helt party. Och på tal om party fyller Lola år på onsdag! Tio bast! Jag har två jättejättebra presenter till henne; en Guinnes world records bok och så ska jag ta med henne till Rainbow's end, som är en nöjespark, typ Gröna Lund. Då blir jag nog poppis :)

Nu ska jag gå och lägga mig i en tom och kall säng, sova lite och sen bli väckt av Jarrod som kryper ner. Han är ute på stan och slirar. Dricker öl och ser på rugby :)

Kattastrof!

Det har varit ganska dramatiskt här i huset på senare tid faktikst, och det har jag helt glömt bort att berätta om!

Mickey (katten) har haft ett par turer till veterinären de senaste månaderna pga kattbråk, han har blivit riven, stackarn. Vi har börjat hålla utkik och sett att det är en rätt stor katt som försöker ta över området och stackars Mickey har inte mycket att sätta emot, han är ju trots allt en hund-känguru-häst-katt som antagligen inte ens vet att han kan använda sina klor. En natt för drygt två veckor sen hör Robert ett kattbråk precis utanför fönstret (Mickey är inne om nätterna, så det var två andra katter), så han rusar till köket, grabbar tre mandariner, springer ut och kastar dessa på den onda katten. Klockrent, enligt min åsikt.

Men några futtiga mandariner hjälper inte och dagen därpå åker han för att införskaffa en kattfälla! Nu jäklar i min låda! Sätter upp den bredvid huset med en burk med mat för att locka in katten. Jag är redan från början helt säker på att Mickey kommer vara den första att bli fångad, och inte har jag fel; ett par timmar efteråt sitter en förvirrad och ledsen Mickey i fällan och mjauar. Dumma katt. Jag lägger in ny mat och bara en timme senare har vi fångat rätt katt. Tror vi, i alla fall. Vi bara väntar på att någon sätter upp lappar som efterlyser sin katt. Men den verkade inte vara van vid människor, så antagligen är den vild.

Där ligger du i lä, pappa, efter att ha försökt skrämma katter med vatten. I NZ är det mandariner och fällor som gäller!

Annars har mormorn äntligen åkt hem, men efter det kom en moster och stannade i två nätter, men hon åkte imorse och det ska bli skönt att äntligen få ta hand om barnen utan vakande ögon. I söndags åkte Nikki till Melbourne för att jobba och på torsdag åker Robert till Sydney för att möta Nikki så ska de ha lite semester tillsammans. Jag ser delvis fram emot att ha barnen, vi ska göra en massa roliga saker, men samtidigt vet jag att jag inte kommer sova alls. Kanske bra att jag övade i fredags natt då jag var vaken från 1.30 till 6.30 utan direkt anledning.

Kort inlägg

Grattis Karin på födelsedagen! Hoppas du haft/får en fin dag med god tårta som Stefan såklart bakat ;)

Den här veckan har varit ganska extrem, Theo har varit ömsom horribel ömsom urgullig. Svårt att handskas med. Och jag är på god väg att bli sjuk, lagom till att Robert och Nikki åker till Sydney på torsdag. Men det kommer inte bli så jobbigt tror jag, dessutom ser jag fram emot söndag då Theo ska på sitt livs första "Farty"! :D Hans bästa vän från day care, Troy, fyller fyra och ska ha fekke. Och eftersom varken Nikki eller Robert är hemma så blir jag den som får följa med! Åh det kommer bli så roligt :)

De har dessutom bestämt sig för den nya au pairen som ska komma efter mig. Tysk, tyvärr, men jag skypade med henne idag och har mailat en del med henne och hon är trevlig, inte så jättebra på engelska dock, men helt ok. Hon kommer dock typ en och en halv vecka innan jag åker, vilket kommer bli lite konstigt, men det blir nog bra. Nu ska jag sova bort min sjukhet!

Rotorua

Vi lämnade Auckland för en tre-fyra timmars bilfärd på fredagseftermiddagen, och när vi kom fram var tanken att vi skulle bo hos Jarrods faster, men hon var inte hemma, så vi åkte och spelade minigolf. Oavgjort. (Här ska jag inte nämna att Jarrod sen vann på utslagshålet..). När vi återvände till fasterns hus var hon hemma, vi hängde lite med henne och gick sen ut för att äta middag. Ganska chill dag/kväll.

