Panik. Stress och panik är det inuti mig. Tre veckor kvar. TRE veckor. Tjugoen dagar. Hjälp, säger jag bara. Hjälp. Hur ska jag någonsin klara detta? Hur ska jag klara att lämna alla dessa underbara människor? Jag vill inte. Jag vill inte lämna dem. Det är inte ett dugg kul, det här. Jag har i alla fall bokat biljetter tillbaka hit i december, men ändå. Det kommer vara två långa, mörka, gråa och jobbiga månader.
Theo är väldigt trevlig för tillfället. Jag försökte förklara för honom idag att det snart kommer en ny person som ska bo i mitt rum, och ta hand om honom, och jag ska åka iväg och inte komma tillbaka. Han greppade inte riktigt, började prata om att jag och Lola skulle åka på netball. Jag får göra ett nytt försök imorgon, för vi måste förbereda honom på något sätt. Han kommer ta det jättehårt. Han och jag är ju bästa polare. Kanske borde jag prata mer med Lola om det också, höra hur hon känner. Den ny au pairen kommer ju hit om en och en halv vecka. Herregud. Jag har ingen tid! Jag har så mycket jag vill och måste göra, när ska jag hinna göra det då? Jag åker till Rotorua i helgen tillsammans med Ronja och Lucía, sen helgen efter det är min näst sista helg, och den ny au pairens första helg. Hjälp, hjälp, hjälp.
Det börjar bli varmt nu. Imorse sken solen (vilket faktiskt varit ganska ovanligt de senaste två veckorna) och den värmde verkligen. Förhoppningsvis kan vi få en hel dag av solsken snart, så jag kan gå i shorts! Nu ska jag gå och hänga med mina värdföräldrar. Det är ju ändå bara tre veckor kvar. Hjälp, som sagt.
Theo är väldigt trevlig för tillfället. Jag försökte förklara för honom idag att det snart kommer en ny person som ska bo i mitt rum, och ta hand om honom, och jag ska åka iväg och inte komma tillbaka. Han greppade inte riktigt, började prata om att jag och Lola skulle åka på netball. Jag får göra ett nytt försök imorgon, för vi måste förbereda honom på något sätt. Han kommer ta det jättehårt. Han och jag är ju bästa polare. Kanske borde jag prata mer med Lola om det också, höra hur hon känner. Den ny au pairen kommer ju hit om en och en halv vecka. Herregud. Jag har ingen tid! Jag har så mycket jag vill och måste göra, när ska jag hinna göra det då? Jag åker till Rotorua i helgen tillsammans med Ronja och Lucía, sen helgen efter det är min näst sista helg, och den ny au pairens första helg. Hjälp, hjälp, hjälp.
Det börjar bli varmt nu. Imorse sken solen (vilket faktiskt varit ganska ovanligt de senaste två veckorna) och den värmde verkligen. Förhoppningsvis kan vi få en hel dag av solsken snart, så jag kan gå i shorts! Nu ska jag gå och hänga med mina värdföräldrar. Det är ju ändå bara tre veckor kvar. Hjälp, som sagt.
3 kommentarer:
Cissi, Jag vet preciss hur du känner. Hoppas du är duktigare än jag att hantera detta att skiljas. Att påstå att liknande händelser stärker jaget håller jag inte med om. Det kostar för mycket i känslor att skiljas som man inte bara rycker på axlarna åt och går vidare i livet.
Det kommer att göra ont, fruktansvärt ont. Men min dotter, du har stöd hemmifrån. Något som förmodligen gör det lättare är att du vet att du skall tillbaka.
Kämpa på, du är på rätt väg, prata med dina nära och kära där nere, det blir som terapi för dig också, ut med det genom munnen, låt tårarna flöda. Det är b la det här man kallar livet.
Kramar. Jag känner med dig
PS Vi har köpt en 52" LED
Pappa
Ja, det är jobbigt. Jättejobbigt. Men tänk om du aldrig hade åkt, då hade du inte träffat alla de här underbara människorna. För de försvinner ju inte, lika lite som du har försvunnit från oss fast du inte är fysiskt nära oss. Det blir annorlunda, en annan sorts relation. Och som pappa säger, det är så här i livet. Man möts och man skiljs. Man gråter och skrattar, allt om vartannat. Berg och dalar, svart och vitt.
Men du lämnar inte enbart, du kommer tillbaka också, till oss. Och sen kommer du tillbaka till dem igen.
När det känns som mest ledsamt; tänk på hur glada alla här hemma blir när du kommer hem!
Kram
Skicka en kommentar