6 timmar kvar av 2009

Ojojoj

Det känns knäppt att vilja börja varje inlägg med "vilken dag det var..", men det är ungefär så jag känner efter varje dag. För igår var verkligen spännande! Äventyr på högsta nivå.

Det började med att vi skulle lämna Mickey på cattaryt. Kom upp till köket och insåg att han lekt med kartan under natten, så den var i tusen bitar. Åkte ändå, plockade upp Moa och begav oss mot Northwestern Motorway. Vägen dit gick bra, vi körde bara fel två gånger, och det var fel som var enkla att reparera. Lämnade av Mickey med de andra katterna och det är väl här äventyret börjar.

Moa berättade om Piha beach, som skulle vara en jättefin strand och ett surfarparadis. Dit ville vi åka. Tog vägen genom Henderson, såg tyvärr inga barn med tre tänder och sex tår, men åt på donken. Hittade vår väg till Piha, och när vi kom dit säger Moa "The thing I forgot to tell you about Piha is that it's really dangerous to swim here..". Det var det. Vi kände inte för att bada heller, det var lite för monligt och blåsigt för det. Men det var fint, det var det!

Efter att ha käkat glass började vi den svindlande vägen hem. Svindlande bokstavligt också, eftersom vägen dit var smal och kurvig. Jättekurvig. Askul att köra, men lite läskigt ibland. Hastigheten var 70, och de rekommenderar vilken hastighet man ska ta kurvorna i. Ofta typ 25,35 eller 45. Det är så skarpa kurvor det är.

Sen vet jag inte vad som hände. Fel kom vi. Massor av gånger. Sen var vi tydligen rätt, men det visste vi inte, så vi åkte tillbaka. Och åkte fel igen. Åkte två varv i varenda rondell. Allt medan Moa sov. Men vi kom rätt till slut, och då var jag trött på att köra bil. Hade skavsår på höger häl efter att ha flyttat den så mycket mellan broms och gas.

Och igårkväll var jag och Lucia på bio! (Haha, det är ju en historia hur vi kom dit också, men den orkar jag inte dra..). Vi såg "The girl with the dragon tattoo", alltså Män som hatar kvinnor. Och tro det eller ej; den var på svenska! :D Kändes som att jag var i Sverige ett tag. Den var helt okej. Lite för lång för rastlösa mig.

When the sun hits your eyes

Tänkte uppdatera er lite nu när Lucía kommit hit, och livet plötsligt tagit en ironisk vändning. Jag vet inte vad det är med den människan, men otur för hon med sig. Jag borde antagligen vara nervös inför vår resa till Sydön, men det ska nog gå bra.

Det började redan innan hon kommit. Skulle hämta henne på flygplatsen klockan fyra igår eftermiddag. Hade med min Lola och Moa som stöd. Eftersom Moa behövde låna min telefon med sitt sim-kort satte jag inte i mitt förrän vi kom till flygplatsen, och fick då sms om att Lucías flight var inställd. Hon skulle komma med flyg från en annan stad klockan halv åtta istället. Bara att åka hem igen. Men nästa gång gick det bra när vi hämtade henne, hon blev glad över skylten jag och Lola gjort :) Vi käkade och åkte sen hem till mig där hon fick träffa mina värdföräldrar, och jag fick instruktioner av Nikki hur jag ska sköta huset nu när de är borta. Det ska nog gå bra. Kommer få panik gällande larmet bara, men well well.

Idag har vi mest hängt i stan. Gått en massor, eftersom rätt busshållplats aldrig dök upp. Powernapade här hemma innan Gina och Moa kom hit och vi (mest Lucía) lagade middag. En riktigt trevlig kväll, med pianospelande och blodvite. Avslutades med en hysterisk bilfärd. Vi var vilse ett par gånger, Moa trodde hon visste var hon var, försökte säga åt mig vart jag skulle köra, men eftersom jag inte ville svänga åt höger blev det liksom inte så. Omväg var ordet. Men den kunde ha blivit ännu längre, om vi hamnat på motorvägen mot Hamilton. Då hade vi nog kört fortfarande. Och imorgon ska vi följa en karta och lämna Mickey på ett catary. Kan bli intressant.

Söndag en gång till

Ännu en söndag när jag är lite för trött. Det blir liksom så här nere. De har inte alls samma vanor som i Sverige när det gäller att gå ut. (I och för sig var vi aldrig ute igår, men principen kvarstår). I Sverige går de flesta ut vid tio-elva. Här går vi ut (och nu snackar jag om att gå ut på krogen, alltså) vid ett-två och festar hela vägen till morgonen gryr. Det var vad som hände förra lördagen. Igår var bara allmänt rent kaos. Haha, herregud.

Vi var på en inflyttningsfest hos Moas kompis, och kom hem i taxi runt femtiden när kvällen/natten/morgonen borde avslutats ett par timmar tidigare för allas bästa, men shit happens, liksom. Varken min eller Moas mobil fungerade (av olika anledningar dock. Haha), så vi var isolerade från omvärlden till femtiden nu i eftermiddags när vi kom hem hit och jag kunde ladda min telefon. Att få Moas telefon att fungera kvarstår fortfarande.

Och imorgon åker jag och hämtar Lucía på flygplatsen! Det ska bli roligt. Och om en vecka är vi i Kaikoura och har upplevt och sett en massa saker. Jag ser så fram emot den kommande en och en halv veckan!

Christmas day

Jag sitter på golvet i mitt rum, precis framför skrivbordet. Min stol är på övervåningen, och jag orkar inte gå och hämta den. Det har varit en lång dag, men den har gått ganska fort och har varit helt okej. Har inte känts som jul alls, men det är en annan femma. Hade det inte varit för paketen och julgranen hade det kunnat vara vilken fest som helst.

Och det har varit en strålande dag! Vi var i parken och lekte vid tio imorse, då var det nästan för varmt. När jag, Lola och Isabelle gick tillbaka för att leka igen vid femtiden gick det knappt att vara ute. Men jag klagar inte :) Julklappsutdelningen hölls vid tolvsnåret och jag fick hur fina saker som helst; speciellt från er i Sverige. Det kändes tryggt att ha paket som det stod mitt namn på, men handstil jag kände igen. Jag uppskattade varenda en av grejerna ni gav mig, det värmde in i hjärtat! (Fast, mamma, varför i hela friden skickade du syltsocker? Den hade dessutom läckt..).

Igår blev en udda kväll också. Gick ut för en promenad vid sjutiden, kom ungefär 300 meter hemifrån när jag blir stoppad av en kille och två tjejer som frågar vilken min favoritjulsång är. Det slutar med att jag följer med dem och dricker öl (gratis, eftersom jag inte hade några pengar på mig) istället för att gå på promenad! Oväntat, men spännande. En av tjejerna skulle flytta till Brisbane (har jag för mig..) i Australien i Mars, så då har jag någon att eventuellt besöka där också!

Jag hoppas att ni i Sverige haft en bra jul! Vad har ni fått i julklapp? :)

Julafton. Fast ändå inte

Det är liksom julafton här, fast ändå inte. Det är ju imorgon, men idag och imorgon igen, för er. Jätteknäppt. Jag blev precis klar med inslagningen av alla paket. Var tvungen att åka och handla mer papper, och det var roande att se alla panikslagna ansikten i jakt på de sista julklapparna.

Igårkväll åkte vi bil till (även om jag och Robert starkt hävdade att vi borde ha promenerat) Franklin Road, där alla hus på den gatan har massor av lampor och renar och jultomtar och sånt där ni vet. Ganska coolt. Sen gick vi till den stora julgranen på Ponsonby Road, den var rätt häftig. Gjord med bara lampor som blinkar och byter färger lite hej vilt.

Öh. Jag kom precis på mig själv med att sitta och lyssna på julsånger. Frivilligt. Vad hände?

Kan meddela att paket från mamma, pappa, Kerstin, Stefan och Karin kom fram idag, samtidigt! Gigantiska också! Herregud. Lola kom nerspringande för trappan och hojtade "There's three gigantic packages for you upstairs!". Och hon fick också post idag, vilket gav mig tårar i ögonen. Såg att paketet var från Sverige, men tänkte att det var från deras förra au pair. Icke. Det var från min storebror! Så himla fint. Hon blev jätteglad (och jag också) och gav mig en lång, lång kram från dig :) Tack.

God jul allihopa!

Lite uppåt nu då

Okej, kanske dags för ett lite mer uppåt inlägg. Även om morgonen var jobbig, jag bad om att få promenera Theo till day care, bara för att få samla tankarna på vägen hem. Men sen dess har det rullat på, jag, Lola och Willow for till Western park med picknick och lekte i två och en halv timme. Riktigt roligt och avslappnande faktiskt. Och just nu ligger jag i min säng och lyssnar på Miley Cyrus - party in the USA och skrattar lite. Den är lite i lördags. Ganska mycket. Är den populär i Sverige också?

Jag har insett hur van jag är att prata engelska nu. Ibland tänker jag "shit, hur fan förstod han vad jag sa?" för jag tänker att jag pratar svenska.. Efter en konversation kan jag tänka tillbaka och inse att ja, vi pratade faktiskt engelska. Inte svenska.

Nu är det snart julafton för er, här är det inte julafton förrän den 25e. Vilket i praktiken ändå innebär att vi har julafton nästan samtidigt, eftersom jag är 12 timmar före :) Nikkis mamma har varit här ett par dagar nu, och åker med dem till Brisbane nästa vecka. Hon bor i Indonesien och ska flytta till Ryssland om ett halvår typ. Hon är väldigt trevlig, jag tycker om henne. Till christmas day lär det ju dyka upp en del människor, men jag har ingen aning om vilka. Det visar sig. Jag ser bara fram emot när det är över, och det blir den 28e, när Lucía kommer hit! Åh det ska bli så roligt :)

Stormigt

Det här kommer antagligen bli ett väldigt djupt och ganska personligt inlägg. Men innan jag åkte hit bestämde jag mig för att ändra på mitt förhållande till mina känslor; inte vara lika sluten. Jag antar att det gäller i den här bloggen också. För jag måste skriva av mig.

Jag ligger i min säng, klockan är tio i åtta och jag är så trött att jag inte vet var jag ska ta vägen. Tröttheten är antagligen en kombination av en hel del saker. För mitt huvud är kaos, verkligen. Jag vet varken ut eller in. Jag vill gråta, och jag vill skutta fram med ett leende på läpparna. Det går inte att göra både och. Det gör mig trött i huvudet och jag vill bara sova. Att det sen är jul om ett par dagar påverkar mig antagligen utan att jag egentligen vet om det. Jag har svårt för julen i allmänhet, och trodde det skulle bli annorlunda här borta, men det är precis lika illa. Fast det glädjer mig ändå att se Lolas förväntan. Och sen att jag är borta från familjen, och att det är jul, samtidigt, påverkar mig antagligen. Inifrån, utan att jag egentligen lägger märke till det.

För att jag vill skutta och le längs gatan har många anledningar, för det känns som att jag äntligen börjar få ett riktigt liv här nere. Ett liv innehållandes jämnåriga att skratta och skicka sms med. Ett liv där jag känner mig hemma. Jag träffade en kille i lördags, och han gör mig också glad. Vi julhandlade idag.

Så det är svårt att få grepp om någonting. Jag hoppas att jag kan sova inatt, och att jag kan äta lite mer imorgon än jag gjort de tre senaste dagarna. Det blåser stormar inuti mig, vissa av dem blåser omkull mig, medan andra blåser mig upp på fötter igen. Ofta samtidigt.