Lördagmorgon och planen är att åka upp med Gondolan och sen köra luge. HUR roligt som helst! Det är som pulkor, fast med hjul under, och styre. Du drar styret mot dig för att bromsa och ifrån dig för att åka fortare, och så åker du ner en lång backe med svängar och grejer. Vi åkte sex gånger (sjätte gången för att Gondolan var trasig och vi var tvungna att åka ner med luge och sen promenera) men jag vill lätt göra det igen. Lite som go kart, fast nerför. Det går rätt fort om man vill också. På eftermiddagen åkte vi till ett ställe som heter Hell's gate. Inte värt pengarna, men det är ganska fascinerande. Grejen med Rotorua är att det är väldigt tunt mellan mark och magman i jordens mitt. Bara 2,5km, vilket gör att det på vissa ställen ångar från vattnet för att det är så varmt, och i Hell's gate kokar sjöarna och leran bubblar för glatta livet. Luktar illa gör det också, typ ruttna ägg, eftersom massa sulfit (tror jag..) frigörs i och med detta. (Fråga helst inte närmre om det här, jag är inte helt hundra om något). I Hell's gate hade de även ett sulfit spa som vi badade i. Sjukt varmt, 43 grader. På kvällen åt vi middag med Jarrods faster och hennes fästmö som var från Holland och brukade vara seglare när han var ung. Han smugglade bland annat cigaretter och sprit till Sverige för massa massa år sen.

På söndagen åkte vi till ett ställe som hette någonting som jag inte riktigt kan stava till, men som är en liten lokalhemlis! En å (creek) genom skogen som är varm. Vi kom dit, det är kanske tio grader i luften, och vattnet ångar. Precis lagom temperatur, typ samma som du skulle ha i badkaret, fast mitt i skogen och med vattenfall. Hur härligt som helst, och grävde du ner fötterna under sanden blev det ännu varmare. Jag skulle så gärna vilja visa er allihop hur vackert det var, det går liksom inte att fånga på bild. Jag skulle vilja ta med er dit.

Efter ett låååångt bad åkte vi för att göra det jag i princip kom till NZ för; zorbing! En stor plastboll, vatten och du själv inuti, och sen rull ner för en lång backe! Jag åkte dessutom i en sick-sack bana, vilket gjorde det ännu mer snurrigt. Hur roligt som helst, hade verkligen ingen koll alls på vad som var upp och ner, och jag kan tänka mig att det är så det känns att vara i en tvättmaskin^^ Det ska jag definitivt göra om när jag åker dit igen i September med Lucía! Efter zorben åkte vi hem till Auckland igen, och jag är sjukt nöjd med helgen, den var hur mysig som helst.

Och trots att jag varit väldigt trött på det här jobbet ett bra tag nu, vill jag inte alls åka hem längre. Igår var en väldigt bra dag, jag bestämde mig för att inte bli irriterad för att Theo inte äter, jag och Lola hade roligt ihop, jag diskuterade en hel massa med Nikki, och Robert och jag skämtade och skrattade tillsammans. Jag trivs verkligen här, och det gjorde mig stolt igår när Robert sa att han gillade min idé att gå till en bro här i närheten som går över motorvägen och ta bilder med lång slutartid på bilarna. Han tyckte i och för sig även att jag skulle klä ut mig till vampyr och springa tvärs över motorvägen, men jag sa att min pappa nog inte skulle tycka det var så kul. Jag älskar att bo här.

Bilder: den naturligt varma creeken, zorb, luge, Hell's gate

Vinter=vår

Just nu njuter vi järnet av den så kallade "vintern" här i NZ. (Visst, på sydön har de snö snö snö och is på vägarna, men där bor ju inte jag, som tur är). Ända sen i fredags har det varit strålande solsken och varmt! Eller, det är kyligt i skuggan, men i solen blir det riktigt varmt. Tänk svensk vår, mitten av april. Jag och Jarrod var ute och spelade lite fotboll i parken idag mitt på dagen, han i shorts och t-shirt och jag i jeans och linne. Och då är vi mitt i vintern (man räknar sex månader framåt, alltså är det som januari). Även om det såklart inte kommer vara såhär resten av vintern, tycker jag väldigt mycket mer om det här än slask och snö och is och minusgrader. Det är mycket som är bra med det här landet.

Jag har ändrat design på bloggen också! Blev lite uttråkad igårkväll. Blev helt okej, om jag får säga min mening.

Det är bara jag, Robert och Theo hemma den här veckan. Lola, Nikki och mormorn är söderut och åker skidor. Jag är ganska avundsjuk, det är trots allt hur kul som helst att åka skidor, men livet här hemma är ganska soft också. Jag förundras fortfarande över vilken intressant person Robert är, idag diskuterade vi drömmar och ljus/tid över middagen (som för övrigt var bakad kumara med tonfisk, riven ost, sour cream, ärtor och tomat). Vi är ensamma med Theo ända till fredag, och på fredag tar jag bara honom till day care på morgonen, sen jobbar jag inget mer, för vid lunch åker jag och Jarrod till Rotorua! Det ska bli så himla roligt, jag ser verkligen fram emot den här helgen. Jag hoppas vädret håller i sig också, det vore ännu mer party. Vi ska bland annat åka luge, göra zorbing och bada i varma källor. Höga förväntningar är ordet.

