30 juni

Jag har kommit ur vemodet nu, i alla fall för tillfället. Jag vågar inte ropa hej ännu, men det är helt klart bättre än förra veckan. Och det här är sista veckan, sen är det holidays för Lola, men jag är inte överdrivet stressad över det, hon har en massa aktiviteter på gång och andra veckan åker hon bort med mamma och mormor. Så det blir bara jag, Robert och Theo här. Ska bli ganska skönt faktiskt, jag börjar bli måttligt irriterad på mormor nu. Hon går mig på nerverna.

Helgen var lyckad! Jag och Jarrod bestämde oss för att åka och bada, utomhus.. I uppvärmda pooler dock, men det regnade och var kallt som fan. Men det gjorde att vi fick en hel del motion, då vi sprang hela vägen upp till vattenrutchkanan varje gång. Vi var som små barn igen^^ Och på eftermiddagen gick vi på promenad i skogen med hans pappa och lite annat folk. Kanske inte bästa promenadkläder att ha chucks och jeans när skogen består av lera..

Och inte den här helgen, men nästa, då ni! Då ska jag bli ännu mer kiwi än när jag fiskade, då ska jag nämligen ut och jaga hjort! (Tror jag.. Öhm..). Och helgen efter det åker jag och Jarrod till Rotorua. Livet känns mycket lättare just nu, även om jag verkligen skulle tycka det var så skönt att få åka hem. Jag saknar verkligen Sverige, och hur svårt det än kommer vara att åka härifrån, ska det bli så roligt att resa i mer än ett dygn och äntligen få träffa alla igen. Utom Felicia då, eftersom hon bestämt sig för att åka iväg när jag ska komma hem. Taskmört.

Början på slutet

Nu ska jag förhoppningsvis få lite rätsida på det här vemodet och trasslet i min hjärna. Har äntligen bokat biljett hem, kom väldigt billigt undan och när den är betald imorgon kan jag kanske äntligen slappna av. Jag lyckades hitta en deal med air NZ där de flyger till London för 900 dollar (4500 kr), och sen en extra tusing från London till Stockholm. Sammanlagt 5500 kr. Jag är nöjd, jättenöjd. I och för sig ska jag inte ens betala själv, det ska Nikki göra, eftersom det är i princip samma summa som bonusen jag ska få i slutet av året består av. Så nu är jag både exalterad och rädd. Samtidigt. Exalterad för att det ska bli så himla roligt att komma hem och träffa alla och ha kramkalas. Rädd för vad jag kommer komma hem till. Rädd för hur jag kommer må i Sverige. Rädd för att säga hejdå. Livrädd för att säga hejdå.

Ja, just ja. Klockan 17:20 den femte oktober är jag tillbaka i Sverige. Nästan precis exakt ett år efter jag åkte. Ett år och en dag, lite mer exakt. Skillat.

Jag trivs med vintern än så länge. Visst, det var svinkallt i Queenstown, men här i Auckland är det än så länge helt okej. De senaste två veckorna har solen visat sig väldigt mycket, vilket gör det väldigt behagligt. Även idag när det varit molnigt och lite regnigt har jag gått i tjocktröja (dock med linne och långärmad t-shirt under). Men imorgon ska det tydligen regna för hela slanten. Om det inte vore för att det är så förbannat kallt inomhus skulle det här vara helt okej. Jag önskar jag hade en egen liten öppen spis här i mitt rum. Jag har ingenting. Alls. Och englasfönster. Och temperaturen är väl runt 5 grader om kvällen/natten. Just nu sitter jag invirad i ett av mina täcken. För det är det enda bra; det är extremt skönt att gå och lägga sig och gosa ner sig bland massa täcken! Speciellt tillsammans med Jarrod, vi har en tyst regel att den som lägger sig före den andre ligger på den andres sida och värmer upp sängen åt den personen. Det är kärlek, det! För tro mig, att sen rulla över på din egen sida som är iiiiskall är inte ett dugg kul.

Om det är någon eller några som fortfarande har hopp om mig på Skype ber jag om ursäkt. De senaste månaderna har jag nästan alltid skyndat iväg om mornarna efter jag lämnat Theo, så det blir inte riktigt tid för Skype om mornarna. Men på kvällarna här är det bättre, vilket blir morgon för er, typ tio-snåret kanske. På vardagsmornar. Jag skulle gärna prata med någon snart igen, det var länge sen jag hörde något från Sverige.

Less

Det har hänt en hel del andra saker sen jag kom hem från Queenstown. Allt är inte en dans på rosor, direkt. Just nu är jag extremt trött på mitt jobb och vill bara göra vad som helst förutom det här. Har ingen inspiration till något alls. Förra veckan gick i snigelfart, och slutade i fredags kväll med att Jarrod kom och plockade upp en helt förstörd Cissi. Jag kunde inte göra annat än att gråta i bilen på väg ut till honom, jag var så trött, jag hade hemlängtan och allt var bara pest. Han fick mig på bättre humör dock, även om jag fortfarande är instabil. Och fortfarande less. Jätteless.