Inuti är du fjäderlätt och vit

Okej, ett dygn senare. Ett tungt dygn. Har inte mått bra alls, jag vet inte om jag fortfarande var bakis eller om allt som hände i lördags/söndags fortfarande påverkade mig. Med resultat kaos. För som jag skrev, jag har aldrig kastats såhär mellan känslor. Jag vet inte var jag ska börja, eller om jag ens ska skriva om i lördags. Det känns liksom inte viktigt. Inte just nu. Och det känns fel att göra det i samma inlägg som vad som kommer lite längre ner. I samma inlägg som det jag fick reda på igårkväll, och som fick mig att gråta, gråta, gråta. Så kanske berättar jag om lördagen en annan dag.

Förra veckan satt jag i en glänta, i gräset, i shorts och linne, omgiven av sommardofter och skrev ett kort. Det var ett avlångt kort med en blomma på, och på framsidan kunde man läsa "Get well". Jag skrev en del där i, jag skrev ganska mycket. Och när jag skrev rullade tårarna ner för mina kinder, för jag insåg vad som var på väg att hända. Vad som redan hänt. Att jag träffat Tora för sista gången, utan att ens veta om det.

Hon hade under en längre (eller kortare, beroende på hur man ser på det. Kanske förhållandevis kort) tid kämpat mot cancer. Cancer som spritt sig i hela kroppen. Varit inlagd på sjukhus, fått smärtstillande, haft sin syster där. Haft sin syster där som stöd och som tröst. För att slippa kämpa ensam, så fanns hennes syster där tillsammans med henne, och de kämpade tillsammans. Hennes syster är min finaste, finaste farmor. Och nu har hon förlorat sin syster. Nu andas hon inte längre, och jag skickade ett krya på dig-kort. Det hann aldrig komma fram. Tora hann aldrig läsa mina ord.

Jag minns när jag var liten, kanske var jag fem eller sex år. Vi bodde fortfarande i Bromsten, och farmor kom på besök. Jag stod uppe i trappan när hon klev in genom dörren. Efter henne kommer; en till farmor! Fast, det var det ju inte såklart. Hon hade bara tagit med sig sin syster, och jag tyckte att de var lika. Och de har hållit ihop. De har bott i olika städer, men de har hållit ihop. Jag minns på min student när jag lånade farmors badrum för att fixa mig innan jag åkte in till slutskivan. Farmor och Tora satt i köket och spelade kort, och för en stund hade jag sådan lust att sätta mig där med dem istället, och spela kort hela kvällen. Njuta av deras sällskap. Så blev det inte, och jag får inte chansen igen. Ingen får chansen igen. Det finns inga andra chanser.

Jag vill att ni ska veta att jag önskar jag kunde närvara på begravningen. Men nu är jag på andra sidan jorden, och det kommer inte att gå. Men mitt kort kommer komma hem till Tora någon gång, jag vet inte hur lång tid det tar, och det kan väl få representera mig? Plocka en bukett blommor, som jag skrivit om i kortet, och lägg på hennes grav, eller på kistan. Det är mitt avsked till Tora. Älskade.

Blöta kinder

Jag tänkte skriva ett inlägg här, ett inlägg med blöta kinder och rödgråtna ögon. Men jag hittade inte orden, de fastnade på insidan i något sorts virrvarr av alla tankar och känslor som kommit upp det senaste dygnet. Jag har nog aldrig kastats såhär mellan känslor, någonsin.

Men det är tårar och blöta kinder, och jag ska skriva ett värdigt inlägg när jag har samlat ihop tankarna, rett ut dem och snirklat ut orden. Antagligen imorgon, och till dess; farmor, jag tänker på dig och sänder mina varmaste kramar till dig. Älskade du.

Positiv energi

Lika irriterande och envis Theo kan vara, lika kärleksfull och fin kan han vara. Idag på eftermiddagen var det bara han och jag hemma (Lola var och julhandlade med både mamma OCH pappa, vilket antagligen var väldigt kul för henne, att för en gångs skull ha all uppmärksamhet från båda föräldrarna) och jag satt i soffan i köket. Han kom emot mig och sträckte ut armarna; ville sitta i mitt knä. Det är inte ofta han kan sitta still i någons knä utan att göra något, men där satt vi alltså, han med huvudet mot mitt bröst, jag med armarna runt honom. Jag hade en kentskiva på, och jag sjöng i hans öra;

Sagor för barnen som är som du,
om en tunnel vid ljusets slut.
Jag är din vän och vi lär oss av varran.
Det är ett av skälen.
Ge dem ett finger och värm min hand,
i ett iskallt IKEA-land.
Du är min vän och vi lär oss av varran.

För han är min lilla kompis som just i detta tillfälle gav mig energi av det mest positiva slaget du kan tänka dig. Vi satt tillsammans i femton minuter, och jag hade tidvis tårar i ögonen. För den här veckan har jag gjort såna framsteg, personligt, och jag trivs ännu bättre än innan. Nikki och Robert (mest Robert, för det är mest han som varit hemma, Nikki har jobbat väldigt mycket) har börjat lära känna den riktiga Cissi nu. Den som driver med folk och är ironisk. Den som har funderingar och knäppa förslag på lösningar på funderingarna. Jag och Robert har skrattat massor tillsammans, och vi har internskämt. Det tog två månader, men det är sån jag är. Jag låter saker ta tid, för jag tror att de varar längre då.

SMS-trafik mellan mig och Robert igår:
Jag: Carrot in the salad, or am I just strange?
Robert: Just crazy..

(Han och jag och mat är en lång, lång historia. Men en rolig sådan!)

Intensivt

Herregud vilken dag. Och den har bara börjat! Ligger i min säng helt utslagen, men när jag har skrivit klart det här ska jag ta hand om tvätten och promenera upp till Ponsonby Road för att köpa ett par julklappar. När jag ska hinna tillbaka till Newmarket för att hämta den bästa julklappen till Lola, vet jag inte riktigt. Lördag, kanske..

Morgonen började med att jag drog mig upp vid åtta-tiden (Lola har ju lov, så sovmorgon varje morgon, weey!) och det var heeelt tyst. Och då bor vi med en tvååring. Och en nioåring. Som har en elvaåring här på besök. Men helt tyst. Så jag käkade frukost i lugn och ro, vid tjugo över åtta kommer Robert in i köket och är lika chockad han över hur tyst det är. De stora barnen kommer upp vid halv nio, och Theo vaknar kvart i nio. Efter att ha sovit i mer än 13 timmar!

Efter att ha lämnat Theo på dagis en timme senare än vanligt åkte jag, Lola och Zoe till ett ställe som heter Clip 'n climb. Ett helt ställe fyllt av klätterväggar. Jag var lite nervös i början, men det var fett roligt! Klättrade så att mitt ena finger började blöda. Och jag känner redan nu att jag kommer ha träningsvärk imorgon.

Efter det var det hem, äta lunch och iväg igen. Hade fått vägbeskrivning av Robert, och det var lätt att hitta. Lämnade av Lola (och åt en bit kaka) vid Rugby Stadium någonstans nord-väst härifrån. Hon ska filma en reklamfilm för Rugby Union! Så himla coolt! Inte allas unge som kommer vara på tv. Jag kommer bli den häftigaste au pairen.

Nu ska jag alltså ta mig upp ur sängen, för om jag stannar kommer jag somna. Jag känner mig själv. Men det är maaaassa tvätt att ta hand om, det blir, eh, roligt. Men jag får skylla mig själv, det är jag som inte tagit hand om den tidigare.

Skype

Bara så att ni vet, så har jag börjat vara inloggad på Skype lite nu och då. Ofta om mornarna (era kvällar alltså), så om någon känner för att prata lite så kan ni ju logga in ibland och se om jag är online. Jag måste komma över det stora steget att faktiskt prata med någon på Skype. Det har gått så lång tid nu att det känns knäppt. Jag vågar knappt. Vet inte vad jag är rädd för, hemlängtan kanske?

Personlig insikt

Efter att ha spelat två fotbollsmatcher på raken (det var ett lag som behövde extraspelare, så jag hoppade in) och cyklat en hel massa, var jag trött när jag stod i duschen för en kvart sen. Lyssnade på Jet - Move on och fick en sån där insikt. Ni vet, som man får ibland, och lär känna sig själv lite bättre. Ibland är insikterna bra, ibland är de jobbiga och ibland önskar man att man inte insett det man precis gjorde.

Det här var en bra insikt. Jag insåg varför jag trivs så bra här i Nya Zeeland. Bortsett från allt det uppenbara, då.

Jag blickar framåt. I hela mitt liv (eller, sen jag var 13-14) har jag alltid blickat bakåt. Eller framåt för att fly från det som är nu. Men jag har aldrig levt i nuet och samtidigt haft blicken stadigt fäst vid horisonten och målmedvetet hållit kvar blicken. Och det känns så skönt att äntligen inse det här, inse att allt som gjort mig illa förr, allt som jag varit ledsen eller arg över, har jag gått vidare från. Det kommer inte längre och pockar på min uppmärksamhet vid de sämsta tillfällena, det gör mig inte ledsen utan egentlig anledning, det ger mig inte ont i magen vid vissa låtval.

Jag lever som jag alltid velat leva, och jag mår som jag alltid velat må. Äntligen.

Längtan

Nu längtar jag till julafton. Eller, juldagen, blir det ju. För imorse kom Robert in i köket med ett väldigt grönt paket (jag har lärt mig känna igen paketen som kommer från Sverige. De är oftast till mig, dessutom) och jag var påväg att ta emot det när han tvärvände och la det under granen. Men ja, det är till mig. Från farmor. Men jag måste vänta jättelänge innan jag får öppna det! Jag undrar vad som är i.

Jag längtar verkligen till den 28 december också. Då ska jag hämta Lucía på flygplatsen, och vi ska spendera ett par dagar här i Auckland innan vi beger oss till Sydön den 1 januari. Flyger till Christchurch (dessutom flyger vi helt sjukt billigt, ca 1300 svenska kronor för båda, tur och retur!) och har där hyrt bil som vi kör upp till Kaikoura. Sen blir det äventyr för hela slanten! Whalewatch första dagen och simma med delfiner andra dagen. Vad vi ska roa oss med resten av dagarna återstår att se, men eftersom vi har en bil är vi ganska fria och kan ta turer runt Kaikoura. Det kommer bli så himla roligt!

Kärlek

Helgen har gått fort, och jag har fått ett par julklappar inhandlade. Dessutom lämnade jag in min engångskamera som var med på avskedsfesten. Det var spännande! Ni anar inte vilka bilder det finns på er här i NZ nu..

Jag har börjat känna den förbehållslösa kärleken man bara kan få från barn nu. Theo blir bättre och bättre på att säga hejdå till mamma när vi ska göra saker, eller när hon går till jobbet. Igårkväll tog Nikki hand om disken, och Theo och jag hängde i hans rum. Läste böcker tillsammans, han i mitt knä, med sina små fötter mot mina smalben. Vi läste i säkert en halvtimme, och jag kände verkligen att han kände sig trygg med mig, och det gjorde mig så glad. Det är ju precis därför jag är här.