Vad gör ni i Sverige? Badar och njuter av sommaren? Någon som åker iväg någonstans eller gör något annat spännande? Tell me! :)

Jägarhelg

Jag har haft en helt underbar helg. Vädret var fantastiskt, tror inte vi såg ett enda moln på hela helgen. Det var soligt, men kallt. Frost om mornarna, men lagom varmt mitt på dagen för att kunna ha bara undeställströja och t-shirt. (Sen att vissa gick i shorts hela helgen är en annan femma).

Vi kom ner vid halv tio på fredag kväll efter en ganska underhållande bilfärd, och satte oss framför brasan (vi bodde alltså i ett riktigt hus, hos en familj) och drack öl, pratade och spelade ett spel som heter knuckle bones. Det gick bättre på lördagen dock, jag tror alkoholen i oss alla (speciellt Kyle) gjorde att vi inte kom till vårt bästa. Spelet går i princip ut på att kasta upp fem små järngrejer, fånga dem, kasta en i taget och sen plocka upp dem från golvet igen, samtidigt som man även fångar den man precis kastat upp. Jätteförvirrande i text.

Hade sovmorgon på lördagen, vid elva åkte vi i pickuptrucken för att se om vi kunde se några kanadagäss att skjuta, men de gömde sig. Jag, Kyle och Jarrod åkte då istället åt andra hållet för att jaga hjort och vildfår. Vi började med att klättra över stängsel. Sen gick vi (bara jag och Jarrod, Kyle gick åt ett annat håll) genom skogen, som inte var bara skog med träd som stod upprätta. Nej, i den här skogen låg de ner också, vilket betydde klättrande och balanserande på grenar och stammar. Sen hoppade vi över en bäck. Efter kanske en timme såg vi äntligen ett par får, vi smyyyyyger (jag är här livrädd för att trampa på en pinne eller något och göra höga ljud) och i en uppförsbacke skjuter Jarrod och kapoooow. Yay. Rakt i örat, blixtsnabb död (för er som är emot jakt, vilket jag tycker är konstigt. Jag äter hellre jagat kött än kött man inte vet var det kommer från, det här fåret dog i alla fall lyckligt, i det fria, och utan lidande).

Jarrod tar ut alla inälvor (mest för att göra det lättare att bära med sig) och tanken är att man ska göra fåret till en sorts ryggsäck, men repet vi har är så tunt, och fåret så tungt att det bara skär in i Jarrods axlar. Efter att ha provat lite olika metoder inser vi att det smartaste är att haka på Jarrods skärp på repet, sätta skärpet runt midjan och dra fåret bakom sig. Vi turas om att göra detta, fåret är tungt som bly (vi gissade på runt 50-60 kg) och terrängen är inte den bästa. Det är blött i marken (än så länge är det dock inga fallna träd) och vid ett tillfälle trampar jag igenom lera ända upp till knät. SEN kommer de fallna träden! Här får vi verkligen tänka till. Men först måste vi ta oss över bäcken igen. Med ett får som väger 50-60kg och som vi helst inte alls vill tappa i vattnet. Det slutar med att Jarrod står i det iskalla vattnet och bär fåret över. Jag har panik och vet inte alls hur jag ska ta mig över, jag vet att om jag försöker hoppa kommer jag ramla i. Så jag tar av mig skor och strumpor, kavlar upp byxorna och vadar/sjunker ner i lerbotten över till andra sidan.

Nu kan vi se slutet på skogen, det är kanske 100 meter kvar, men träd, träd, träd. Fallna träd. Men vi samarbetar riktigt bra (jag är sjukt stolt över oss, vi diskuterade hela tiden hur vi skulle göra, ingen blev arg och vi lyssnade på varandras förslag) genom att jag står uppe på träden och drar, medan Jarrod står nedanför och puttar på. Så äntligen når vi staketet igen, lämnar fåret där för att plocka upp det med trucken senare, och påbörjar den långa promenaden hem. Som tur var stöter vi på Neil och Shawn kanske en kilometer hemifrån, så vi får skjuts resten av vägen. Vi var ute i nästan fyra timmar, mycket trötta, törstiga och hungriga, men glada.

På kvällen äter vi sjukt god lasange, och åker till en annan familj för att se All Blacks spela skiten ur Sydafrika i rugby. Tanken är att vi på natten ska ut och "Spotlighta", men jag är alldeles för trött, så jag lämnar det åt Jarrod och Kyle, som inte heller orkar göra det ordentligt och kommer tillbaka efter tjugo minuter.

Söndag morgon och vi har sovmorgon igen, hänger runt på farmen, skinnar fåret (vet jag inte alls om det heter, men vi tog av skinnet och all ull i alla fall), hoppar lite studsmatta och ger oss sen ut på en till jaktfärd, där jag, Jarrod och Kyle håller vakt på ett ställe, medan Neil och Shawn går med hundarna emot oss, för att skrämma hjortarna att springa åt vårt håll. Men det kom inga hjortar. Efter det åker jag och Jarrod och hunden för att jaga fasan, och här är det ännu mer fallna träd och dessutom uppför. Inga fasaner heller.

