Summer again

Nu ar jag tillbaka i sommarvarme och kiwi-land, men min dator vill inte fungera med internetsladden hemma hos Jarrod, sa ett ordentligt inlagg far vanta.. Men det ar underbart att vara tillbaka, nar jag skuttade in i garaget hos min vardfamilj i tisdags eftermiddag, dar Robert stod och jobbade, kunde jag inte kanna annat an total gladje. Det huset ar verkligen mitt hem, och den familjen ar verkligen min familj. Sa mycket karlek och sa naturligt. Underbart.

Att sen overraska Jarrod var roligt ocksa, han blev valdigt glad. Vi har bara umgatts sa mycket som mojligt de har dagarna, knappt slappt varandra mer an nagra meter ifran..

Jag trivs har, och jag hoppas ni har det bra dar hemma ocksa! Snart kommer forhoppningsvis ett inlagg med svenska bokstaver ocksa...

Det svåraste i livet; avsked

Theo låg i sin säng och ville inte riktigt sova, låg och ropade "bye, bye Ceeelia". Jag hade fått en lång kram och en puss innan han gick och la sig. Jag tror ändå inte riktigt han förstod att jag inte skulle komma tillbaka. Hela familjen hade ätit en mysig middag, men jag kunde inte äta så mycket. Min mage gjorde alldeles för ont, för jag visste vad som skulle göras om mindre än en timme. Avsked. Det värsta jag vet.

Robert bar min resväska, Jarrod min ryggsäck och Lola min jacka. Jag började med att krama Lola, men hon ville spara sin kram till sist "so we can have the longest one". Börjar istället med Nikki som står bredvid henne, tårarna rinner ned för bådas kinder och jag kan inte säga så mycket, men hon viskar fina ord i mitt öra, bland annat "it feels like my oldest child is leaving home..". Kramar den nya au pairen, önskar henne lycka till med barnen och ber henne ta väl hand om dem. Kindpussas med Robert och kramar sen honom hårt och kan inte säga så mycket här heller. Bara Lola kvar. Min fina, lilla tjej. Hon omfamnar mig hårt, hårt och jag känner hur hon gråter. Likaså gör jag. Vi kramas länge, länge, men jag vet att vi måste släppa taget. Lösgör henne, pussar henne på pannan och sätter min panna mot henne, berättar för henne att jag alltid kommer älska henne, och att hon ska ge Theo en puss från mig imorgon bitti. Hon gråter och nickar bara. Jag ser i hennes ögon hur ledsen hon är. Jag hoppas hon såg i mina ögon hur ledsen jag var.

Snabbspola till avgångshallen på flygplatsen.

Två händer som håller hårt, klockan som närmar sig 21:00 och två ledsna ögonpar som tittar på varandra, vet att det är dags. Vet att stunden de fruktat har kommit. Att skiljas åt. Att gå iväg, ensamma. Åt två olika håll. Hon gråter i hans omfamning, kramar så hårt, tar in alla intryck. Vill minnas hans lukt, vill minnas hur hans händer känns, vill minnas allt. Vill egentligen inte minnas alls, utan vill ha det alltid. Vet att hon borde gå, vet att de inte kan ta farväl för alltid, även om hon skulle vilja. Skjuter honom ifrån sig, tar ett djupt andetag, säger med gråt i rösten "I love you", en sista kyss och sen vänder hon sig om och går iväg. Kvar står han. Tittar efter den han älskar, ser henne försvinna runt hörnet. Och hon kommer inte tillbaka. Han gråter i bilen på väg hem. Ensam. Hon gråter i kön till security. Ensam.