Lola har också sagt ett par saker de senaste två veckorna som verkligen fått mitt hjärta att hoppa över ett slag och min mage fyllas av glädjekänslor. Första tillfället var när vi pratade om vilken lärare hon helst vill ha nästa år, och hon sa något i stil med "Cause I feel I connect to him, like I do with you". Andra tillfället sa hon något i stil med "She's one of the few people I can trust, excpect from you, of course." Det gör mig så himla, himla glad att hon känner att hon kan lita på mig, att jag vunnit hennes förtroende. Jag vet inte vad det är jag gjort, men på något sätt känner hon tilltro till mig. Kanske för att jag visat mig svag för henne, och kanske för att jag lyssnar när hon berättar och ägnar henne uppmärksamhet när hennes föräldrar inte hinner. Hon är en underbar liten tjej.

Sommrvärme

Redan fredag? Herregud, den här veckan har gått förbi i rasande fart! Och den har varit alldeles fantastisk, i alla fall vädermässigt. För lika dålig, kall och regnig förra veckan var, lika bra, varm och solig har den här veckan varit. Jag kan meddela att jag redan nu i princip är brunare om armarna än jag blev på hela sommaren i Sverige, och då har jag inte ens solat än. Men på söndag planerar jag att åka till en strand någonstans, måste bara hitta någon som vill följa med :)

Igår fyllde Nikki år, och vi var och åt på en italiensk restaurang. De har sjukt goda pizzor (hovmästaren, tror jag att det var, berättade att de blivit framröstade till att ha Aucklands bästa pizzor tre gånger i år) men jag käkade lasange igår. Inte lika god som pizzorna, dock. Efteråt åt vi chokladtårta här hemma. En väldigt mysig sommarkväll.

Jag är helt utslagen. Har varit på Lolas skola på förmiddagen och tittat när alla barn uppträtt. Tänk svensk skolavslutning, men de kallar det "fia-fia day". Vad fia-fia är för något vet jag inte. Men, anledningen till att jag är helt utslagen är att det var utomhus, på en basketplan/gräsmatta mitt i solen. I mer än en timme. Och de stackars barnen satt på asfalten när de inte uppträdde. Solen är verkligen varm här, och jag är så nojig över Theo och sol. Rädd för att han ska bränna sig, vilket visat sig vara väldigt lätt hänt här eftersom de i princip inte har något ozon-lager. När jag köpte solskyddskräm för några veckor sen skrattade jag lite. Allt som fanns att välja på var solskyddsfaktor 30 och uppåt. Det är annorlunda från i Sverige, för här känner man att solen är farlig. I skolan måste de ha hatt/keps. Om de inte har det får de inte vara ute.

Lämna får man ta!

Haha. Jag pratade precis med Nikki i telefon, Lola har simning i eftermiddag och på grund av att saker och ting fungerar lite annorlunda den här veckan diskuterade vi hur vi skulle göra. Samtalet rundas av efter detta:
C - His (Roberts) car is here, but he isn't..
N - No, I tried to ring him to see what he's up to
C - But if he's home when I have to leave, we can solve it. Otherwise I take Lola.
N - If he isn't home when you're leaving, just take the car!
C - Eh, ok...

Det är så det fungerar i den här familjen, tydligen :D

Två månader

Jag har varit i Nya Zeeland i två månader nu. Ganska precis, faktiskt. Och äntligen har jag fått sån distans till allt, att jag tänker på Sverige i ljusa tankar. Jag har inte hemlängtan, det vill jag inte kalla det, men någon sorts saknad är det nog. Det är som att jag inte skulle må dåligt av att besöka Sverige någon vecka eller två. Men det känns sjukt att det redan gått två månader.. Det är en lång tid, men tiden har försvunnit i ett nafs. Men ibland kan jag tänka på hur skönt det vore att veta hur exakt allt fungerar, hitta överallt och ha något som verkligen är hemma. Jag känner mig hemma här också, men det blir aldrig på samma sätt som i Sverige.

Igår var ett äventyr. Tog bussen med hamnen som mål, men tänkte att jag skulle åka en station längre än förra gången. Haha. Dumt beslut. Bussen svängde åt andra hållet, så det var bara att sitta kvar och se var jag hamnade. Efter en stund kom vi till en gata med massa affärer, så där gick jag av, och dit lär jag åka tillbaka i veckan. Tyckte verkligen om det. Newmarket. Åkte buss hem också, och lokaltrafiken verkar fungera lite bättre här än i Stockholm. Det var något fel på vår buss, så chauffören stannar vid en busshållplats, där en ny (tom) buss väntar på oss. Skulle aldrig hända i Stockholm. Där skulle de släppa av oss och be oss vänta på nästa buss och klämma in oss där. Heja NZ!

5 december

Idag har varit en bra dag. Jag har trivts. När jag gick hemifrån imorse (i förmiddags kanske är mer korrekt..) var det extremt mörkt på himlen, så jag packade regnjacka. Den behövde jag inte, utan istället tittade solen fram lagom till att jag var nere i hamnen inne i city. Det slog mig, när jag gick där på piren med solen i ryggen och blickade ut över öarna utanför Auckland, att fan. Jag ska bo här i ett år och det är så sjukt vackert att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Vattnet är turkost (och då menar jag verkligen turkost, tänk båtutflykt i Grekland) och nej, det är bara så himla fint. Det gör mig glad.

Jag shoppade en del idag också. Tre linnen/t-shirts och lite armband. Och, haha, två pins till förmån för Nya Zeelands paralympics. Och jag åkte buss! Och det ska jag berätta om nu, för det var annorlunda från i Sverige. Man kan betala kontant på bussen (det kostar 1.60, alltså typ 8 kr). Det finns en tv-skärm på väggen bakom chauffören (där penchis-sätet är, ni vet) som visar omväxlande saker; väder för fyra dagar framåt, film från kameror frampå bussen och inuti, så man ser antingen vad som händer i trafiken, eller vilka mer som är på bussen (om man inte orkar se sig om), karta på var man befinner sig med bussen och var alla stationer är. Och när vår busschaufför blev avbytt och slutade för dagen, vinkade han till alla i bussen. Mysigt.

Dagens kommentar kommer från Lola. Vi tittar på ett program om hur viktigt salt var förr i tiden (alltså typ 3000 år sen) för att förvara mat och grejer. De pratar om att de har problem att få fram salt. I know where they can get salt from. The supermarket!

Vilken vecka

Det är lördag morgon, och jag ligger i min säng. Jag kan se att solen skiner utanför fönstret (äntligen, efter tre dagars KONSTANT spöregn. De två första dagarna var det ändå väldigt varmt, men igår var inte kul alls) och jag har precis ätit frukost. Sov till halv elva, och jag behövde det efter den här veckan. Har varit mentalt slut, det är påfrestande att jobba med barn. Man måste vara så på sin vakt hela, hela tiden. Sen att de senaste två dagarna varit (förlåt mig) katastrofala har gjort att mina krafter verkligen gick på sparlåga igår.

Men fredagen började bra. På grund av det extrema regnet ute bestämde jag att jag och Theo inte ville gå någonstans, så jag tog fram färg, så han fick måla och kladda lite. Sen lekte vi med vatten i typ en halvtimme när han skulle tvätta sig. Vid det laget hade regnet avtagit lite, så vi tog en promenad med vagnen. På vägen hem frågade jag om han också ville promenera, och det ville han. Dumt beslut, så långt hemifrån. De 500 meterna var verkligen tålamodsprövande. Andas. Han är två år och han älskar att upptäcka saker. Han vet inte vad som är rätt och fel. Han gör inget för att personligen irritera mig. Men det tog lång tid och ett par raseriutbrott från hans sida, innan vi kom hem igen.

Han var trött, så jag stoppade honom i säng. Han brukar sova två-tre timmar. När jag efter 20 minuter hörde honom prata där inne, gick jag in och stoppade om honom igen. Detta upprepades i en och en halv timme, innan jag bestämde mig för att det inte var någon idé längre. Måttligt irriterad.

Detta skulle straffa sig, såklart. Vid fyratiden var han en katastrof. Kunde inte sätta ner honom utan att han skrek och stod PÅ mina ben för att bli upplyft, samtidigt som jag försökte laga mat till honom, baka med Lola och inte kliva på katten som var överallt.

Men det är så det är att ha hand om barn. Inte bara solsken och glada miner. Som tur var kom Robert hem och tog hand om Theos bad, så jag och Lola fick lite tid tillsammans. Det är ju hon som blir lidande när Theo är såhär. Och på kvällen åkte jag till fröken apelsin (Moa, svensk tjej) och hade många välbehövliga skratt. Var hemma vid halv ett och somnade gott efter ett tag. Nu ska jag duscha och sen åka in till stan.

Kraftreserv

Herregud vilken dag. Jag är HELT slut. Jag har varit ovanligt trött hela veckan (antagligen på grund av att Theo tagit sitt skrikande till nya nivåer.. Det var inte så jätteilla förut, men nu skriker han bara för att skrika. Och han gör det högt.) men idag har varit påfrestande.

Förra veckan var jag med Theo hos doktorn i tre timmar för hans mjölktest (man ger honom olika doser mjölk varje halvtimme för att se om han fortfarande är allergisk) och det gick hur bra som helst. Idag var det dags för äggtest. Det kunde ha börjat bättre.

Jag var ensam den här gången, och trots att jag visste var vi skulle körde jag fel femton gånger. Visade sig att jag hade svängt för tidigt, men jag körde runt, runt, gjorde u-svängar, backade mot enkelriktat för att vända och herregud vad irriterad jag var. Som tur var hade vi inte bråttom, och jag hittade rätt till slut. (Nämnas bör kanske att det här var MITT i city. Klockan nio på morgonen..)

Första anhalten i testet är att smeta ägg på läpparna. Tjena. Vi (jag och sköterskan) fick med gemensamma krafter hålla i honom för att få på ägget. Det var hemskt, riktigt jobbigt. Han skrek. Men direkt när vi var klara var det bra igen, och vi gick ut i väntrummet och lekte. När det var dags för nästa anhalt, att äta en liten dos ägg, tog det tvärstopp. Vi försökte allt. Blanda det i saker han tycker om (vilket resulterade i att han vägrade äta något över huvud taget), tvinga in det i munnen på honom och få honom att göra själv. Icke. Han skrek som jag aldrig hört honom skrika förut. Och jag kände mig så himla elak.

Efter en stund hade sköterskan blandat ägg med äppelmos som vi hade med oss, och jag och Theo gick in i ett annat rum där jag försökte få honom att äta det. Men det gick bara inte, han vägrade. Så vi fick åka hem igen. Men han måste göra det, så vi måste tillbaka. Det ser jag inte riktigt fram emot.

En vanlig onsdag kl 17:07

Det börjar med ett harmlöst "That?" och ett pekande finger. Han är ute efter dem. Igen. De är redan nakna, så han behöver inte klä av dem. Jag ger dem till honom, och han börjar med den mörkhåriga. Greppar henne runt livet med bara en hand och trycker henne resolut under vattenytan. Låter henne komma upp i luften igen bara sekunder senare, men hon är blöt. Blöt, blottad och stel. Antagligen kommer stelheten från skräcken hon upplever, men jag vet inte riktigt.

Sen fortsätter han med den blonda. Henne hanterar han ännu mer brutalt. För inte nog med att han håller henne under vattenytan längre än vad någons lungor skulle klara; när han väl viker sig och låter henne komma upp igen, vrider han nacken av henne. Vrider och skruvar tills ansiktet är bakåt, och bakhuvudet framåt. Hennes stackars brunhåriga vän kan bara se på, flytandes futtiga centimeter därifrån.

När han vridit nacken av den blonda inser han antagligen att han behandlat den brunhåriga lite för vänligt.

Han dunkar henne bestämt i det vita kaklet fem gånger. Sen släpper han henne att flyta omkring i vattnet, om möjligt ännu stelare än innan.

