Sju månader är en lång tid, men det har gått så himla fort. Det var sju månader sen jag senast såg svensk mark. Sju månader sen jag kramade mina finaste vänner, sju månader sen jag åt middag med hela familjen, sju månader sen jag var i Nyköping, sju månader sen jag åkte tunnelbana.
Sju månader sen jag hade ett helt äventyr framför mig. Nu lever jag äventyret, och jag älskar det lika mycket fortfarande. Även om jag börjar känna mig lite stressad, det är "bara" fem månader kvar, och jag har så mycket kvar som jag vill se och uppleva. Men jag tror i alla fall att jag bestämt mig för hur jag vill göra när dagen i oktober kommer då jag måste lämna landet. Jag tänker åka tillbaka till Sverige (för jag saknar Sverige, jag kan inte säga annat. Jag har inte hemlängtan, jag saknar bara det som är familiärt och vanligt, även om jag antagligen kommer tröttna på det ganska snart) i oktober, vara hemma ett par månader och förhoppningsvis jobba, för att sen åka tillbaka hit i mitten av December för att stanna i ytterligare tre månader och bo med Jarrod och ha sommar igen. Just nu känns det som en väldigt bra plan, även om det kommer bli en utmaning att vara borta från Jarrod i mer än en månad.. Och vad som ska hända efter de där tre månaderna är omöjligt att säga, jag har verkligen ingen aning. Jag antar att framtiden får utvisa.
Om jag överlever till oktober, vill säga. Imorse när jag vaknade var det helt sinnessjukt kallt inomhus. Jag FÖRSTÅR verkligen inte hur de kan leva såhär.. Nu är det ändå mitt på dagen, men det är fortfarande svinkallt, jag har jeans och tjocktröja och skor på mig men fryser ändå. Och det är inte ens vinter ännu. Men jag har köpt en ny beanie, hur snygg som helst. Nya jeans har jag också, de är också snygga. Och ikväll ska jag hem till Emelie och äta kinamat.
Sju månader sen jag hade ett helt äventyr framför mig. Nu lever jag äventyret, och jag älskar det lika mycket fortfarande. Även om jag börjar känna mig lite stressad, det är "bara" fem månader kvar, och jag har så mycket kvar som jag vill se och uppleva. Men jag tror i alla fall att jag bestämt mig för hur jag vill göra när dagen i oktober kommer då jag måste lämna landet. Jag tänker åka tillbaka till Sverige (för jag saknar Sverige, jag kan inte säga annat. Jag har inte hemlängtan, jag saknar bara det som är familiärt och vanligt, även om jag antagligen kommer tröttna på det ganska snart) i oktober, vara hemma ett par månader och förhoppningsvis jobba, för att sen åka tillbaka hit i mitten av December för att stanna i ytterligare tre månader och bo med Jarrod och ha sommar igen. Just nu känns det som en väldigt bra plan, även om det kommer bli en utmaning att vara borta från Jarrod i mer än en månad.. Och vad som ska hända efter de där tre månaderna är omöjligt att säga, jag har verkligen ingen aning. Jag antar att framtiden får utvisa.
Om jag överlever till oktober, vill säga. Imorse när jag vaknade var det helt sinnessjukt kallt inomhus. Jag FÖRSTÅR verkligen inte hur de kan leva såhär.. Nu är det ändå mitt på dagen, men det är fortfarande svinkallt, jag har jeans och tjocktröja och skor på mig men fryser ändå. Och det är inte ens vinter ännu. Men jag har köpt en ny beanie, hur snygg som helst. Nya jeans har jag också, de är också snygga. Och ikväll ska jag hem till Emelie och äta kinamat.
6 kommentarer:
Vi har roligt här också. I helgen klipptes gräset för första gången detta år. Första golfrundan är avverkad.
Transporterat ca 3 kubik sand i skottkärra till en täckodling som vo hoppas ska ge ca 100 kg potatis till hösten, man lever med en i grunden ösköte.
Kramisar Pappa
HUNDRA KILO POTATIS?! Vad i hela friden ska ni med all den till..?
Tja,
äta, göra potaisgubbar av eller potaistryck, måla och hänga upp som julgransprydnader, användningsområdena för potatis är ju oändliga. Och östgöte stavas så här, och vi ÄLSKAR potatis ;-) vilket din far aldrig upphör att fascineras av!
Kerstin
Bra att du har en plan. Då kanske du kan sluta räkna nu och inte tänka så mycket framåt. För det är ju synd att fördärva tiden med att tänka på något du inte vet hur det blir.
Och vad är en beanie?
Visst var det ett orange kuvert med en elefant på med i det gröna paketet?
Allt löser sig, det gör det alltid! Jag säger som Majvor, njut i nuet för morgondagen kommer oavsett...
Kram Isabell
Skicka en kommentar