Det beror antagligen på att jag den här veckan tänkt boka mina biljetter till Sverige. Plötsligt känns det som att det här året är över och det är så obeskrivligt många känslor som väller över mig när jag tänker på det. Och de känslorna kommer lite för tidigt, och jag har stängt av inspiration och engagemang. Förhoppningsvis kommer det tillbaka snart.

Det största som hänt sen Queenstown är väl att Roberts bil blev stulen när jag var där nere. De hittade den (med tjyyyvarna i, körandes omkring en halvtimme härifrån, typ), men den var helt förstörd inuti. Vi har en liten röd symaskin (som Robert väljer att kalla den, och jag berättade om att pappa tycker mammas bil är som att köra i en kaffeburk) medan bilen blir uppfixad på verkstad. Det lutar dock åt att vi säljer den och skaffar en större bil. Inte för att Roberts bil är liten, men jag vet inte.. Så vardagen är lite mer komplicerad nu, men det betyder bara att jag får mer motion eftersom jag promenerar med Theo till day care.

Och på tal om motion har jag lagt av att spela fotboll också. Jag har inte tyckt det varit speciellt roligt, och inte så givande. Jag menar, jag hade inte stått i mål på två år när jag kom hit, och har inte haft målvaktsträning alls. Jag står bara i mål på matcherna, och jag vill inte slösa bort varenda söndag på att spela fotboll när jag inte tycker det är roligt. Skrev ett jättelångt mail till min tränare och förklarade allt, på ett trevligt sätt. Allt han svarar är "Bummer" och då vet jag att jag inte ens ska överväga att spela igen.

Nikkis mamma är här för tillfället, ska bo här i en månad. Hon är trevlig, men lite påfrestande ibland. Theo har världens hosta och går på antibiotika igen. Han ska vara hemma från day care imorgon med, han sover inte om nätterna utan spenderar dem med att hosta. Han sover dessutom i sin nya säng nu, en riktig säng. Jag trodde det skulle bli svårt att få honom att stanna i den, men han tycker väldigt bra om den och stannar kvar :)

Och i helgen tittade vi på rugby (inte live dock, utan på tv hos Jarrods pappa) och åt grapefrukt som vi plockade direkt från trädet. Och snart kan vi plocka avokado och äta också.

Bilder/video

(Jag kunde inte få videon från skivan till datorn, så jag var tvungen att filma den med min kamera när jag spelade upp den på datorn. Men det går ju att se ändå^^)

Queenstown, del 2

Förlåt. Förlåt, förlåt, förlåt för att jag inte skrivit. Men den här veckan har varit rent ut sagt bajs, och jag har inte haft någon inspiration alls till att skriva. Men nu på morgonen har jag ätit frukost med Ronja i solskenet och cyklat med Backstreet boys i lurarna, så nu är jag glad igen! Det dumma är att det känns som svensk vår, när vintern precis går över till vår, men det är ju hur långt som helst kvar till sommaren. Blä.

I alla fall. Måndag i Queenstown. Regn, regn, regn, men det gör inget, för dagens första aktivitet är blöt ändå. Rafting. Ingen aning om vad det heter på svenska. Men ni vet, sex pers (vi var i och för sig bara fyra) i en gummibåt med varsin paddel, på en flod med ström och vågor och grejer. Hur häftigt som helst! Eller. Nä, nu ljög jag. Grejen var att man kunde välja mellan två floder, en med level 1-3 och en med level 3-6. Vi ville ha den stora, men på vintern kan man inte komma dit annat än med helikopter, och då blev det så fasligt dyrt, så vi tog den enkla. Vilket var ganska långtråkigt. 80% av tiden satt vi bara, vi paddlade inte ens. Men när det var action så var det hur kul som helst, jag slungades in i båten en gång, som tur var aldrig ur båten.. Så nästa gång jag åker till Queenstown ska jag göra den svåra floden!

Efter det här var det bara att åka upp i gondolen som går upp på ett berg över Queenstown, 400 meter upp. Det var det läskigaste vi gjorde under hela helgen, herregud vad jag inte tycker om såna små glasburar som rör sig längs en vajer. Hur mycket som helst kan ju gå fel och då har man ingen koll alls, och man kan inte ta sig ur. Jag blundade mest. Sviiiiiiiiiinkallt när vi kom upp. Blåst och minusgrader och snö. Lucía var fascinerad över snön, jag tog lite bilder sen gick vi inomhus för att värma oss innan vår sista aktivitet.