Han vänder sig till mig, ser mig i ögonen och säger "apple custard?". För honom är allt en lek.

Och kanske är det bara jag, men jag tycker faktiskt att det är lite makabert att ha barbiedockor som badleksaker...

Bilder från senaste veckan

Det här är vad de sysslar med i NZ. En stackare sitter och borrar hål i x antal tomma vattenflaskor, en annan stackare trär dem på en tråd. (Eller så jobbar man som art director)..

Long Bay. Tyvärr valde ju solen att inte alls skina den dagen, men det var häftigt ändå. Antar att det är ännu finare när solen skiner.

De EXTREMT läskiga svanarna. Förstå, för det första är de svarta. De har röd näbb och röda ÖGON. Och de är nästan dubbelt så stora som svenska, vita svanar..


Där stod vagnen. Herregud vilken traumatisk dag det var. Jag tänkte att vi skulle mata fåglarna i lugn och ro, så som jag gjorde när jag var liten. Vi började lätt med att kasta till änderna i vattnet. Men jag trivdes inte helt med att ha Theo så nära vattnet, så vi gick till gräset. Och svanarna kom. Nära. Jättenära. De var (ursäkta svordomen) fan större än Theo. Så jag visste inte bättre än att plocka upp honom i famnen, så att han inte blev uppäten. Vi hade massa bröd kvar, och de gigantiska svanarna kom bara närmre och närmre hela tiden. Så fort jag kunde gjorde jag mig av med brödet (utan att för den delen riskera att kväva någon av fåglarna) och gick hela tiden i cirklar för att hålla dem ifrån oss. När brödet var slut ville jag inte leka längre, men det ville fåglarna. Flydde i panik, men insåg att vagnen var kvar. Omringad av fåglar.

Tog en cykeltur på en solig dag förra veckan. Hade Coxs bay som mål, men hamnade först i något reservat. Sen hittade jag Coxs bay. Satt på en stenmur vid vattnet och bara njöt i säkert 45 minuter.

Jag sitter för övrigt och käkar daim. Mmmmm. Tänkte på det häromdagen, undrade varför de inte uppfunnit det här, det är ju en klockren choklad. Så kom ett stoooort paket från min fina storebror idag, innehållandes alla möjliga (och omöjliga, typ jäst och autografer) saker! Jag blev väldigt glad över allting. Tack fina storebror)

Tandis

Okej, efter hotmail från mamma. (Haha, och inte hotmail som i e-postkontot, utan hot som i att hota någon och mail som i ett elektroniskt brev..)

Igår hade jag tid hos tandläkaren klockan 2:45pm (jag har lärt mig använda det sättet att tänka på klockan nu!) och jag var där i utsatt tid. Fick fylla i ett papper med adress och sjukdomar och allergier och sånt. Fick prata med tandläkaren som var snäll och använde enkla ord, eftersom jag sa att jag inte är riktigt hemma med tandläkarord på engelska. Jag förklarade hur ont jag hade och var, och han började snacka om någon röntgen som röntgade hela munnen och käken (jag såg apparaten, den var enorm), men vi gjorde en vanlig som vi gör i Sverige för att se att tanden inte växte snett. Det gjorde den inte.

Det var en tv i taket med en musikkanal på. Praktiskt. Men jag blev jättefull i skratt (han var tvungen att fråga om allt var okej..) när de satte på mig ett par skyddsglasögon. Tänk såna du har i träslöjden när du svarvar eller borrar. Genomskinliga i plast. De skulle jag ha på mig när han bökade i munnen, och spolade rent och så. Jättetöntigt.

Men det var inga fel alls, jag fick smärtstillande och penicillin att hämta ut på apoteket nästdörrs. Där mannen i kassan var extremt obehaglig.. Kallade mig vid namn, tittade konstigt på mig och sa konstiga saker..

Nu har jag inte tid att skriva mer! Blir upphämtad om en liten stund för resa mot Long Bay där solen kommer skina. För det gör den inte här. Nästa gång jag skriver ska jag berätta om igårkväll/inatt. Gosh.

Dentist

Om två timmar ska jag till tandläkaren. Nikki och Robert frågade inte ens OM jag ville, de ringde och bokade tid och ordnade så att någon av dem kan ta barnen. De är så himla snälla.. Men jag håller med om att jag kanske borde gå till tandläkaren. Igårkväll tog jag två panadol (typ panodil) vid sjutiden och en vanlig ipren halv tio precis innan jag gick och la mig. Vaknar ändå vid elva av att jag har så himla ont att jag inte vet vad jag ska göra.. Får se vad herr tandläkare säger. Måste skriva upp ord som är bra att veta, och ta med mig lexikon, för tandläkarord är inte min starka sida på engelska. Jag lovar att komma med en utvärdering om hur det är att gå till tandläkaren i NZ! Jag hoppas det är häftigt.

Aj

Shit vad ont jag har i min visdomstand som håller på att växa ut. Har känt av dem förut, men aldrig såhär. Går på smärtstillande och inflammationsdämpande. Tror jag. Var vaken halva natten för att jag hade så ont, innan jag orkade mig upp för trapporna för att ta smärtstillande. Och tålamodet med barnen blir lidande av att jag har ont, vilket är synd. Men jag gör allt jag kan för att behärska mig. De ska inte behöva lida över något de inte ens kan påverka.

Idag har jag spenderat tre timmar i ett minimalt väntrum på ett sjukhus. Dock var det inget allvarligt, utan bara Theo som skulle testas för om han fortfarande är allergisk mot mjölk. Vilket innebär att de ger honom olika stora doser mjölk varje halvtimme. Han fick inga allergiska reaktioner, och han var hur duktig som helst! Sen körde jag ensam genom stan hem igen. På vägen dit följde jag efter Nikki, och gjorde allt jag kunde för att memorera vägen. Det gick superbt. Även om de säger att Auckland är en hetsig stad att köra bil i, tycker jag inte att det är så illa. Det är nästan aldrig någon som ligger upp i arlset på en, som det ALLTID var i Stockholm när man höll hastighetsgränsen. I like it here.

Idag har jag pratat med Lucía i telefon, om en dryg månad åker vi till Kaikoura och simmar med delfiner och tittar på valar! Har hittat lite billiga boenden och flyg, så vi ska prata igen ikväll och boka. Det kommer bli grymt roligt! (Även om Lola var helt förkrossad över att jag inte skulle följa med dem till Brisbane i Australien över nyår..)

Svar hittills

Jag undrar om du provat dina nya fotbollsskor ännu? - Japp, jag spelar fotboll varje måndagkväll. Dock är det inte så kul som i Sverige, det är så jobbigt att inte känna någon och att inte riktigt greppa fotbollsspråket på engelska. Men det kommer väl.


Har du hittat några trevliga fotbollsmänniskor att prata boll med? - Nja. Jag försökte inviga Robert i min extas över AIKs SM-guld, men det slog inte riktigt igenom. Han förstod inte min passion. Men han tyckte SM-guldtröjan som Therese skickade ner var snygg.


Hur ofta lagar du mat? - Jag lagar egentligen bara mat åt Theo, har lagat åt hela familjen en gång bara. Mestadels Nikki eller Robert som sköter matlagningen. Robert är nu uppe i sju hemliga recept!


Vad lagar du då? - Jag lagade spaghetti och köttsås.


Har du bjudit dem på något typiskt svenskt, och vad tyckte de om det? - Jag och Lola gjorde chokladbollar, det är väl ganska svenskt. De gick åt. Annars har det inte varit så mycket svenskt än. Planerar att göra köttbullar någon dag. Tips på annan svensk mat jag kan bjuda dem på, som går att tillverka här?


Är du på stranden ofta? Badar? Temp i vattnet? - Nej, stranden har vi inte börjat hänga på än. Det är lite för kallt, även om det idag var klarblå himmel och 20 grader i skuggan, så är vindarna lite för kalla än. Men jag tror att jag kommer bada på lördag.


Vad gör egentligen Mickey som är så hemskt? Vad skiljer honom från Ziggy? - Ziggy är en extremt lugn katt. Mickey får tuppjuck ungefär en gång i halvtimmen och springer runt som en galning. När han är hungrig går han PÅ ens fötter, han slickar/biter tårna när man sitter ner. Han placerar sig ofta liggandes mitt i köket. Han går upp på köksbänken när han tror att ingen ser. Men han är bra också, när man leker med honom använder han inte klorna :)

Kan du inte ta lite foton i huset (ditt rum bl.a.), trädgården, lekplatsen, bilen mm och lägga ut så vi får se hur din vardag ser ut? - Jag ska göra mitt bästa för detta. Har planerat att jag och Lola ska göra en film och visa er runt i huset, men det har varit så mycket senaste veckan. Om inte ska jag försöka komma till skott och fota!


Det där med maten undrar jag oxå. Och om ni äter mycket får. - Vi åt får senast i förrgår. Men det smakar inte alls kofta, det är riktigt gott faktiskt. Beror antagligen på kvalité och hur det är tillagat. Eller så har jag vant mig.


Vad växer i trädgården? - Ett gigantiskt plommonträd. Det täcker typ hela gräsmattan, och är fullt av plommon som snart är mogna. Sen är det en häck runt med gröna buskar. Nedanför dem är det liljor, tror jag. Eller ska bli. Vita blommor iaf. Jordgubbar har vi. Och i taket ovanför terassen växer vindruvor. Fast Robert har klippt bort alla blommor, det blir så mycket getingar och djur.


Känner du dig helt bekväm med att prata engelska? Känns det som du har flyt och börjar få dialekt och slangord? - Bekväm är jag, men jag måste fortfarande tänka mig för, eftersom jag inte kan använda samma sorts ord på engelska som jag kan på svenska. Måste ofta omformulera mig. Dialekt vet jag inte, men jag har ett annat sätt att prata. Skippar slutet på många ord. "hää" istället för "hair", "caa" istället för "car".


Hur är människorna du möter? Öppna och lättpratade? Vänliga och hjälpsamma? - Vissa är lättpratade, andra inte. Men de flesta är väldigt trevliga och intresserade. Många har berömt mig för min engelska också, vilket gör mig väldigt glad.


Har hittat någon ny musik från NZ som du gillar? - Jag kan meddela att jag har flera favoritradiokanaler! En som spelar bara klassiker (tänk 90-tal och 80-tal och tidigt 00-tal!) och en riktigt bra rockkanal. Har hittat en kille som heter Luger Boa som är cool. Lyssna på hans låt "What is real?"


Hur är grannarna? - Ljudliga? På ena sidan en familj med tre döttrar på sju år och nedåt, där pappan är party. Inte så att det stör om kvällar och nätter, men de har nästan alltid saker på gång i trädgården och lyssnar på musik och så. Men jag stör mig inte. På andra sidan har vi en 18 månaders kille som är gigantisk och skriker högt. Mamman är trevlig.

Det var frågor från Kerstin och mamma.. Kom gärna med fler, det här är mycket enklare än att hitta på nya, egna inlägg! :D

Frågestund

Här borde jag kanske skriva något också. Dock är jag liksom tom på ord, vet inte vad jag ska skriva om.. Jag kanske borde ha en allmän frågestund? Ni får fråga, och jag får svara! Det var en bra idé tycker jag. Fråga vad ni vill veta, och jag svarar efter bästa förmåga. (Kom nu inte med några raketforskar frågor, utan mer frågor om mitt liv här som ni har funderat på. För även om ni frågar, så kan jag nog inte ta reda på allt för svåra saker..)