Så det blev bara ett får, men jag hade en så sjukt bra helg. Min kropp tycker detsamma, jag har träningsvärk i alla möjliga kroppsdelar.

(Jag ber om ursäkt för att bilderna är lite huller om buller.. Men klicka på dem om ni vill se dem större, och uppifrån och ner visar de; solnedgång, Jarrod och Kyle på trampolinen, jag spelar knuckle bones, Jarrod tittar i kikarsiktet efter får, terrängen vi mestadels klättrade i..)

Misstag

Okej, nu är jag trött på mormorn som är här. Hon vakar över allt jag gör med barnen, och när jag gör något som inte passar henne eller som hon tycker är fel, kommenterar hon det. Ofta på eftermiddagarna brukar hon hänga i vardagsrummet/köket, så det är svårt att undvika henne. Skulle jag och Theo råka befinna oss i ett annat rum och han blir arg/börjar gråta kommer hon springande för att se vad som är fel, och försöker tala honom tillrätta istället för att låta mig lösa situationen. Hon gör hela vardagen extremt stressig med sitt sätt att vara, hon lägger sig i precis allt. Idag var dessutom droppen.

Theo har hosta (fortfarande eller igen, det vet vi inte riktigt, men vi tror det är typ astma) och sover inte särskilt bra om nätterna, så idag efter day care var han extremt trött. Jag lät honom titta på A bugs life innan maten, när jag väl skulle ge honom middag fick han raseriutbrott för att sen somna sittandes i mitt knä. Extremt trött, alltså. Och varm, febervarm. Jag tyckte det var okej att vi satt där och slappnade av, han behövde inte äta precis just då, men mormorn kom med tips och idéer på vad hon gjorde den enda dagen hon tog hand om honom, och det funkade minsann jättebra, han åt aaaaall sin mat. Nikki ringde och jag förklarade situationen och hon sa att jag skulle ge honom lite toast, febernedsättande, välling och sen hopp i säng.

Mormorn upprepar det här typ femtio gånger på tio minuter, Theo vaknar, vill inte gå ur min famn men mormorn tar honom och jag ger honom febernedsättande. DUM idé, på tom mage. EXTREMT dum och jag insåg ju det direkt när han spydde. Men då var det ju försent. Vi löser allt (här är jag faktiskt lite glad att mormorn var där, då det alltid är lättare att vara två när han spyr) och hon ringer Nikki och berättar vad som hänt, men får det att låta som att det var mitt fel. Jag VET att jag gjorde fel, jag vet att jag borde gett honom toast först, och SEN medicin. Jag tänkte bara inte tillräckligt långt.

Så, nog om mormorn. Imorgon åker jag och jagar, det ska bli spännande. Och nästa helg är det Rotorua, det ser jag ännu mer fram emot. Och helgen efter det åker Nikki och Robert till Sydney, och då har även mormorn åkt hem, tack och lov. Sen är det augusti. Och då fyller Lola tio år! Jag har planerat världens bästa present till henne. Det gäller ju att göra ett bra intryck innan jag åker härifrån.

30 juni

Jag har kommit ur vemodet nu, i alla fall för tillfället. Jag vågar inte ropa hej ännu, men det är helt klart bättre än förra veckan. Och det här är sista veckan, sen är det holidays för Lola, men jag är inte överdrivet stressad över det, hon har en massa aktiviteter på gång och andra veckan åker hon bort med mamma och mormor. Så det blir bara jag, Robert och Theo här. Ska bli ganska skönt faktiskt, jag börjar bli måttligt irriterad på mormor nu. Hon går mig på nerverna.

Helgen var lyckad! Jag och Jarrod bestämde oss för att åka och bada, utomhus.. I uppvärmda pooler dock, men det regnade och var kallt som fan. Men det gjorde att vi fick en hel del motion, då vi sprang hela vägen upp till vattenrutchkanan varje gång. Vi var som små barn igen^^ Och på eftermiddagen gick vi på promenad i skogen med hans pappa och lite annat folk. Kanske inte bästa promenadkläder att ha chucks och jeans när skogen består av lera..

Och inte den här helgen, men nästa, då ni! Då ska jag bli ännu mer kiwi än när jag fiskade, då ska jag nämligen ut och jaga hjort! (Tror jag.. Öhm..). Och helgen efter det åker jag och Jarrod till Rotorua. Livet känns mycket lättare just nu, även om jag verkligen skulle tycka det var så skönt att få åka hem. Jag saknar verkligen Sverige, och hur svårt det än kommer vara att åka härifrån, ska det bli så roligt att resa i mer än ett dygn och äntligen få träffa alla igen. Utom Felicia då, eftersom hon bestämt sig för att åka iväg när jag ska komma hem. Taskmört.

