Ja, jag är vid liv.
Har varit nere på sydön i en vecka, och en full rapport om det kommer typ.. Nästa helg? När jag har tid igen. Det är körigt för tillfället, och jag känner hur jag börjar gå på sparlåga.
Det var varit full upp i snart tre veckor. Började med en vanlig arbetsvecka för två veckor sen, sen åkte ju Nikki och Robert iväg, de kom hem och min familj från Sverige kom hit, jag jobbade och åkte på utflykter med dem, åkte till sydön där det inte var någon rast och ro, kom hem igår, åkte ut till Jarrod på bbq, kom hem hit idag där Mary (som är Nikkis arbetskamrat) tog hand om barnen eftersom deras farmor tydligen fått en spricka i revbenet när hon passat barnen. Så nu är jag alltså ensam med barnen till torsdag, då även mina kära åker tillbaka till det kalla landet. Visst, jag tycker om att ha saker att göra, men det här är lite väl full-on.
Och idag när Mary åkte hem kände jag en sån tomhet. Jag ville inte bli ensam, jag ville inte bli den ansvarige och den vuxne. Jag vill fortfarande inte riktigt. Det gör ont i mig att se Lola sakna sina föräldrar som hon gör, inatt är femte natten hon är utan dem, och jag vet att jag antagligen kommer vara lika ledsen när jag åker från flygplatsen på torsdag i en tom bil. Det kommer bli tungt, tungt. Jag saknar dem redan nu, trots att de bara är ett par kilometer bort. Det är bara det att allt blir så naturligt med dem, naturligt på ett sätt det aldrig kan bli med någon annan. Och utan att ha vetat om det har jag antagligen saknat det något enormt de här första fem månaderna.
Och jag saknar min pappa ännu mer.
Har varit nere på sydön i en vecka, och en full rapport om det kommer typ.. Nästa helg? När jag har tid igen. Det är körigt för tillfället, och jag känner hur jag börjar gå på sparlåga.
Det var varit full upp i snart tre veckor. Började med en vanlig arbetsvecka för två veckor sen, sen åkte ju Nikki och Robert iväg, de kom hem och min familj från Sverige kom hit, jag jobbade och åkte på utflykter med dem, åkte till sydön där det inte var någon rast och ro, kom hem igår, åkte ut till Jarrod på bbq, kom hem hit idag där Mary (som är Nikkis arbetskamrat) tog hand om barnen eftersom deras farmor tydligen fått en spricka i revbenet när hon passat barnen. Så nu är jag alltså ensam med barnen till torsdag, då även mina kära åker tillbaka till det kalla landet. Visst, jag tycker om att ha saker att göra, men det här är lite väl full-on.
Och idag när Mary åkte hem kände jag en sån tomhet. Jag ville inte bli ensam, jag ville inte bli den ansvarige och den vuxne. Jag vill fortfarande inte riktigt. Det gör ont i mig att se Lola sakna sina föräldrar som hon gör, inatt är femte natten hon är utan dem, och jag vet att jag antagligen kommer vara lika ledsen när jag åker från flygplatsen på torsdag i en tom bil. Det kommer bli tungt, tungt. Jag saknar dem redan nu, trots att de bara är ett par kilometer bort. Det är bara det att allt blir så naturligt med dem, naturligt på ett sätt det aldrig kan bli med någon annan. Och utan att ha vetat om det har jag antagligen saknat det något enormt de här första fem månaderna.
Och jag saknar min pappa ännu mer.
1 kommentar:
Hej,
Jag förstår dig helt och hållet i dina känslor. Vi har ju pratat lite om just detta.
Själv sitter jag och K och tittar på vasaloppet, går undan deta år 24 km/h. Spännande, nja inte speciellt.
Vi ska senare åka mot Sthlm och hälsa på Bosse (Kerstins lite runda skäggiga kusin) som åkte på en stroke för några veckor sedan. Han är på rehab och återhämtar sig riktigt bra, han tappade funktioner i höger ben och arm men är på väg tillbaka.
I morgon åker vi till K mamma som fyllde 72 i lördags.
Du är i mina tankar kram John Och Kerstin.
Hälsa de andra.
Skicka en kommentar