Theo utvecklas för varje vecka känns det som. Han snappar upp nya ord nästan varje dag, och han har lärt sig räkna till tre. Han har börjat säga "thank you", han har börjat skälla på Mickey när vi andra gör det och det är bland det sötaste jag vet. "BICKEY, NO!" Han har även börjat lägga till en frågande ton i vissa ord, till exempel "mummy..?" när han vill ha uppmärksamhet. Väldigt söt.

På lördag ska au pair link ha en BBQ på en strand 3 mil härifrån, Long Bay. Jag hoppas på fint väder, och att jag får låna Roberts bil. Vilket påminner mig om att jag måste fråga honom. Och snart måste jag börja köpa julklappar. Känns ju sådär när det är 20 grader varmt ute..

Okej, ge mig era klurigaste frågor, och jag ska ge er mina klurigaste svar!

Hugge!

Jag vet inte vad det är med mig och barn som uppträder. Jag blir töntigt tårögd. Idag skulle jag hämta Lola och Willow (eller Widdow som Theo säger) från deras Bollywood-dans, och jag kom lite tidigare för att se vad de pysslade med. Och där stod jag i dörröppningen med tårar i ögonen, rörd över hur glada alla barn var, hur de ansträngde sig för att göra rätt rörelser samtidigt, och hur duktiga de faktiskt var! Det var samma sak förra veckan när jag var och tittade på Lola och hennes skola när de hade friluftsdag. I slutet berömde lärarna barnen och de applåderade sig själva och hurrade och hade sig. Tårar i ögonen där också.

Kanske är jag blödig.

Det är roligt att umgås med Lola, för hon är så pass gammal att hon förstår ironi. Vi hade följande konversation för ett par timmar sen. (Bakgrundsinformation: Lola har varit på kalas, och utgångspunkten för kalaset var ingånget till zoo, och i present hade hon med sig m&m's och tatueringspennor)

Jag: So, what did you do today?
Lola: We went to the zoo.
Jag: No way?! Who took you there?
Lola: I don't know.. Suddenly we just were there..
(Sen frågade jag lite andra frågor, om djuren och sånt)
Jag: What kind of presents did she get?
Lola: She got tattoo pens and m&m's.
Jag: That's a great present! Who came up with such a good idea to give her that?!

Och så fortsatte vi. Jättekul att få vara lite fånig ibland :) Imorgon ska jag åka buss för första gången. Det kan bli intressant..

Tomhet

För första gången sen jag kom till NZ känner jag den där riktiga tomheten. Den som infann sig nu och då i Sverige. Det tog sex veckor för den att komma ikapp, och jag vet inte riktigt vad det är som utlöst den ikväll. Men det har blivit mörkt ute, och det blåser kalla vindar. Kanske får jag höstvibbar, jag vet inte. Eller så beror det på att Nikki och Robert åkte i eftermiddags, och att de inneburit en så stor trygghet för mig under mina första sex veckor här, att det känns konstigt utan dem.

Det låg ett kuvert på min dator i förmiddags efter att jag varit ute och fixat lite saker. På kuvertet stod det Cecilia - This is for you to put towards your holiday at New Year. We love having you here and this is a thank-you that we thought might come in handy! N+R X. I kuvertet låg (ligger) motsvarande ungefär 500 svenska kronor. Jättegulligt, och jag sa det till Nikki innan de åkte, att jag verkligen älskar att bo här också. Jag har verkligen kommit till en bra familj, jag känner mig så hemma och accepterad.

Nu ska jag gå och lägga mig. Det har varit en lång dag, och imorgon lär bli ännu längre. Idag var jag ute och sprang för första gången på väldigt länge. Har hittat en runda som är lagom jobbig. Den är uppför, nedför, uppför, nedför och sen platt. Fem kilometer ungefär. Kanske springer jag imorgon också. Godnatt <3

I love you too

HA! Idag har jag kört bil ensam för första gången här i NZ. Eller, ensam var jag ju inte, men ensam med körkort. Lola var med, för det var hennes simning vi skulle till. Alla överlevde, både hemvägen och ditvägen. Och det är inte så svårt egentligen, så länge det är andra bilar på vägen är det bara följa flowet. Det som förvirrar mig lite är bara att den "långsamma" filen (höger fil i Sverige) är vänster fil. Det blir fel i hjärnan, och jag lägger mig i höger hela tiden. Men det kommer väl med tiden.

Annars har Theo varit hemma från Day care idag också. Han hade 39 graders feber igår, och har inte mått helt bra idag heller. När han vaknade från sin sömn (vad vaknar man annars från?) på eftermiddagen var han så ledsen och hängig. Har aldrig sett honom så, och han ville bara sitta i mitt knä och göra ingenting. Lille vän. Men han är bättre nu, som tur är. Robert och Nikki åker till Sydney imorgon, men jag har inga problem med det, det kommer gå finfint det här :)

Ja, medan jag tänker på det. Kan någon som har med min farmor att göra (typ pappa eller mamma) skicka mig ett mail och berätta vad som händer med Tora? Fick kort från farmor (tack farmor, det är alltid uppskattat med brev, speciellt från dig!) där hon skrev om att Tora lagts in.

Felicia har efterfrågat fler bilder. Jag är dålig på att ha kameran med mig, och idag ångrar jag verkligen att jag inte hade det! Jag och Theo var nere och tittade på grävskoporna i parken, och på gräset tränar två militärer. Militärkläder och gasmask, en av dem springer fram och tillbaka på gräset (stort som en fotbollsplan) och den andre tar tid, sen byter de. Först kommer det några byggjobbare i en bil och undrar vad fan (ja, han sa så, fast på engelska) de håller på med. Sen börjar det roliga. I i princip alla parker i Auckland får man ha hundarna lösa, och en hund börjar såklart jaga den ena militären när han springer. Som vi skrattade. Och hans kompis sa att han aldrig sprungit så fort någonsin. Hahaha.

Första BBQ i NZ

BBQn igår var en upplevelse, minst sagt. Om alla är som denna, kommer det här bli ett intressant år!

Det började jobbigt. Ni som känner mig vet att jag tycker det är ganska jobbigt med nya sociala sammanhang, och jag insåg på väg dit att det kanske var ett dumt beslut att följa med. Men sen tänkte jag att jag är inte på andra sidan jorden för att stänga in mig. Men det var jobbigt i början lik förbannat. För jag kan ju inte svansa efter Nikki och Robert och förvänta mig att de ska introducera mig för alla. Och jag kan ju inte bara ställa mig och prata med en helt främmande grupp människor. Alla kände ju varandra, och stod och pratade i grupper. Så jag hängde med barnen i början.

Sen fick det vara nog, och jag såg att Nikki pratade med bara en person, så jag tog tillfället i akt och gick dit. Nikki försvann iväg efter ett tag (Theo är inte den som sitter still, direkt) och då pratade jag med den här kvinnan. Sjukt intressant. Hon var författare, och hade en massa teorier om barn och deras lärande. Sen flöt det på resten av kvällen.

Hittills var allt normalt, och förutom utsikten (som var heeeelt magnifik) och temperaturen var det i princip som Sverige. Men så började Michael Jackson spelas. Och tänk er relativt nyktra 40-plussare (klockan var ändå bara halv sju) go CRAZY! Det var det finaste jag sett, de dansade som att det inte fanns någon morgondag. De släppte verkligen loss! Där har svenskar något att lära.

På vägen hem blev jag varm i magen. Först spelades en Backstreet boys-låt på radion (Larger than life) och direkt efter den; Scissors sisters - I don't feel like dancing. Jag var glad. Vi tittade på fotboll sen, och NZ är numer kvalificerade till fotbolls VM i Sydafrika! Sjukt roligt. Till skillnad från vissa andra länder, menar jag. Det är första gången NZ spelar VM sen 1982. Så det var på tiden, nu när jag är här och allt :)

Morgonvanor

Jag har vissa problem när det gäller mornarna här i NZ. Jag är morgontrött, det är det nog ingen som har missat, men jag har börjat vänja mig vid att behöva vara pratbar om mornarna.. (Ja, mamma, jag svarar på tilltal, men jag startar helst inga konversationer på egen hand..) Men när Robert en morgon försvinner iväg medan jag och Lola äter frukost, och kommer tillbaka med en kamera så känns det lite som att gränsen var nådd. Men det var inte oss han skulle fota; det var min macka. Han har varit imponerad över mitt sätt att lägga den skivade bananen på, så han ville ha en bild på det.

I onsdags ville jag ha lite variation (även om jag inte är mycket för variation just om mornarna, jag vill helst tänka så lite som möjligt) och hade avokado och morot på mackan. Robert tyckte jag var sjuk i huvudet. Okej, det sa han inte, men jag förstod att det var det han menade. Råa grönsaker hör inte till vanligheterna, och att ha det på mackan, till frukost. Nej, vet ni vad! Men jag står på mig.

Men Robert är lika konstig han. Han äter gröt till frukost (jag gör inte det, eftersom sylt i princip inte existerar här, och gröt utan mjölk och sylt känns inte helt okej. Jag kan äta det till lunch ibland, med färsk frukt, men så kreativ orkar jag inte vara om mornarna) och till gröten har han mjölk. Fair enough. Men han har även flingor! Typ All Bran. Till gröt? Och det är för honom helt normalt.

Om jag inte passar mig kommer jag antaligen återvända till Sverige med helt sjuka frukostvanor..

As life should be

Idag är det soligt igen, och min förkylning har börjat lägga sig, vilket är perfekt. De senaste två dagarna har jag varit helt däckad, men nu är jag på banan igen. Och jag njuter verkligen av att kunna leva så som det är tänkt att man ska leva, så som jag levde de 13 första åren i mitt liv. Att ha möjligheten att ta en fotboll och kliva en meter ut, och kunna använda den direkt. En betongvägg och en boll är allt jag behöver. Jag njuter av att vi har garagedörren öppen och låter inomhus vara utomhus, och utomhus vara inomhus. Att vi blandar luften. Jag vet att det är såhär jag vill bo, att det är såhär jag alltid velat bo. Nu får jag bo såhär i ett år, och jag tänker njuta fullt ut.

På lördag är vi bjudna hem till Roberts syster Rachel på BBQ. Jag har minst sagt höga förväntningar på detta! Det ska bli ytterst spännande. Och sen på onsdag åker Robert och Nikki till Sydney, och Rachel och Roberts mamma Ruth kommer och bor här med mig. Jag har ändå bara varit här i en dryg månad, så de tycker att det är lite mycket begärt att jag redan ska ta hand om båda barnen samtidigt i fyra dygn. Och det kanske hade blivit lite extremt.

Eftersom jag var dunderförkyld i måndags har jag inte fått testa mina nya fotbollsskor än.. Men de står här, vita och fina. Antagligen enda gången de är vita, eftersom fotboll spelas på riktigt gräs här. Och ja, jag vet, om eventuella fd tränare läser det här; man ska inte köpa vita fotbollsskor. Men nu är jag i NZ och här är allt tvärt om! Jag har i alla fall gått in dem :)

Bank-o-bil

En sak som förvirrade mig i början (men som jag nu vant mig vid) var att bilarna inte har lyset på under dagsljus. Alls. I början hade jag svårt att avgöra om en bil var parkerad eller om den var i rörelse, eftersom jag tidigare kunnat avgöra detta på om lyset varit påslaget eller ej. Men nu har jag vant mig, och ställer mig istället frågan varför man egentligen har lyset på under dagsljus? När vi ändå är inne på bilar fick NZ en ny lag den 1 november som innebär att det är förbjudet att prata i mobil när du kör bil, såvida du inte har en handsfree och mobilen är fäst någonstans på instrumentbrädan. Kör du bil och pratar i telefon och polisen stoppar dig, får du 20 "poäng" och böter på motsvarande 400 SEK. De här poängen tycker jag personligen är ganska klokt. Det är i själva verket inte alls poäng, men jag kommer inte på det korrekta ordet och orkar inte leta upp det, så vi håller oss till den felaktiga benämningen. Vid varje företeelse som polisen stoppar dig för får du olika antal poäng, och när du kommer upp i 100 dras ditt körkort in i tre månader. Hårda bud. Gäller att hålla sig i skinnet, alltså.