Början på slutet

Nu ska jag förhoppningsvis få lite rätsida på det här vemodet och trasslet i min hjärna. Har äntligen bokat biljett hem, kom väldigt billigt undan och när den är betald imorgon kan jag kanske äntligen slappna av. Jag lyckades hitta en deal med air NZ där de flyger till London för 900 dollar (4500 kr), och sen en extra tusing från London till Stockholm. Sammanlagt 5500 kr. Jag är nöjd, jättenöjd. I och för sig ska jag inte ens betala själv, det ska Nikki göra, eftersom det är i princip samma summa som bonusen jag ska få i slutet av året består av. Så nu är jag både exalterad och rädd. Samtidigt. Exalterad för att det ska bli så himla roligt att komma hem och träffa alla och ha kramkalas. Rädd för vad jag kommer komma hem till. Rädd för hur jag kommer må i Sverige. Rädd för att säga hejdå. Livrädd för att säga hejdå.

Ja, just ja. Klockan 17:20 den femte oktober är jag tillbaka i Sverige. Nästan precis exakt ett år efter jag åkte. Ett år och en dag, lite mer exakt. Skillat.

Jag trivs med vintern än så länge. Visst, det var svinkallt i Queenstown, men här i Auckland är det än så länge helt okej. De senaste två veckorna har solen visat sig väldigt mycket, vilket gör det väldigt behagligt. Även idag när det varit molnigt och lite regnigt har jag gått i tjocktröja (dock med linne och långärmad t-shirt under). Men imorgon ska det tydligen regna för hela slanten. Om det inte vore för att det är så förbannat kallt inomhus skulle det här vara helt okej. Jag önskar jag hade en egen liten öppen spis här i mitt rum. Jag har ingenting. Alls. Och englasfönster. Och temperaturen är väl runt 5 grader om kvällen/natten. Just nu sitter jag invirad i ett av mina täcken. För det är det enda bra; det är extremt skönt att gå och lägga sig och gosa ner sig bland massa täcken! Speciellt tillsammans med Jarrod, vi har en tyst regel att den som lägger sig före den andre ligger på den andres sida och värmer upp sängen åt den personen. Det är kärlek, det! För tro mig, att sen rulla över på din egen sida som är iiiiskall är inte ett dugg kul.

Om det är någon eller några som fortfarande har hopp om mig på Skype ber jag om ursäkt. De senaste månaderna har jag nästan alltid skyndat iväg om mornarna efter jag lämnat Theo, så det blir inte riktigt tid för Skype om mornarna. Men på kvällarna här är det bättre, vilket blir morgon för er, typ tio-snåret kanske. På vardagsmornar. Jag skulle gärna prata med någon snart igen, det var länge sen jag hörde något från Sverige.

Less

Det har hänt en hel del andra saker sen jag kom hem från Queenstown. Allt är inte en dans på rosor, direkt. Just nu är jag extremt trött på mitt jobb och vill bara göra vad som helst förutom det här. Har ingen inspiration till något alls. Förra veckan gick i snigelfart, och slutade i fredags kväll med att Jarrod kom och plockade upp en helt förstörd Cissi. Jag kunde inte göra annat än att gråta i bilen på väg ut till honom, jag var så trött, jag hade hemlängtan och allt var bara pest. Han fick mig på bättre humör dock, även om jag fortfarande är instabil. Och fortfarande less. Jätteless.

Det beror antagligen på att jag den här veckan tänkt boka mina biljetter till Sverige. Plötsligt känns det som att det här året är över och det är så obeskrivligt många känslor som väller över mig när jag tänker på det. Och de känslorna kommer lite för tidigt, och jag har stängt av inspiration och engagemang. Förhoppningsvis kommer det tillbaka snart.

Det största som hänt sen Queenstown är väl att Roberts bil blev stulen när jag var där nere. De hittade den (med tjyyyvarna i, körandes omkring en halvtimme härifrån, typ), men den var helt förstörd inuti. Vi har en liten röd symaskin (som Robert väljer att kalla den, och jag berättade om att pappa tycker mammas bil är som att köra i en kaffeburk) medan bilen blir uppfixad på verkstad. Det lutar dock åt att vi säljer den och skaffar en större bil. Inte för att Roberts bil är liten, men jag vet inte.. Så vardagen är lite mer komplicerad nu, men det betyder bara att jag får mer motion eftersom jag promenerar med Theo till day care.

Och på tal om motion har jag lagt av att spela fotboll också. Jag har inte tyckt det varit speciellt roligt, och inte så givande. Jag menar, jag hade inte stått i mål på två år när jag kom hit, och har inte haft målvaktsträning alls. Jag står bara i mål på matcherna, och jag vill inte slösa bort varenda söndag på att spela fotboll när jag inte tycker det är roligt. Skrev ett jättelångt mail till min tränare och förklarade allt, på ett trevligt sätt. Allt han svarar är "Bummer" och då vet jag att jag inte ens ska överväga att spela igen.