6 dagar :o

Våren har äntligen kommit! Efter en hel veckas storm (och typ tre veckors regn och kyla innan dess) är det äntligen, äntligen solsken ute. Idag går jag i uppkavlade jeans och linne. Gäller att passa på nu de sista dagarna. Hur illa är hösten i Sverige? =/

Sluttampen nu. På riktigt. Har flyttat in i gästrummet, har hela mitt liv i en resväska (och ganska mycket utanför) så det ser ut som ett bombnedslag där inne.. Den nya au pairen kom i fredags, och hon är helt okej. Vi gör allting tillsammans den här veckan, så hon kan lära sig, så börjar hon jobba ensam nästa vecka, när jag inte är här längre. Det känns så himla konstigt.. Men jag ser ändå lite fram emot flygresan, det ska bli skönt att göra ingenting, titta på film, lyssna på musik och lösa pyssel. Fast jag tröttnar väl på det efter en tio timmar. Men då är det ju bara drygt 20 kvar, så det är ju lugnt!

Vad har jag kvar att göra innan jag åker? Jo: framkalla en engångskamera från i Januari, framkalla ett par bilder och köpa en ram för att ge till Robert och Nikki, göra klart fotoalbumen till barnen, köpa klart alla presenter till er där hemma, posta ett stort paket till mig själv eftersom det inte får plats i resväskan, printa ut flygbiljetter, lägga in mer musik/göra nya spellistor i min ipod, packa väskan ordentligt. Sen ska jag ju jobba också. Och träna. Och ha 3-års farty för Theo. Och ha massa avskedsmiddagar hit och dit. Men det är lugnt. Jag har ju hela sex dagar på mig!

Just nu känns det bara roligt att åka hem, det ska bli kul att göra något annorlunda och slippa bli irriterad på barn som inte gör som man säger. Även om jag kommer sakna dem, såklart. Jättemycket.

Rotorua igen

Det enda som rör sig i mitt huvud är att jag snart åker hem. Jag orkar inte dra alla känslor jag känner, det skulle bli för mycket. Men jag fick kommentaren idag att jag verkade lite frånvarande, och det är jag nog. Det är så extremt konstigt, allt det här.

På torsdag ska jag packa undan och städa i mitt rum, då får jag även se vad som får plats i resväskan och hur mycket den väger (vilket kan bli intressant..) för på fredag kommer den nya au pairen. Och jag ska bo i gästrummet i tio dagar. Inte helt party, men kanske ett bra steg till att flytta ut helt, jag vet inte. Så idag har jag börjat pilla med fotoalbumen jag ska ge barnen, vilket är ganska roligt. De kommer bli väldigt fina :)

I helgen var jag i Rotorua igen, tillsammans med Ronja, Lucía, Kirsten och Andrew. En fin helg, även om det var storm, storm, storm. På fredageftermiddagen börjades det, stormen som är lika stor som Australien (och som fortfarande är här.. Goddamnit, vart är VÅREN?!) men jag och Ronja gav oss iväg ändå. Det hann lagom bli mörkt när vi hamnade i epicentrum av stormen. Blixt och dunder och blåst och REGN. Det regnade och regnade så mycket att vi inte såg vägen. Alls. Det var lite obehagligt, men vi kom fram till slut och mötte Lucía för en sen middag. Sen travade helgen på, vi såg lite vattenfall och forsar, spelade lite bowling, drack lite billig alkohol, åkte till hemliga ställen och tjänade 20 dollar! (Lucías kreditkort funkade inte när hon checkade in, så hon kunde inte betala depositen till nyckeln, men när jag checkade ut fick vi tillbaka den, trots att vi inte betalat den. Jag tackade och gick, fattig som man är..)

Tjugoen dagar..

Panik. Stress och panik är det inuti mig. Tre veckor kvar. TRE veckor. Tjugoen dagar. Hjälp, säger jag bara. Hjälp. Hur ska jag någonsin klara detta? Hur ska jag klara att lämna alla dessa underbara människor? Jag vill inte. Jag vill inte lämna dem. Det är inte ett dugg kul, det här. Jag har i alla fall bokat biljetter tillbaka hit i december, men ändå. Det kommer vara två långa, mörka, gråa och jobbiga månader.

