Hugge!

Jag vet inte vad det är med mig och barn som uppträder. Jag blir töntigt tårögd. Idag skulle jag hämta Lola och Willow (eller Widdow som Theo säger) från deras Bollywood-dans, och jag kom lite tidigare för att se vad de pysslade med. Och där stod jag i dörröppningen med tårar i ögonen, rörd över hur glada alla barn var, hur de ansträngde sig för att göra rätt rörelser samtidigt, och hur duktiga de faktiskt var! Det var samma sak förra veckan när jag var och tittade på Lola och hennes skola när de hade friluftsdag. I slutet berömde lärarna barnen och de applåderade sig själva och hurrade och hade sig. Tårar i ögonen där också.

Kanske är jag blödig.

Det är roligt att umgås med Lola, för hon är så pass gammal att hon förstår ironi. Vi hade följande konversation för ett par timmar sen. (Bakgrundsinformation: Lola har varit på kalas, och utgångspunkten för kalaset var ingånget till zoo, och i present hade hon med sig m&m's och tatueringspennor)

Jag: So, what did you do today?
Lola: We went to the zoo.
Jag: No way?! Who took you there?
Lola: I don't know.. Suddenly we just were there..
(Sen frågade jag lite andra frågor, om djuren och sånt)
Jag: What kind of presents did she get?
Lola: She got tattoo pens and m&m's.
Jag: That's a great present! Who came up with such a good idea to give her that?!

Och så fortsatte vi. Jättekul att få vara lite fånig ibland :) Imorgon ska jag åka buss för första gången. Det kan bli intressant..