Nikkis mamma är här för tillfället, ska bo här i en månad. Hon är trevlig, men lite påfrestande ibland. Theo har världens hosta och går på antibiotika igen. Han ska vara hemma från day care imorgon med, han sover inte om nätterna utan spenderar dem med att hosta. Han sover dessutom i sin nya säng nu, en riktig säng. Jag trodde det skulle bli svårt att få honom att stanna i den, men han tycker väldigt bra om den och stannar kvar :)

Och i helgen tittade vi på rugby (inte live dock, utan på tv hos Jarrods pappa) och åt grapefrukt som vi plockade direkt från trädet. Och snart kan vi plocka avokado och äta också.

Bilder/video

(Jag kunde inte få videon från skivan till datorn, så jag var tvungen att filma den med min kamera när jag spelade upp den på datorn. Men det går ju att se ändå^^)

Queenstown, del 2

Förlåt. Förlåt, förlåt, förlåt för att jag inte skrivit. Men den här veckan har varit rent ut sagt bajs, och jag har inte haft någon inspiration alls till att skriva. Men nu på morgonen har jag ätit frukost med Ronja i solskenet och cyklat med Backstreet boys i lurarna, så nu är jag glad igen! Det dumma är att det känns som svensk vår, när vintern precis går över till vår, men det är ju hur långt som helst kvar till sommaren. Blä.

I alla fall. Måndag i Queenstown. Regn, regn, regn, men det gör inget, för dagens första aktivitet är blöt ändå. Rafting. Ingen aning om vad det heter på svenska. Men ni vet, sex pers (vi var i och för sig bara fyra) i en gummibåt med varsin paddel, på en flod med ström och vågor och grejer. Hur häftigt som helst! Eller. Nä, nu ljög jag. Grejen var att man kunde välja mellan två floder, en med level 1-3 och en med level 3-6. Vi ville ha den stora, men på vintern kan man inte komma dit annat än med helikopter, och då blev det så fasligt dyrt, så vi tog den enkla. Vilket var ganska långtråkigt. 80% av tiden satt vi bara, vi paddlade inte ens. Men när det var action så var det hur kul som helst, jag slungades in i båten en gång, som tur var aldrig ur båten.. Så nästa gång jag åker till Queenstown ska jag göra den svåra floden!

Efter det här var det bara att åka upp i gondolen som går upp på ett berg över Queenstown, 400 meter upp. Det var det läskigaste vi gjorde under hela helgen, herregud vad jag inte tycker om såna små glasburar som rör sig längs en vajer. Hur mycket som helst kan ju gå fel och då har man ingen koll alls, och man kan inte ta sig ur. Jag blundade mest. Sviiiiiiiiiinkallt när vi kom upp. Blåst och minusgrader och snö. Lucía var fascinerad över snön, jag tog lite bilder sen gick vi inomhus för att värma oss innan vår sista aktivitet.

Man kan liksom gunga, 400 meter över QT. Och inte på en gunga, utan bara i en harness, så man hänger liksom fri. När vi kommer dit är det första vi ser killen från gårdagen, som inte satte fast Lucías fötter ordentligt. Vi skrattar och han säger Hooooly shit.... Men han övertygar Lucía om att behålla skorna på, om hon skulle tappa dem lovar han att leta upp dem i den mörka skogen som var under oss. Fortfarande hur kallt som helst, och här blir man utfirad på en vajer, fortfarande fastsatt, sen måste man klipsa av sig själv och dra i ett rött snöre och när man drar släpps man. Jag kunde inte göra det. Jag hängde där, hade handen på snöret men kunde INTE dra. Jätteläskigt var det. Killen var tvungen att räkna 3-2-1 så jag kunde dra. Men sen var det inte så jättemärkvärdigt, men det var roligt :) Och kallt. Kunde inte röra fingrarna efteråt..

Sen åkte vi hem på tisdagen. Det var en grym helg! Bilder kommer förhoppningsvis ikväll eller imorgon.

Queenstown, del 1

Tanken var att jag skulle vänta i ungefär tre timmar på Queenstowns flygplats för att ta bussen till Alexandra, men vem står där i ankomsthallen, om inte Lucía? Så istället för en tråkig bussresa ensam, blev det en extremt rolig bilresa tillsammans. Hela helgen var extremt rolig, faktiskt.

