Okej, ett dygn senare. Ett tungt dygn. Har inte mått bra alls, jag vet inte om jag fortfarande var bakis eller om allt som hände i lördags/söndags fortfarande påverkade mig. Med resultat kaos. För som jag skrev, jag har aldrig kastats såhär mellan känslor. Jag vet inte var jag ska börja, eller om jag ens ska skriva om i lördags. Det känns liksom inte viktigt. Inte just nu. Och det känns fel att göra det i samma inlägg som vad som kommer lite längre ner. I samma inlägg som det jag fick reda på igårkväll, och som fick mig att gråta, gråta, gråta. Så kanske berättar jag om lördagen en annan dag.
Förra veckan satt jag i en glänta, i gräset, i shorts och linne, omgiven av sommardofter och skrev ett kort. Det var ett avlångt kort med en blomma på, och på framsidan kunde man läsa "Get well". Jag skrev en del där i, jag skrev ganska mycket. Och när jag skrev rullade tårarna ner för mina kinder, för jag insåg vad som var på väg att hända. Vad som redan hänt. Att jag träffat Tora för sista gången, utan att ens veta om det.
Hon hade under en längre (eller kortare, beroende på hur man ser på det. Kanske förhållandevis kort) tid kämpat mot cancer. Cancer som spritt sig i hela kroppen. Varit inlagd på sjukhus, fått smärtstillande, haft sin syster där. Haft sin syster där som stöd och som tröst. För att slippa kämpa ensam, så fanns hennes syster där tillsammans med henne, och de kämpade tillsammans. Hennes syster är min finaste, finaste farmor. Och nu har hon förlorat sin syster. Nu andas hon inte längre, och jag skickade ett krya på dig-kort. Det hann aldrig komma fram. Tora hann aldrig läsa mina ord.
Jag minns när jag var liten, kanske var jag fem eller sex år. Vi bodde fortfarande i Bromsten, och farmor kom på besök. Jag stod uppe i trappan när hon klev in genom dörren. Efter henne kommer; en till farmor! Fast, det var det ju inte såklart. Hon hade bara tagit med sig sin syster, och jag tyckte att de var lika. Och de har hållit ihop. De har bott i olika städer, men de har hållit ihop. Jag minns på min student när jag lånade farmors badrum för att fixa mig innan jag åkte in till slutskivan. Farmor och Tora satt i köket och spelade kort, och för en stund hade jag sådan lust att sätta mig där med dem istället, och spela kort hela kvällen. Njuta av deras sällskap. Så blev det inte, och jag får inte chansen igen. Ingen får chansen igen. Det finns inga andra chanser.
Jag vill att ni ska veta att jag önskar jag kunde närvara på begravningen. Men nu är jag på andra sidan jorden, och det kommer inte att gå. Men mitt kort kommer komma hem till Tora någon gång, jag vet inte hur lång tid det tar, och det kan väl få representera mig? Plocka en bukett blommor, som jag skrivit om i kortet, och lägg på hennes grav, eller på kistan. Det är mitt avsked till Tora. Älskade.
Förra veckan satt jag i en glänta, i gräset, i shorts och linne, omgiven av sommardofter och skrev ett kort. Det var ett avlångt kort med en blomma på, och på framsidan kunde man läsa "Get well". Jag skrev en del där i, jag skrev ganska mycket. Och när jag skrev rullade tårarna ner för mina kinder, för jag insåg vad som var på väg att hända. Vad som redan hänt. Att jag träffat Tora för sista gången, utan att ens veta om det.
Hon hade under en längre (eller kortare, beroende på hur man ser på det. Kanske förhållandevis kort) tid kämpat mot cancer. Cancer som spritt sig i hela kroppen. Varit inlagd på sjukhus, fått smärtstillande, haft sin syster där. Haft sin syster där som stöd och som tröst. För att slippa kämpa ensam, så fanns hennes syster där tillsammans med henne, och de kämpade tillsammans. Hennes syster är min finaste, finaste farmor. Och nu har hon förlorat sin syster. Nu andas hon inte längre, och jag skickade ett krya på dig-kort. Det hann aldrig komma fram. Tora hann aldrig läsa mina ord.
Jag minns när jag var liten, kanske var jag fem eller sex år. Vi bodde fortfarande i Bromsten, och farmor kom på besök. Jag stod uppe i trappan när hon klev in genom dörren. Efter henne kommer; en till farmor! Fast, det var det ju inte såklart. Hon hade bara tagit med sig sin syster, och jag tyckte att de var lika. Och de har hållit ihop. De har bott i olika städer, men de har hållit ihop. Jag minns på min student när jag lånade farmors badrum för att fixa mig innan jag åkte in till slutskivan. Farmor och Tora satt i köket och spelade kort, och för en stund hade jag sådan lust att sätta mig där med dem istället, och spela kort hela kvällen. Njuta av deras sällskap. Så blev det inte, och jag får inte chansen igen. Ingen får chansen igen. Det finns inga andra chanser.
Jag vill att ni ska veta att jag önskar jag kunde närvara på begravningen. Men nu är jag på andra sidan jorden, och det kommer inte att gå. Men mitt kort kommer komma hem till Tora någon gång, jag vet inte hur lång tid det tar, och det kan väl få representera mig? Plocka en bukett blommor, som jag skrivit om i kortet, och lägg på hennes grav, eller på kistan. Det är mitt avsked till Tora. Älskade.
2 kommentarer:
Lilla gumman. Jag önskar jag kunde vara hos dig och hålla om dig.
Du ska veta Cissi bland det sista Tora nämde när jag och Kerstin var där: är att du verkar vara en fin människa och modig. Jag noterade att när vi pratade om dig att hennes blick och tankar var någon annanstans, kanske studenten på Lärkängen eller den dagen i Bromsten när hon blev reservfarmor, Hon önskade dig allt gott och hoppas att det skall gå bra för dig.
Nu har hon frid och är på ett påtagligt sätt välldigt närvarande.
Kram
Skicka en kommentar