BBQn igår var en upplevelse, minst sagt. Om alla är som denna, kommer det här bli ett intressant år!
Det började jobbigt. Ni som känner mig vet att jag tycker det är ganska jobbigt med nya sociala sammanhang, och jag insåg på väg dit att det kanske var ett dumt beslut att följa med. Men sen tänkte jag att jag är inte på andra sidan jorden för att stänga in mig. Men det var jobbigt i början lik förbannat. För jag kan ju inte svansa efter Nikki och Robert och förvänta mig att de ska introducera mig för alla. Och jag kan ju inte bara ställa mig och prata med en helt främmande grupp människor. Alla kände ju varandra, och stod och pratade i grupper. Så jag hängde med barnen i början.
Sen fick det vara nog, och jag såg att Nikki pratade med bara en person, så jag tog tillfället i akt och gick dit. Nikki försvann iväg efter ett tag (Theo är inte den som sitter still, direkt) och då pratade jag med den här kvinnan. Sjukt intressant. Hon var författare, och hade en massa teorier om barn och deras lärande. Sen flöt det på resten av kvällen.
Hittills var allt normalt, och förutom utsikten (som var heeeelt magnifik) och temperaturen var det i princip som Sverige. Men så började Michael Jackson spelas. Och tänk er relativt nyktra 40-plussare (klockan var ändå bara halv sju) go CRAZY! Det var det finaste jag sett, de dansade som att det inte fanns någon morgondag. De släppte verkligen loss! Där har svenskar något att lära.
På vägen hem blev jag varm i magen. Först spelades en Backstreet boys-låt på radion (Larger than life) och direkt efter den; Scissors sisters - I don't feel like dancing. Jag var glad. Vi tittade på fotboll sen, och NZ är numer kvalificerade till fotbolls VM i Sydafrika! Sjukt roligt. Till skillnad från vissa andra länder, menar jag. Det är första gången NZ spelar VM sen 1982. Så det var på tiden, nu när jag är här och allt :)
Det började jobbigt. Ni som känner mig vet att jag tycker det är ganska jobbigt med nya sociala sammanhang, och jag insåg på väg dit att det kanske var ett dumt beslut att följa med. Men sen tänkte jag att jag är inte på andra sidan jorden för att stänga in mig. Men det var jobbigt i början lik förbannat. För jag kan ju inte svansa efter Nikki och Robert och förvänta mig att de ska introducera mig för alla. Och jag kan ju inte bara ställa mig och prata med en helt främmande grupp människor. Alla kände ju varandra, och stod och pratade i grupper. Så jag hängde med barnen i början.
Sen fick det vara nog, och jag såg att Nikki pratade med bara en person, så jag tog tillfället i akt och gick dit. Nikki försvann iväg efter ett tag (Theo är inte den som sitter still, direkt) och då pratade jag med den här kvinnan. Sjukt intressant. Hon var författare, och hade en massa teorier om barn och deras lärande. Sen flöt det på resten av kvällen.
Hittills var allt normalt, och förutom utsikten (som var heeeelt magnifik) och temperaturen var det i princip som Sverige. Men så började Michael Jackson spelas. Och tänk er relativt nyktra 40-plussare (klockan var ändå bara halv sju) go CRAZY! Det var det finaste jag sett, de dansade som att det inte fanns någon morgondag. De släppte verkligen loss! Där har svenskar något att lära.
På vägen hem blev jag varm i magen. Först spelades en Backstreet boys-låt på radion (Larger than life) och direkt efter den; Scissors sisters - I don't feel like dancing. Jag var glad. Vi tittade på fotboll sen, och NZ är numer kvalificerade till fotbolls VM i Sydafrika! Sjukt roligt. Till skillnad från vissa andra länder, menar jag. Det är första gången NZ spelar VM sen 1982. Så det var på tiden, nu när jag är här och allt :)
2 kommentarer:
Bra tänk Cissi! Är det någon gång man ska göra saker man inte brukar göra så är det när man börjat "ett nytt liv".
jag vill också lyssna på bsb där borta..
Skicka en kommentar