Idag har jag köpt nya fotbollsskor. Eller, det har jag inte alls. Robert köpte dem till mig. Han är så snäll. De är vita.. Antagligen ett stort misstag, men de var sköna, och det är ju huvudsaken. Så nu slipper jag springa omkring i Roberts fotbollsskor som är alldeles för stora och framför allt obekväma. På måndag är det ny match.

Haha. Idag använde jag en bankomat här i NZ för första gången.. Var tvungen att ta reda på hur mycket pengar jag har på kontot (mitt här i NZ, alltså. ASB heter min bank) och på grund av lite olika omständigheter (feghet, bland annat) har jag inte fixat internetbank än. Så bankomat var enda alternativet, men det var svårare än jag någonsin kunnat tänka mig! När jag först satte in kortet vände och vred jag på det tre gånger innan jag fick det rätt, och att knappa in koden var väl det enda som var självklart. Resten chansade jag på. Man fick åtta olika alternativ vad man kunde göra. Jag förstod typ ett av orden, och det var vad jag visste att jag inte ville göra, så jag klickade glatt på något av de andra alternativen. Antagligen hade jag tur (tyvärr minns jag inte vad jag valde..) för jag fick välja hur mycket pengar jag ville ta ut. Sen fick jag välja om det skulle vara check eller savings. Check valde jag. Sen lyckades jag på något sätt även få ut ett saldoutrag. Och pengarna.

Nästa gång jag ska använda en bankomat kommer jag vara nervös.

TV

Jag skulle inte vilja heta Gräsmatta i efternamn. Det var en på TV idag som hette Lawn i efternamn. Stackars honom.

På tal om TV, så kändes det konstigt att titta på Champions Leauge på morgonen. Såg Atletico Madrid - Chelsea klockan nio på morgonen, direkt efter frukost. Well, well. Sånt är livet här på andra sidan jorden.

Godnatt.

Sport, och lite annat. Mest sport

Vilken natt det har varit. Hittade en sida igårkväll där man kunde se matchen för dryga hundringen, så det köpte jag. När jag sen skulle logga in gick det väl sådär.. Men vid tjugo över tre hade jag både bild och ljud, och det fungerade hur bra som helst! Men första halvlekt från AIKs sida fungerade väl inte direkt lika bra. Alldeles för mycket snedsparkar och missade passningar/mottagningar. Nerver, nerver. Men så fort de kom ut i andra halvlek, och Mutumba fick bollen, blev jag lugn. Jag kände igen AIK igen, de spelade som de spelat hela säsongen; med full kontroll. Jag grät tre gånger under natten; vid 1-1, vid 1-2 och vid slutsignalen. Jag är så glad, så himla glad.

Men nu handlar ju den här bloggen faktiskt om mitt liv här i Nya Zeeland, inte om svensk fotboll. Så här kommer en uppdatering.

Cissi vs. Mickey 1-0. Nyss var han uppe och trampade på köksbänken, ett glas vatten stod på köksbordet. Jag smög fram, tog glaset och KAPOOWWW!! Fullträff. Jag kände mig så nöjd. Katten blev blöt. (Katten, som igår blev kallad både känguru och häst. Han ser ut som en känguru och går som en häst)

Jag var på Thairestaurang i lördags med fyra andra au pairer, varav en är min sms-kompis. Vi hade riktigt trevligt, och hade det inte varit för att jag var så djävulskt trött igårkväll, hade jag träffat dem igen innan tre av dem återvände till sina hemstäder. Men nu har jag fler personer att hälsa på ute i landet! :)

Nikki håller just nu på att filma en reklamfilm. För glass. Mmmm. Vi har massor av glass hemma. I och för sig bara av en sort (såklart), men den är väldigt god. Typ Magnum, fast lite annorlunda :)

Den här veckan är det någon sorts speciell vecka. De smäller raketer och på torsdag gör de upp eldar med en stackars "guy" högst upp, som de bränner. Roberts vän Rod (som verkligen ser ut som jag tänkt att killar från NZ ska se ut) försökte (knapphändigt dock, han visste knappt själv) förklara vad det handlade om. Det var någon Guy Feux (ja, han heter Guy, vilket gör allt ännu mer förvirrande, och efternamnet vet jag inte hur man stavar, men det uttalas fox, men är ingen räv) som skulle provspränga napalm, men blev upptäckt och mördad. Typ. Jag och Rod diskuterade även sport. Nya Zeeland har (till skillnad från Sverige) fortfarande chans att ta sig till fotbolls VM! Om ett par veckor spelar det mot Bahrain? Nej, jag vet inte vilka. Men om de vinner har de tagit sig till VM. Jag hoppas på det, så jag har något lag att heja på i vinter. För ja, det är vinter här då..

Sex timmar och 45 minuter till avspark..

Alarmet står på 02:45. Nerverna befinner sig fortfarande innanför kroppen, antagligen på grund av att jag inte är i Sverige, inte är i Stockholm, inte är i Göteborg. Där allt händer. Där nerverna legat utanpå kroppen i flera dagar redan. Där stämningen antagligen går att ta på.

Men jag är ändå ganska nöjd med att befinna mig på andra sidan jorden. Det skulle vara för psykiskt påfrestande att vara allt för närvarande. Här är det i skymundan, här händer det inte riktigt. Men där, hos er, händer det. På riktigt. Det är svårt att greppa. Och jag ska lyssna på Radiosporten på internet. Hjälp. Det kommer bli en prövning. Och antagligen lär jag inte kunna somna om när matchen är slut, oavsett resultat.

Håll nu alla tummar för att Lennart Johanssons pokal återvänder till Stockholm och Solna.

Bilder

Muriwai Beach, med alla fåglar.

Mickey. Katten.. (Som alldeles nyss KLEV på tangentbordet..) Men jag och Robert har utvecklat en uppfostringsplan mot Mickey, för han har en tendens att väldigt ofta smyga upp på köksbänken och äta vad som finns där. Vi ska köpa en gigantisk vattenpistol och hänga på väggen, så man kan spruta på katten när han är på bänken.

Theo. Är han inte för söt?

Lola i parken precis utanför.

Del av trädgården :)

Nu har ni fått lite bilder också. Igår var jag på thairestaurang tillsammans med Amélie, Camille, Frida och Amelie. Amélie är hon jag har messat med, och de andra är hennes vänner som bor mer söderut som var här på besök. Jag hade en extremt trevlig kväll, och det var roligt att få umgås med folk i min egen ålder. Jag ska eventuellt träffa dem idag också, det beror på när jag ska sitta barnvakt.

Inatt är det jag som går upp 02:45 och taggar inför matchen med stort M. Nej, matchen med versaler. MATCHEN. Matchernas match. Oj, oj, oj vad jobbigt det kommer vara. Och som sagt; spara alla tidningar av värde, och skicka/spara dem till mig. Någon sorts SM-guldströja skulle inte sitta fel heller. Jag kan betala för den om så krävs, men ja. Herregud. Och jag är på fel sida av jorden, inatt. Bara inatt. Annars är jag på rätt.

Sepp!

Här ligger jag i min säng och är varm. Jag älskar verkligen den elektriska filten. Jag sätter igång den när jag kommer ner och ska borsta tänderna, så när jag kryper ner är sängen härligt varm, och fortsätter alstra värme så länge jag har den påslagen. Jag stänger av när jag släcker lampan. Kan även meddela att jag som tidigare haft problem med sömnen (där uttrycket "somna fort" för mig inneburit minst 20 minuter, och där jag vaknat ett par gånger varje natt) sover som ett barn. Somnar på typ fem minuter och sover hela natten. Det är hur skönt som helst, kan jag meddela.

Nikki och Robert är iväg på kalas, så jag är ansvarig för herrn där uppe. Theo, alltså. Men han sover, så det är inte direkt ansträngande. Vi har lekt idag, han och jag. Började dagen på Play Group, där han blev tagen för att vara en flicka. Haha. Stackarn. Men han ser faktiskt ut som en tjej med sina lockar i nacken. Ändå bestämde sig jag och Robert för att göra slag i saken och i alla fall klippa hans lugg, så han slipper få den i ögonen.

Nu ser han ännu mer ut som en flicka.

Jag känner mig mer och mer hemma här, och mer och mer bekväm med Nikki och Robert. Speciellt jag och Robert har fått bra kontakt, vi pratar om det mesta, och han en riktigt skön kille. Han är cool. Jeans, sneakers och färgglada t-shirts. Vi skulle kunna dela garderob, han och jag. Haha.

Nu är klockan snart elva, det är fredagkväll och jag ska sova. Jag hoppas ni får en fin helg, och att solen skiner på er!

Bickey

Idag åkte den här tjejen (Lola, alltså, inte jag..) till Nelson, och kommer inte hem förrän på söndag! Hon ska hälsa på sin faster/moster (jag hatar att de inte har samma system som i Sverige. Aunt säger mig inte vems syster det är) och när vi sa hejdå imorse trodde jag aldrig att kramen skulle ta slut. Så det är ovanligt tyst här hemma, men hon kommer tillbaka :) Bilden är förresten från Muriwai Beach, ungefär 45 minuters bilfärd härifrån. Riktigt häftig, med en massa fåglar som häckade. Heter det så? Nesting, på engelska. Alla på samma ställe, ute på den stora klippan bredvid grönområdet. De lät. Massor.

Idag har jag kört bil på vänster sida för första gången. Det var inte så svårt som jag trott, men så har jag ju haft tre veckor på mig att vänja mig också. Satte bara på vindrutetorkarna två gånger, när jag egentligen tänkt sätta på blinkers. Är van att blinka med vänster hand, men den spaken sitter liksom på höger sida. Mannen jag körde med var hur rolig som helst, och väldigt intensiv! Han var indier (han hade i alla fall en sån där prick i pannan (här tänkte jag dra ett Nile City-skämt, men ångrade mig)) men kom från England. Han beskrev Nya Zeeland och dess trafikregler som "Banana republic".

Jag har alltid en massa bra saker att skriva om när jag inte sitter här, men så fort jag ska till att producera ett inlägg, försvinner allt. Och det går inte att tänka fram det. Men snart kommer det nog ett inlägg med en hel del bilder, tror jag bestämt. Alla har ju inte Facebook. Host.

2-2

Det känns så bra när jag efter en avslutad arbetsdag känner mig så nöjd som jag gör. Idag har varit lika bra som igår, och Theo tyr sig mer och mer till mig även när föräldrarna är hemma. Tidigare har han skrikit "NO!" så fort jag tittat/närmat mig honom när någon förälder varit hemma. Men nu har vi lekt och stojat, trots en närvarande mamma. (Tilläggas bör väl att han inte alls är så när vi är ensamma, som tur är. När det bara finns mig att välja på är jag nummer ett (uppenbarligen..) och han har verkligen accepterat mig.

