Älskade, knäppa unge. Det finns ingen som kan få mig att skratta som Theo. Hur han imiterar, gör sig till, sjunger och gör fula grimascher. Han har gått från att vara en bebis till att bli en liten pojke som överraskar sig själv med att knacka på garderobsdörren han står innanför, titta fram och säga (fortfarande till sig själv och väldigt överraskad) "OH! Hellooo..!". En pojke som när han fyller tre år ska ha ett "farty", det duger inte med vanliga partyn här inte. En pojke som kan hoppa som ingen annan, och som bryr sig så helhjärtat om alla i sin omgivning.
Hur ska jag någonsin kunna åka härifrån?
2 kommentarer:
Passande tröja...
Det kommer att bli jättsvårt, såklart. Det kommer göra ont och det kommer gå över.
Sen kan du ju hoppas att dina egna, om du kommer ha såna, blir lika charmiga. Men chansen är ju god eftersom du till stor del är den som är närmast Theo nu när han är så formbar.
Som att han säger Yes, please och är artig och frågar hur det gick för dig när ni krockat med era huvuden.
Skicka en kommentar