Vad gör man när ett barn inte lyssnar? Eller, när barnet lyssnar, men väljer att ignorera det du säger? Ignorera sitt namn tio gånger, ignorera förmaningarna om att sluta med vad för tillfället pågås, eftersom det är irriterande/farligt/olämpligt. Det är så extremt frustrerande att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Att det sen pågår konstant, när jag fått honom att sluta med en sak, påbörjas nästa istället. Och en hel eftermiddag. Och sen vägra äta middag. Jag känner mig ganska klar här borta, med det här jobbet, för mig kan de här sista fem veckorna gå fort.
Jag känner mig extremt otillräcklig. Det har jag i och för sig alltid gjort, jag har alltid försökt vara alla till lags, hela tiden, oavsett hur mycket jag har på gång, oavsett hur stressad jag är. Jag har fem helger kvar i Nya Zeeland. Jag vet inte hur jag ska spendera dem, och jag får dåligt samvete över hur jag än väljer. Jag får alltid dåligt samvete, vad jag än väljer, vem jag än väljer. Och jag hatar det. Jag vill umgås så mycket som möjligt med min värdfamilj, de har frågat om det är någonstans jag vill åka med dem där jag inte varit, och jag funderar på att fråga om vi kan åka till Waiheke island. Jag vill även umgås så mycket som möjligt med min pojkvän. Och med mina vänner. Jag hatar att vara begränsad. Att inte kunna tillfredsställa alla på samma gång. Att inte låta mig själv bli nöjd.
Jag är rädd för att komma tillbaka till Sverige. Rädd för vad som förändrats, rädd för hur jag förändrats. Rädd för att bli bortglömd och ignorerad. Rädd för att bli uppmärksammad. Rädd för att det inte kommer vara som vanligt, samtidigt som jag inte vill att det ska vara som vanligt. Jag vill inte fastna i gamla hjulspår, jag vill fortsätta i de jag är i nu, samtidigt som de jag hade i Sverige var trygga och väldigt inkörda.
Rädd för hur resten av mitt liv ska utvecklas. För jag har inte den blekaste, och det skrämmer mig något så otroligt. Att inte ha kontroll.
Jag känner mig extremt otillräcklig. Det har jag i och för sig alltid gjort, jag har alltid försökt vara alla till lags, hela tiden, oavsett hur mycket jag har på gång, oavsett hur stressad jag är. Jag har fem helger kvar i Nya Zeeland. Jag vet inte hur jag ska spendera dem, och jag får dåligt samvete över hur jag än väljer. Jag får alltid dåligt samvete, vad jag än väljer, vem jag än väljer. Och jag hatar det. Jag vill umgås så mycket som möjligt med min värdfamilj, de har frågat om det är någonstans jag vill åka med dem där jag inte varit, och jag funderar på att fråga om vi kan åka till Waiheke island. Jag vill även umgås så mycket som möjligt med min pojkvän. Och med mina vänner. Jag hatar att vara begränsad. Att inte kunna tillfredsställa alla på samma gång. Att inte låta mig själv bli nöjd.
Jag är rädd för att komma tillbaka till Sverige. Rädd för vad som förändrats, rädd för hur jag förändrats. Rädd för att bli bortglömd och ignorerad. Rädd för att bli uppmärksammad. Rädd för att det inte kommer vara som vanligt, samtidigt som jag inte vill att det ska vara som vanligt. Jag vill inte fastna i gamla hjulspår, jag vill fortsätta i de jag är i nu, samtidigt som de jag hade i Sverige var trygga och väldigt inkörda.
Rädd för hur resten av mitt liv ska utvecklas. För jag har inte den blekaste, och det skrämmer mig något så otroligt. Att inte ha kontroll.
3 kommentarer:
Ärligt talat så vet jag inte heller hur man gör. Vare sig du eller Stefan har varit den sortens barn så jag har ingen erfarenhet.
Vi är bara människor. Vi har inte obegränsat med tid och resurser utan vi måste välja ibland. Försök att tänka mindre på andra och mer på dig själv, på att göra dig själv nöjd. Försök räkna med att andra faktiskt fattar, att de förstår att de inte blir bortvalda utan att de förstår att du faktiskt inte kan göra allt.
Ta en dag i taget. Det är ingen som vet hur livet kommer bli. Det går att ha en plan men det finns ingenting som säger att det blir så. Försök ta dagen när den kommer, inte långt innan.
Och det ÄR svårt. Det är klart att du slits mellan olika känslor och scenarion. Men det går bra. Det kommer gå bra. Lita på det. Lita på dig själv.
Älskade unge.
Ja, det kan väl vara som så att alla där nere vet om och känner på sig att du reser snart och outtalat plus Theo då som visar sitt sätt att kräva 100% uppmärksamhet från dig. Så känner du nog inombords att alla vill ha en bit av dig innan du lämnar.
Med insikten du har så är nog din framtid inga problem även om det kan verka så just nu. Men du får nog ta en sak i taget, först släppa taget om NZ innan du börjar oroa dig för framtiden. Även om det är som så att det hänger ihop, framtiden och separationen från NZ så blir det nog enklare om man separerar problemen. Eller gör problemen till framtida possitiva upplevelser, som att planera återresan och Jarrod är klar med utbildningen, får ett välbetalt arbete och du gifter dig rik. skaffar ett stort hus vid havet, många hundar och lite får :-)
Kramar
Tror det är en blandning av pollen och päls för jag känner av hundar och katter på vintern då jag är hos mamma eller moster som har katter och hundar.
Men på måndag ringer jag läkaren och bokar tid. Sen ska jag äta piggelin.
Skicka en kommentar