Igår när vi åkte från simningen ville Robert veta lite hur det varit i den nya gruppen. Här följer en del av konversationen:

R: How was your teacher?

L: He was good.

R: How old was he?

L: Well.. He was married.

(Förvirrande tystnad från Robert)

Jag tyckte det var ett bra svar. Såklart en nioåring inte kan veta hur gammal hennes simlärare är. Men att han var gift var nära nog.

Jag har för övrigt inhandlat en keps. Det behövs. (Nej, det är alltså inte bara för syns skull, även om jag känner mig extra cool i den). Även på molniga dagar får man kisa med ögonen för att det är ljust. Quicksilver, 150 svenska. Helt okej. Jag har en känsla av att jag kommer samla på mig en hel del kepsar under året..

Jag har förresten fått en sms-kompis! Amelie heter hon och bor bara fem minuter härifrån. Vi har inte träffats än, dock. Men är rolig, i alla fall på sms. Hon är från Frankrike, och vi ska antagligen ses i helgen. Hon hade några vänner som skulle komma från södra ön, och jag var välkommen att umgås med dem. Det känns bra. Vi har även bestämt att vi ska börja träna med varandra, vilket också känns bra. Visst, jag kommer spela fotboll, men det är ungefär så långt min självdisciplin sträcker sig. Har sprungit en gång sen jag kom hit. Jag borde ha gjort det idag, och imorgon borde jag alltså ännu mer.

Men det är mycket man borde.

Fin dag

Idag har varit en riktigt bra dag. Jag var lite nervös inför den igårkväll, eftersom Theo hela helgen, och speciellt igår, varit rent ut sagt en pain in the ass. VAD man än gjorde, vem som än gjorde det, var det fel och resulterade i skrik. - Vill du ha banan? - Banan! (vilket alltså är ja), men när han sen får den vill han inte ha och blir förbannad. Han har en ögoninfektion och håller på att få sina hörntänder och är påväg in i trotsåldern, så hans beteende är inte särskilt konstigt. Men jag fasade för att behöva handskas med ett sånt humör en hel dag.

Så fel jag hade. Han har varit helt otroligt glad och pratsam! Han är ju så rolig. På kvällen, efter att jag och Lola varit på hennes simning, satt jag och Lola i soffan och pysslade med garn, medan Robert och Theo lekte på golvet med klossar. Vi lyssnade på musik, och det kändes som att vi var med i en film. Lyckliga familjen, liksom. Om man bortser från katten. Jag blir tokig.

Det var så fint när Lola hade sin simning. Hon är riktigt duktig, och idag var första gången i den nya, svårare gruppen. Hon var lite nervös innan, men det gick hur bra som helst. Jag satt en bit bort och tittade på, och titt som tätt tittade hon på mig och vinkade eller gjorde tummen upp. Jag kände mig stolt :)

Innan jag åkte hit tyckte jag det skulle bli intressant att se vad för smeknamn jag skulle få. För Cecilia är ju ganska långt att säga, även på engelska. Jag har fått tre smeknamn hittills. Nikki kallar mig Celia, Theo säger Ciia och Bruce säger/skriver kort och gott Cec. Jag trivs med mina nya smeknamn :)

Svensk fotboll

Det här blir ett inlägg om svensk fotboll, och mestadels AIK, såklart. För även om jag är på andra sidan jorden inser även jag att det jag trott ända sen i våras är på väg att hända. Att det som nästan blev verklighet för två år sen (eller var det tre..?) är på väg att bli verklighet om bara ett par veckor. Att det som inte skett sen -98 är på väg att ske -09.

SM-guld.

Det är två matcher kvar, och AIK har allt i egna händer. Spelar de bara som de gjort hittills under säsongen, går det här vägen. Det finns ingen Arnefjord som kan förstöra, och jag litar fullt ut på alla i laget. Även på Stahre. Det finns ingen Kibebe som med sina snesparkar gör en rädd när bollen kommer nära honom. Ingen Svante som man undrar hur långa ben han egentligen har, och hur långsamt man egentligen kan springa. Det lag AIK har är bra, riktigt bra. Jag är ändå, när det kommer till kritan, lite ledsen över att vara här, i vakuum. Där inget gör eko. Där inget sägs, där det här inte är något man pratar om. Alls.

Jag läste på DNs hemsida om derbyt igår. Jag vill citera Johan Esk, han skrev något som fick mig att skratta. Dock skrattar jag inte åt varken Bajen eller Djurgården. Visst kan man vara skadeglad, och det ultimata för en AIKare måste ju ändå vara SM-guld och Superettan för både Bajen OCH Djurgården. Men det kommer bli tomt och tråkigt nästa säsong. I alla fall. Citatet: När Söderberg gick ut kom Rafael in. Han är Hammarbys sämsta import sedan 80-talets Piotr Skrobowski.
Videojuggarna? De var som Zlatan och Messi i jämförelse med denna skenbrasse.
Antingen kommer han inte från Brasilien eller så är Rafael beviset för att det finns fotbollsspelare i Brasilien som helt saknar spelförståelse och teknik.

Nu hoppas jag bara kunna hitta någon sorts väg att se AIKs sista match mot Göteborg. Annars får jag lyssna på Radiosporten på nätet, men jag vill se, se, se!

Sol, sol, sol

Det går utför i det här huset. Nu har alla varit sjuka utom Robert, inom loppet av en vecka. Jag håller på att bli förkyld tror jag, men förhoppningsvis kan det mystiska pulvret de gett mig, ha hindrat förkylningen.. För det halsont jag kände igår är borta idag.

Annars har det varit två dagar av molnfritt väder. Jag har legat på trädäcket utanför och känt svalkande vindar. Blundat och känt hur solen värmt upp hela mig och tänkt; det här är rätt. Nu visar sig Nya Zeeland från sin bästa sida. Och solen har hittills varit snäll mot mig, har inte bränt mig ännu, men däremot fått en rand där klockan sitter. Efter en dag ute i solen. Heja. Idag verkar bli en lika fin dag, och planerna var att vi skulle åka till ett ställe som jag glömt namnet på, men som ligger ungefär en timme härifrån. Men eftersom Nikki är den som för tillfället inte mår så bra, vet jag inte hur det blir. Igår tog vi en sväng till den strand som ligger centralt här i Auckland. Det var ingen vidare strand, enligt Robert. För mig var den, eh, helt okej. Jag fascineras så av att vattnet verkligen är turkost. Även inne i hamnen mitt i stan, är vattnet som i Grekland.

Planer

Det har varit två händelsefattiga dagar, men nu har saker och ting börjat ta form igen.

I tisdags var jag hemma med Lola, som spenderat natten med att vara magsjuk. Som tur var spydde hon ingenting under dagen, hon sov mest, och jag läst min bok och sov en del jag också. På kvällen hade hon feber, men var redo att gå till skolan dagen efter. Dock hade jag smittats av vad hon nu hade, så igår var jag sängliggande. Var lite orolig framåt kvällen, eftersom jag hade ont i kroppen, men det var nog bara ett resultat av att jag legat ner för länge.. För idag känner jag mig bättre, och har ätit mer än två digestivekex (som var min sammanlagda matkonsumtion igår).

På förmiddagen var jag iväg och träffade Jaimee från Au pair link. Hon är area manager i Auckland, och vi ska träffas minst en gång i månaden för att följa upp hur det går och så. När jag kommit hem och lagt mig i sängen för att vila (jag är fortfarande lite tagen, och ska hämta Theo vid tre, så jag måste samla kraft) ringer min mobil. Och vem är det, om inte Lucía! Väldigt roligt att prata med henne, hon sprider sån positiv energi. Vi bestämde att hon skulle boka en flygbiljett hit den 28 december, så firar vi nyår tillsammans medan min familj är ute och reser. Sen i början av januari tänkte vi åka till Kaikoura för att simma med delfiner. Det ni. Kostar bara drygt 500 svenska. Dock verkar det krångligt att ta sig till själva Kaikoura, men jag ska prata med Nikki ikväll och be om tips.

Nu ska jag nog vila lite till, innan stormen med barn börjar igen.

En dag i NZ

Jag har förstått att ni (i alla fall Kerstin, och det är väl skäl nog) är intresserade av hur en vanlig dag ser ut. I will tell you.

På måndagar och fredagar, som är icke-day care-dagar för Theo, går jag upp vid halv åtta-åtta (beroende på när mamma/pappa ska iväg) och följer eventuellt Lola till "the corner" som är korsningen Grosvenor str/Cornell str, där hon möter en skolkamrat för att gå till skolan. Detta sker vid kvart över åtta. Hennes skola börjar nio. Frukost och sånt klarar Lola av själv, och Theos frukost är oftast avklarad när jag går upp. Mamma och pappa lämnar för jobb vid allt från åtta till halv tio, beroende på hur mycket de har att göra. Sen är det bara leka loss! Lekparker, play groups osv. Fantasin får flöda.

Vid halv tolv-tolv åker Theo i säng, och sover (förhoppningsvis i minst två timmar), då brukar jag passa på att hänga/vika tvätt och förbereda en till maskin som jag sätter på när han har vaknat. Vid tjugo över tre är Lola vid "the corner" igen, och om inte jag, så måste någon möta henne där. Hon käkar mellis (vilket inte alls finns här. Afternoon tea kallar de det, även om ingen dricker te alls) och hänger med mig och Theo. Vid halv fem får Theo middag, och vid fem ska han bada. Klockan sju stoppas han i säng. Lola går och lägger sig halv åtta, och släcker lampan ungefär kvart i. Vi brukar läsa tillsammans, varannan sida.

På resterande dagar (tisdag, onsdag och torsdag) tar jag Theo till day care (vilket är en promenad på ungefär 15 minuter), lämnar honom gråtandes där (det skär i hjärtat) och fixar tvätt när jag kommer hem. Har dagen fri, och hämtar honom igen (vilket är desto roligare, han blir så glad) innan tre, så vi hinner till hörnet för att möta Lola vid tjugo över tre. Sen är det ungefär samma procedur.

På helgerna är jag ledig, om de inte specifikt ber mig sitta barnvakt. Då får jag betalt för det, såklart. Detsamma gäller om de vill att jag ska barnvakta på vardagskvällar.

17 oktober, 18:27

Jag vet inte varför jag fortsätter förvånas, men att jag mår så bra av att spela fotboll!

Jag har haft en sjukt bra dag. Vaknade vid halv nio imorse, gick upp och skulle käka frukost, och hela familjen var redan vaken (såklart). I det kombinerade köket/vardagsrummet finns en gigantisk stereo (pappan är ju ändå fd musiker) och på den spelades, hör och häpna, Lars Winnerbäck! Pappan (Robert) gillar hans nya album :)

Sen åkte jag, Nikki, Theo och Lola iväg till ett sorts leksaksbibliotek. Man får låna max fyra leksaker i två veckor, sen lämnar man tillbaka dem. Hur smart som helst, om jag får säga min mening. Efter det gjorde sig Theo och Lola iordning och åkte på piratkalas, och jag hängde här hemma med Robert och hans två AD-vänner i garaget. Jag blev satt (tillsammans med Ned) att vika girlanger. Evighetsgöra, men antagligen hellre det än att slå in paket. Vi hade trevligt.

