Början på slutet

Nu ska jag förhoppningsvis få lite rätsida på det här vemodet och trasslet i min hjärna. Har äntligen bokat biljett hem, kom väldigt billigt undan och när den är betald imorgon kan jag kanske äntligen slappna av. Jag lyckades hitta en deal med air NZ där de flyger till London för 900 dollar (4500 kr), och sen en extra tusing från London till Stockholm. Sammanlagt 5500 kr. Jag är nöjd, jättenöjd. I och för sig ska jag inte ens betala själv, det ska Nikki göra, eftersom det är i princip samma summa som bonusen jag ska få i slutet av året består av. Så nu är jag både exalterad och rädd. Samtidigt. Exalterad för att det ska bli så himla roligt att komma hem och träffa alla och ha kramkalas. Rädd för vad jag kommer komma hem till. Rädd för hur jag kommer må i Sverige. Rädd för att säga hejdå. Livrädd för att säga hejdå.

Ja, just ja. Klockan 17:20 den femte oktober är jag tillbaka i Sverige. Nästan precis exakt ett år efter jag åkte. Ett år och en dag, lite mer exakt. Skillat.

Jag trivs med vintern än så länge. Visst, det var svinkallt i Queenstown, men här i Auckland är det än så länge helt okej. De senaste två veckorna har solen visat sig väldigt mycket, vilket gör det väldigt behagligt. Även idag när det varit molnigt och lite regnigt har jag gått i tjocktröja (dock med linne och långärmad t-shirt under). Men imorgon ska det tydligen regna för hela slanten. Om det inte vore för att det är så förbannat kallt inomhus skulle det här vara helt okej. Jag önskar jag hade en egen liten öppen spis här i mitt rum. Jag har ingenting. Alls. Och englasfönster. Och temperaturen är väl runt 5 grader om kvällen/natten. Just nu sitter jag invirad i ett av mina täcken. För det är det enda bra; det är extremt skönt att gå och lägga sig och gosa ner sig bland massa täcken! Speciellt tillsammans med Jarrod, vi har en tyst regel att den som lägger sig före den andre ligger på den andres sida och värmer upp sängen åt den personen. Det är kärlek, det! För tro mig, att sen rulla över på din egen sida som är iiiiskall är inte ett dugg kul.

Om det är någon eller några som fortfarande har hopp om mig på Skype ber jag om ursäkt. De senaste månaderna har jag nästan alltid skyndat iväg om mornarna efter jag lämnat Theo, så det blir inte riktigt tid för Skype om mornarna. Men på kvällarna här är det bättre, vilket blir morgon för er, typ tio-snåret kanske. På vardagsmornar. Jag skulle gärna prata med någon snart igen, det var länge sen jag hörde något från Sverige.