Jag åkte ner på torsdagen, på fredag morgon åkte vi för att åka skridskor. Utomhus. Det är hur kallt det är där nere. Svinkallt. Jag har inte varit i sån kyla på ett och ett halvt år, och sen åka skridskor på det.. Inte direkt min favoritaktivitet, men det var roligt med en ett och ett halvtåring och en tre och ett halvtåring, allt blir roligt med barn. Efter skridskorna åkte vi för att se på en Bullsale. Tänk er en boxningsring med läktare runt, och massa människor. Så in kom tjurarna, en efter en, och folk lade bud på dem och det var auktion så det stod härliga till! Utgångspriset var $2000 (10 000 svenska), så jag kände inte att jag kunde köpa en. Annars hade jag köpt en och skickat hem till pappa och Kerstin. Även här var det svinkallt, men efteråt bjöds det på gratis mat och dricka, vilket alltid är trevligt. 90 tjurar sålde de.

På lördagen var tanken att vi skulle åka till QT tidigt på morgonen för att hoppa bungy jump på eftermiddagen, men bussarna var fulla, så vi kom inte iväg förrän på eftermiddagen och gick ut och åt och sen stup i säng med nervösa magar inför söndagen. Någon som var extra nervös var Lucía som på morgonen ställde sig i duschen med pyjamasbyxor på. De blev jätteblöta. På Bungystället fick vi fylla i "toe tags" med info om oss själva och sen vänta, vänta. Åkte med buss och det var först när den började gå upp, upp, upp, upp som jag blev lite nervös. Vi blev påsatta selar? (harnests) och sen åkte vi i en liten bur ut till själva stället där man hoppar från. Det är liksom fastsatt med vajrar mellan två berg. Jättehögt upp. Och jättelångt ner till marken.

Men det var inte läskigt att hoppa, inte alls. Det var bara kliva ut på plattformen (alla säger att man inte ska titta ner, men det kunde jag ju inte låta bli att göra ändå), höra killen räkna "three, two, one, bungy" och sen föll jag fritt i åtta sekunder. Hur häftigt som helst, jag skulle kunna göra det igen och igen och igen. Väl nere drar man i en grej vid fötterna så man blir sittande, så firar de upp en igen. Allt var över alldeles för snabbt.

Efter den gastkramande upplevelsen kilar vi tillbaka till vårt hostel och har fått en väldigt cool rumskamrat! Vi spenderade hela eftermiddagen/kvällen med att skratta och hitta på knäppa saker. Vi hade till exempel tävling i att stå på ett ben, och vi lurade hans kompis som kom senare, att man var tvungen att betala för att använda heatern och duschen.

På måndagen roade vi oss med två andra adrenalinaktiviteter, men de berättar jag om i nästa inlägg. Jag orkar inte skriva mer just nu, och bilder och filmer kommer i sista inlägget, tänkte jag. Så ni fortsätter läsa :)

6 juni 2010

Ett litet smakprov, förhoppningsvis lyckas jag kopiera in filmen från själva hoppet också.. Imorgon lovar jag ett fullständigt inlägg tillägnat Queenstown och adrenalin. Det blev lite mycket att göra idag, nämligen.

AWESOME!

(Fullständig rapport från Queenstown och Alexandra med bilder och videos kommer förhoppningsvis imorgon, till dess får ni hålla till godo med den här bilden)

Hjärta

Älskade, knäppa unge. Det finns ingen som kan få mig att skratta som Theo. Hur han imiterar, gör sig till, sjunger och gör fula grimascher. Han har gått från att vara en bebis till att bli en liten pojke som överraskar sig själv med att knacka på garderobsdörren han står innanför, titta fram och säga (fortfarande till sig själv och väldigt överraskad) "OH! Hellooo..!". En pojke som när han fyller tre år ska ha ett "farty", det duger inte med vanliga partyn här inte. En pojke som kan hoppa som ingen annan, och som bryr sig så helhjärtat om alla i sin omgivning.

Hur ska jag någonsin kunna åka härifrån?

Long time no see

Här har det varit tyst ett tag, jag ber om ursäkt för det. Men jag har haft en hel del för mig den senaste veckan och har inte riktigt känt mig inspirerad att skriva heller..

Förra helgen var rolig, lördagen spenderades i Orewa tillsammans med Jarrods kompisar, och jag lärde mig nästan åka skateboard! Jag kände mig SÅ cool. På söndagen spelade jag match, jobbade ett par timmar och åkte efter det till Jarrod för att spela Crash Bandicoot! Så himla roligt, har inte spelat det sen dagarna i Bromsten i Niklas sovrum. Dock hade jag inte en chans mot Jarrod, men det ska vi nog ändra på snart.

Nu i veckan har jag hängt en himla massa med Emelie och Ronja. Vi har ätit middag och druckit vin två kvällar i rad, och vi har lekt på dagarna. Igår spelade vi playstation, Tekken 4. Mina tummar gör extremt ont idag, och ändå lyckades vi inte vinna över gubben vi förlorade mot 50 gånger.. Livet ÄR surt.

Jag har köpt en ipod. En rosa. Jättefin och jag är alldeles kär. Den har radio och kamera och stegräknare. Och 16 gb minne. Och på tal om att köpa saker så har jag hittat en ny favoritaffär! En affär med hur snygga kläder som helst, t-shirts med tryck och allmänt coola saker, och den är billig! Jag köpte två t-shirts och ett linne för $40 (200 kr).