Får ett sms vid två-tiden, från Bruce. Bruce är tränare för Western Springs soccer team. Jag mailade honom för några dagar sen, och han sa att han skulle höra av sig när de skulle spela fotboll. Säsongen har precis slutat här i NZ, men på somrarna brukar de spela 7 a side. Han skrev att de var några som skulle ses på Auckland Domain (som är en gigantisk park med massor av fotbollsplaner) klockan fyra och lira lite, inget seriöst, och frågade om jag ville hänga på. Var tvungen att tänka på det lite, men sen kom jag på att jag ju skulle kliva ur mitt skal när jag kom hit. Så kvart i fyra blev jag upplockad av Bruce (med Roberts ord "call us if you don't like it or if they're mean to you, and we come and pick you up" i öronen) och det bar av.

Det regnade, så vi var inte så många, men jag träffade i alla fall två tjejer från laget. Sen funkar det tydligen så att man frågar några andra där på gräsplätten om de vill spela match, och så gör man det. Så det gjorde vi. Jag trivdes. Men sa inte så mycket, jag är inte van med fotbollsspråk på engelska än. Gjorde ganska bra ifrån mig, faktiskt.

Nu ska jag (förhoppningsvis) snart äta middag. Svälter ihjäl snart!

16 oktober, 12:41

Det känns konstigt att samtidigt som ni i Sverige har mörker, kyla och delvis snö (?), så sitter jag här i shorts och käkar färska jordgubbar. Jättekonstigt. Och jättegott, förstås.

Theo sover, och han var sååå trött. Så trött att han inte ens grät när jag gick ut från rummet. Han hade antagligen redan somnat. Han går på day care tre dagar i veckan (tisdag, onsdag och torsdag), och där sover han inte mer än en timme på dagen. Han behöver ungefär tre, så han lär sova i ett par timmar till.

Men vi har haft en spännande dag! Den började på sjukhuset, där de tog blodprover på honom för att testa hans allergier. Det var inte alls kul, men ett russinpaket senare var allt frid och fröjd. Han ÄR så söt när han sitter i baksätet och pratar, pratar och pratar, men ingen förstår vad han säger. Men det häftigaste idag var ändå när vi var nere i den föredetta lekparken för att titta på grävskoporna, vilket är hans största intresse just nu. Allt han pratar om. "Diggah". Så kommer en av byggjobbarna fram och frågar om han vill sitta i en! Klart han ville! Åh, han var så nöjd :)

Jag har lite svårt att hitta frukostrutiner. Det är liksom inte yoghurt och ost/skinkmacka längre. Det är snarare mjölk och musli och rostat bröd med banan på. (Jag konsumerar för övrigt sjukt mycket frukt..) För de har bara konstiga saker på mackan här. Antingen marmelad, som jag har provat men som verkligen inte funkar, honung (ja..), eller något som heter Vegemite. Det är svart, luktar som soja, har samma konsistens som smör och smakar vedervärdigt. Barnen älskar det. Jag har i alla fall fått familjen att köpa bröd med fibrer :) Får se till att försöka hitta vettiga pålägg också.

Resan, sista och femte delen

Sista delen. Jag har för övrigt precis varit ute och sprungit i regnet. Upp för världens brantaste backe. Två gånger.

Det var intressant med första hjälpen och CPR. Jag är nästan förvånad över hur mycket engelska jag faktiskt förstår. Det var inte många ord igår som jag inte förstod.

Men det var samtidigt lite läskigt att öva på sånt där, man vill ju verkligen inte behöva praktisera det i verkligheten..

Det märks även att jag inte gått i skolan på ett och ett halvt år. Hade så svårt att sitta still och koncentrera mig. Kanske spelade min extrema jetlag in, men ändå.

Vi hade extremt roligt igår också, och jag trodde aldrig jag skulle ha såhär lätt att få vänner. Men jag har i alla fall två personer som bor i andra städer (Christchurch och Taranaki) som jag kan hälsa på, och som lär komma hit och hälsa på mig.

Temat under middagen igår blev ganska svenskt, de bad mig och Maria berätta om Sverige och lära dem svenska. Sånt är alltid kul. Speciellt Lucía som är en extrem språkbegåvning. Hon var utbytesstudent i Sverige i två veckor för något år sedan, och mest hela tiden droppar hon svenska ord och fraser. Och jag lär henne nya.

Vi passade på att bjuda dem på Djungelvrål också. Det var underhållande att se deras reaktioner när de precis stoppat in dem i munnen. Men de tyckte om dem, om det inte varit för saltet utanpå..

Inatt, när jag sov som allra skönast, väcker min rumskamrat mig, och ett hemskt ljud låter från korridoren. Detta ljud var i min dröm också, men Emanuelle skakar mig och säger "there's a fire, there's a fire, you have to wake up!". Brandlarmet. Inte riktigt vad man förväntar sig. Men det var bara att greppa en tjocktröja, hålla för öronen och ta sig ut. Brandkåren kom (de har ganska coola brandbilar), men det var tydligen ingen fara, så vi kunde gå in igen och somna om. Men lite spännande var det allt!

Så, det var alla anteckningar från min blå bok. Hädan efter kommer inläggen antagligen handla om vad som händer här och nu. Kanske. Kanske om vad som inte händer, också.

Resan, del 4

En till del innan jag går och hämtar Theo på dagis.

Okej, dag tre (eller två, eller ett) har precis grytt. Klockan är 07 och jag har sovit helt sjukt dåligt inatt. Kroppen är inte riktigt med på att det är natt på dagen, och tvärt om, här i Nya Zeeland..

I tisdags lyckades vi (med möda) vara vakna till kl 19. På eftermiddagen var vi på promenad och tittade oss omkring. Efter att ha, med livet som insats, krossat gatorna (vi hittade inte ett enda övergångsställe) och sett trottoaren bara sluta mitt i allt, kom vi till en kyrkogård. Den var fin, det var blommor på nästan alla gravar. Vi såg även en stor äng med BARA julgranar! De börjar sälja dem den 22 november.

Igår var dagen då alla skulle anlända, och kursen börja. Vi hängde i receptionen och samlade alla vi trodde var au-pairs.

De flesta är tyskar (vi är fem stycken som inte är det, av 13) och tyvärr pratar nästan alla av dem bara tyska med varandra. Men vi andra fem (plus en tysk) har riktigt roligt tillsammans. Det är skönt att få skratta och känna tillhörighet.

Kursen började som sagt igår, och jag älskar det! De tre ledarna är verkligen energiska och genuint glada, och det smittar av sig. Och jag ÄLSKAR dialekten. Jag hoppas jag kan snappa upp den, i alla fall litegrann.

Det konstigaste som hände igår var ändå när vi satt i receptionen och spelade kort. (Okej, det var inte konstigt i sig, såklart..). Så plötsligt kommer det fram en blind kille och bjuder oss på choklad. Konstigt, tyckte vi, men choklad är ju gott, så vi tog emot den. (Även om jag och Lucía var ytterst försiktiga med godis från främlingar, och väntade till de andra hade ätit sina och fortfarande levde, innan vi åt våra...). Men sen kommer det en till blind och bjuder på en annan sorts choklad! Och sen typ fyra till.. Det var då vi började ana att de fått någon slags uppfift som de genomförde, och mycket riktigt, det kom en kille och förklarade det för oss sen.

Middagen igår var grym! Buffé, och allt väldigt vällagat. Fick dock lära oss på kursen att mat är väldigt dyrt här, speciellt fisk (vilket känns paradoxalt eftersom de bor på en ö. Men de exporterar all), mjölkprodukter, bröd, frukt och grönsaker. Så jag passar på att äta det nu, medan det är jättegratis :)

Nu ska jag duscha, och sen äta frukost. Kursen idag kommer innehålla CPR och första hjälpen. Det blir intressant.

Det här var näst sista avsnittet på min resa. Sen ska jag börja uppdatera vad som händer i nutiden. Eller framtiden, beroende på hur man ser det. Men sista avsnittet blir ytterst spännande, innehållandes brandbilar, svenskt godis och språkkunskaper!

Resan, del 3

Jag har inget för mig, så här kommer även del tre.

Äntligen. Det är allt jag har att säga. Ligger i sängen på hotellrummet och bara slappnar av. Årets kanske mest njutbara dusch är precis tagen.

På flygturen mellan L.A och Auckland la jag upp väskan ovanför, så jag valde ut saker att ha i fickan framför, och då kom inte den här boken med. Men att gå iland i L.A var ju kanske det mest krångliga och onödiga på hela resan... Fingeravtryck och fotografi, när vi inte ens gick över gränsen. Vi åkte ner en trappa, stod i kö i 15 minuter, för att sen åka upp till samma ställe igen. Hade någon velat spränga stället hade de väl gjort det ändå?

Resan mellan L.A och Auckland gick faktiskt enklare, trots att vi (jag och Urs) var sjukt trötta på att flyga. Jag sov i princip hela tiden de tre första timmarna. Och väldigt praktiskt att ha Urs, vi använde varandra som stöd när vi sov. Jag hade mina ben framför hans stol, och han hade sina i gången. Vi hade det mysigt, vi klickade väldigt bra, så det kändes inte alls konstigt att sova mot axeln på en (förhållandevis) okänd kille.

Att gå iland i NZ var inte alls så krångligt som på tv. Jag hade kryssat i att jag hade vissa grejer med mig, en kille frågade vad det var (specifikt alltså) och sen röntgades väskan och vi var fria. Att Lucía sen läste fel på lappen om vår shuttle till hotellet, vilket gjorde att vi satt på en bänk på fel ställe i 20 minuter, är en annan historia. Vi kom till hotellet i alla fall. Åt frukost, och Lucía är verkligen sjukt rolig! (Lite senare under kursen, typ dag två, fick vi kommentaren "usually I'm the one everyone call crazy. But I'm nothing compared to you guys!") Vi ska mötas om en halvtimme igen och se vad vi kan roa oss med under dagen.

Vår portier bar ensam upp våra väskor för trappen. Samtidigt. En i varje hand. Det fanns ingen hiss.

Nästa del får ni höra vad vi roade oss med, och lite om kursen. Det blir rafflande chokladkakor och livsfarliga icke-övergångsställen!

Resan, del 2

Okej, här kommer del två på resan!

Sju timmar flugna. Alla fick mat. Man fick till och med välja. Kyckling tog jag. Det smakade väl sådär, men helt okej för att vara flygplansmat.

Jag har fått en ny vän. Urs från Schweiz. Vi har haft (ja, haft, för den senaste timmen har vi sovit) väldigt trevligt. Han ska plugga engelska i Nelson i sex månader. När han åker hem ska han åka via Auckland, och jag ska visa honom stan. Det har vi skakat hand på. Han är snäll. Och rolig.

Annars har det inte hänt så mycket. Det gör liksom inte det på ett flygplan. Vi har tävlat i memory på tv-skärmen. Urs vann.

Nu är det både extremt mörkt och turbulent, så jag ser inte vad jag skriver. Det är på känn, mest.

Typ två eller tre timmar kvar till Los Angeles nu. Sen 13 timmar till. Party. Kom inte och hälsa på...

Haha, nu serverade de precis frukost (innan jag började skriva det här), och en kvart efteråt, när folk dricker kaffe och te, säger kaptenen "I hope you're enjoying your afternoon tea". För det första; frukost klockan tre på natten i min kropp. Konstigt. För det andra; de spolade en hel förmiddag och lunch, så det plötsligt blev eftermiddag. Ännu konstigare.

Till "frukosten" fick man något på brickan som hette "cornish cottage cheese". Jag vågade inte smaka, men Urs tog det både på mackan och till frukten. Vi kör med uttrycket "don't ask, eat". Enklast så.

Nästa gång jag skriver (vilket antagligen blir snart, eftersom jag är ledig nu mitt på dagen) är jag framme i Auckland.