Man kan liksom gunga, 400 meter över QT. Och inte på en gunga, utan bara i en harness, så man hänger liksom fri. När vi kommer dit är det första vi ser killen från gårdagen, som inte satte fast Lucías fötter ordentligt. Vi skrattar och han säger Hooooly shit.... Men han övertygar Lucía om att behålla skorna på, om hon skulle tappa dem lovar han att leta upp dem i den mörka skogen som var under oss. Fortfarande hur kallt som helst, och här blir man utfirad på en vajer, fortfarande fastsatt, sen måste man klipsa av sig själv och dra i ett rött snöre och när man drar släpps man. Jag kunde inte göra det. Jag hängde där, hade handen på snöret men kunde INTE dra. Jätteläskigt var det. Killen var tvungen att räkna 3-2-1 så jag kunde dra. Men sen var det inte så jättemärkvärdigt, men det var roligt :) Och kallt. Kunde inte röra fingrarna efteråt..

Sen åkte vi hem på tisdagen. Det var en grym helg! Bilder kommer förhoppningsvis ikväll eller imorgon.

Queenstown, del 1

Tanken var att jag skulle vänta i ungefär tre timmar på Queenstowns flygplats för att ta bussen till Alexandra, men vem står där i ankomsthallen, om inte Lucía? Så istället för en tråkig bussresa ensam, blev det en extremt rolig bilresa tillsammans. Hela helgen var extremt rolig, faktiskt.

Jag åkte ner på torsdagen, på fredag morgon åkte vi för att åka skridskor. Utomhus. Det är hur kallt det är där nere. Svinkallt. Jag har inte varit i sån kyla på ett och ett halvt år, och sen åka skridskor på det.. Inte direkt min favoritaktivitet, men det var roligt med en ett och ett halvtåring och en tre och ett halvtåring, allt blir roligt med barn. Efter skridskorna åkte vi för att se på en Bullsale. Tänk er en boxningsring med läktare runt, och massa människor. Så in kom tjurarna, en efter en, och folk lade bud på dem och det var auktion så det stod härliga till! Utgångspriset var $2000 (10 000 svenska), så jag kände inte att jag kunde köpa en. Annars hade jag köpt en och skickat hem till pappa och Kerstin. Även här var det svinkallt, men efteråt bjöds det på gratis mat och dricka, vilket alltid är trevligt. 90 tjurar sålde de.

På lördagen var tanken att vi skulle åka till QT tidigt på morgonen för att hoppa bungy jump på eftermiddagen, men bussarna var fulla, så vi kom inte iväg förrän på eftermiddagen och gick ut och åt och sen stup i säng med nervösa magar inför söndagen. Någon som var extra nervös var Lucía som på morgonen ställde sig i duschen med pyjamasbyxor på. De blev jätteblöta. På Bungystället fick vi fylla i "toe tags" med info om oss själva och sen vänta, vänta. Åkte med buss och det var först när den började gå upp, upp, upp, upp som jag blev lite nervös. Vi blev påsatta selar? (harnests) och sen åkte vi i en liten bur ut till själva stället där man hoppar från. Det är liksom fastsatt med vajrar mellan två berg. Jättehögt upp. Och jättelångt ner till marken.

Men det var inte läskigt att hoppa, inte alls. Det var bara kliva ut på plattformen (alla säger att man inte ska titta ner, men det kunde jag ju inte låta bli att göra ändå), höra killen räkna "three, two, one, bungy" och sen föll jag fritt i åtta sekunder. Hur häftigt som helst, jag skulle kunna göra det igen och igen och igen. Väl nere drar man i en grej vid fötterna så man blir sittande, så firar de upp en igen. Allt var över alldeles för snabbt.

Efter den gastkramande upplevelsen kilar vi tillbaka till vårt hostel och har fått en väldigt cool rumskamrat! Vi spenderade hela eftermiddagen/kvällen med att skratta och hitta på knäppa saker. Vi hade till exempel tävling i att stå på ett ben, och vi lurade hans kompis som kom senare, att man var tvungen att betala för att använda heatern och duschen.

På måndagen roade vi oss med två andra adrenalinaktiviteter, men de berättar jag om i nästa inlägg. Jag orkar inte skriva mer just nu, och bilder och filmer kommer i sista inlägget, tänkte jag. Så ni fortsätter läsa :)

6 juni 2010

Ett litet smakprov, förhoppningsvis lyckas jag kopiera in filmen från själva hoppet också.. Imorgon lovar jag ett fullständigt inlägg tillägnat Queenstown och adrenalin. Det blev lite mycket att göra idag, nämligen.

AWESOME!

(Fullständig rapport från Queenstown och Alexandra med bilder och videos kommer förhoppningsvis imorgon, till dess får ni hålla till godo med den här bilden)