Och det konstigaste av allt; Apple har inte dragit pengar för min ipod än. Idag är det en vecka sen jag köpte den. Tänk om jag fått den gratis, vad glad jag skulle bli!

Pics

När Theo fortfarande hade sitt långa hår. Det känns ovant att se bilder från när han hade det, det var ju extremt långt! Även om han var innerligt söt, så ser han bättre ut nu. Mer som ett barn än som en bebis.

Höhö. Spritpenna. Inte.

Jag bestämde mig för att ta av honom tröjan, och det såg ju ut att vara ett bra beslut.

I det här huset kommer man inte undan arbete, även om man är gäst. Jarrod fick en hög ved och ett par handskar, sen var det bara börja sortera och placera i hög. Men min värdfamilj tycker om honom, vilket underlättar en hel del.

Har jag sagt att jag ska åka till Queenstown förresten? Den tredje juni åker jag, och kommer hem igen den åttonde, fem hela dagar med äventyr och skratt. Det kommer bli awesome! Ska bo hos Lucia och hennes värdfamilj halva tiden, och andra halvan i Queenstown. Lucia bor ungefär en timme utanför stan. Sen får vi hoppas att jag kommer hem levande, förresten. Tänkte nämligen hoppa bungy jump. Det vore nåt för pappa, det!

Grattis grattis grattis (och simning)

Idag, kära vänner, fyller min storebror år! Dessutom så ojämnt som 31. Det är ett ganska fult nummer, jag har svårt för treor i allmänhet, och ettor är rätt trista de med. Så se till att fylla 32 ganska snart, det ser mycket bättre ut. Jag saknar min storebror ganska ofta, jag tänker att när jag kommer tillbaka till Sverige ska jag bjuda in mig själv på middag ganska ofta, för det är roligt att hänga med honom. Han är ganska lik mig på ganska många sätt; han är dålig förlorare, han brukar skratta så det kommer mjölk ur näsan och han har samma föräldrar som jag, hör och häpna! Men trots att han är tio år äldre än jag kommer vi väldigt bra överens, och jag känner att ju äldre vi blir, desto bättre kontakt får vi. Jag minns när jag var typ tolv och flög ensam för första gången, för att hälsa på honom nere i Malmö där han pluggade. Det var häftigt. Och när vi träffade hela AIKs trupp på flygplatsen.

Så kort sagt; Grattis Stefan på födelsedagen! Present från mig kommer nog om ett par veckor, jag ÄR så dålig på att skicka saker i tid. Jag antar att vi är lika på den punkten också, så du har nog överseende. Hoppas du får en grym födelsedag och att du får fina presenter :)

Annars kan jag berätta att jag åkt på en förkylning nu också, förhoppningsvis är den anledningen till min trötthet. Och jag och Theo har simmat idag och det är så sjukt roligt, det är nog en av sakerna jag kommer sakna mest härifrån. Idag simmade han med en flytbräda (?) och sparkade sig själv framåt, med huvudet ner i vattnet, och efter det övade vi på att dyka! Han satt på en stor skumgummigrej i vattennivå, på knä, med händerna på huvudet (hur söt som helst) och dök i med huvudet först för att plocka upp en leksak på botten. Så sjukt duktig!

Det är dessutom annorlunda från Sverige; i Sverige lär vi oss simma bröstsim när vi börjar simma, här lär de sig crawla med huvudet under vattnet och andas när de gör armtag, ni vet. Alla ungar simmar så. Jag vet inte ens om jag kan det. Haha.

Järnbrist?

Något är på tok, det är inte normalt att vara såhär trött och orkeslös. Jag snittar tio timmars sömn varje natt, ofta även mer eftersom jag går och lägger mig så tidigt, ändå kan jag knappt hålla ögonen öppna. Jag hoppade över fotbollen i tisdags för att jag var så orkeslös, och det känns som att jag kommer göra detsamma ikväll. Jag kanske har järnbrist. Då blir man trött. Men hur får man i sig järn om man inte kan äta blodpudding? :o

Annars är vädret intressant. I måndag och tisdags var det strålande sol och tjugo grader. Igår var det storm. I och för sig en tropisk storm, så det var förhållandevis varmt, men det blåste kastvindar och regnade brutalt. Idag har vi haft lite av varje, både ösregn och solsken. Just nu är det blå himmel, men det förvånar mig inte om det börjar regna om tio minuter. Det är liksom så i det här landet. Man måste vara förberedd på allt.

Trots min extrema trötthet har den här veckan gått fort, det är redan fredag imorgon. Jag ska barnvakta på kvällen och halva lördagen, men det är inte så farligt. Sen kan jag även säga att min pusselbit nu har blivit röd! Ganska fränt faktiskt. Bild kommer kanske senare.