Stormigt

Det här kommer antagligen bli ett väldigt djupt och ganska personligt inlägg. Men innan jag åkte hit bestämde jag mig för att ändra på mitt förhållande till mina känslor; inte vara lika sluten. Jag antar att det gäller i den här bloggen också. För jag måste skriva av mig.

Jag ligger i min säng, klockan är tio i åtta och jag är så trött att jag inte vet var jag ska ta vägen. Tröttheten är antagligen en kombination av en hel del saker. För mitt huvud är kaos, verkligen. Jag vet varken ut eller in. Jag vill gråta, och jag vill skutta fram med ett leende på läpparna. Det går inte att göra både och. Det gör mig trött i huvudet och jag vill bara sova. Att det sen är jul om ett par dagar påverkar mig antagligen utan att jag egentligen vet om det. Jag har svårt för julen i allmänhet, och trodde det skulle bli annorlunda här borta, men det är precis lika illa. Fast det glädjer mig ändå att se Lolas förväntan. Och sen att jag är borta från familjen, och att det är jul, samtidigt, påverkar mig antagligen. Inifrån, utan att jag egentligen lägger märke till det.

För att jag vill skutta och le längs gatan har många anledningar, för det känns som att jag äntligen börjar få ett riktigt liv här nere. Ett liv innehållandes jämnåriga att skratta och skicka sms med. Ett liv där jag känner mig hemma. Jag träffade en kille i lördags, och han gör mig också glad. Vi julhandlade idag.

Så det är svårt att få grepp om någonting. Jag hoppas att jag kan sova inatt, och att jag kan äta lite mer imorgon än jag gjort de tre senaste dagarna. Det blåser stormar inuti mig, vissa av dem blåser omkull mig, medan andra blåser mig upp på fötter igen. Ofta samtidigt.