Theo är väldigt trevlig för tillfället. Jag försökte förklara för honom idag att det snart kommer en ny person som ska bo i mitt rum, och ta hand om honom, och jag ska åka iväg och inte komma tillbaka. Han greppade inte riktigt, började prata om att jag och Lola skulle åka på netball. Jag får göra ett nytt försök imorgon, för vi måste förbereda honom på något sätt. Han kommer ta det jättehårt. Han och jag är ju bästa polare. Kanske borde jag prata mer med Lola om det också, höra hur hon känner. Den ny au pairen kommer ju hit om en och en halv vecka. Herregud. Jag har ingen tid! Jag har så mycket jag vill och måste göra, när ska jag hinna göra det då? Jag åker till Rotorua i helgen tillsammans med Ronja och Lucía, sen helgen efter det är min näst sista helg, och den ny au pairens första helg. Hjälp, hjälp, hjälp.

Det börjar bli varmt nu. Imorse sken solen (vilket faktiskt varit ganska ovanligt de senaste två veckorna) och den värmde verkligen. Förhoppningsvis kan vi få en hel dag av solsken snart, så jag kan gå i shorts! Nu ska jag gå och hänga med mina värdföräldrar. Det är ju ändå bara tre veckor kvar. Hjälp, som sagt.

Spelberoende

Helgen gick alldeles för fort, men innehöll en hel del. Framförallt en hel del tv-spelande. Jarrod vaktar sin brors hus, och han har ett Nintento wii (ni vet det som man kan spela tennis och andra rörliga sporter på, med kontroller i handen som blir rörelser på skärmen), så vi har spelat Super Mario hela helgen. Jag är lite beroende tror jag. Han bor med två helt jättekonstiga katter. Jätterädda är de, så fort de ser någon av oss sätter de av åt andra hållet. På lördagen åkte vi hem till Jarrods kompis pojkvän för att umgås, vilket slutade i en omtumlande natt på stan. I taxin (som vi prutade till 40 dollar, vilket antagligen var en goda 20-25 dollar billigare än det borde varit) kommenterade någon att månen stod väldigt lågt. När vi kom hem insåg jag varför; för att solen höll på att gå upp.

Natten till lördag var det dessutom jordbävning på Sydön, i Christchurch, ni som inte hört om det. En rejäl en, 7.1 på richterskalan och det är kaos där nere. Vi kände inte av den här uppe, men sydön går rakt över två plattor, så det är ganska väntat. Ingen dog, men att fixa allt som rasat sönder kommer kosta runt två miljarder dollar, vilket är tio miljarder svenska.. Inget man slänger upp från bakfickan direkt. Det känns ganska konstigt att bo i ett land där sånt här faktiskt händer. Är glad att det inte drabbat mig eller någon jag känner.

Jag har inget nytt att berätta egentligen. Eller, jo. Under de två månader jag är tillbaka i Sverige har jag äntligen lyckats fixa jobb. Timanställd på Citymail igen, och jag är så glad över det! Det innebär att jag kommer tjäna extrapengar att leva på här, och dessutom bli vältränad lagom till NZ-sommar! Mmmm.. Sommar.. Det är vår här nu, men inte fan märks det. Svinkallt är det, och regn. Det känns bra att veta att jag bara behöver lida två månader svensk höst/vinter och sen få tre månaders underbar sommar igen. Underbara land.

Vad 365 dagar på NZ gjorde mig till

Mitt år i Nya Zeeland har förändrat mig. Utan tvekan. Jag tänker annorlunda nu, jag har lärt känna mig själv och jag har hittat och tagit fram många väldigt bra sidor i mig själv, och delat med mig av dem till andra människor. Och de har uppskattat det. Jag har lärt mig att ta tag i konflikter och missförstånd på en gång, istället för att vänta. Jag har lärt mig att ta emot kärlek, och förstå att jag är värd den, att den är riktad till mig för att jag är den jag är. Jag har lärt mig att ge kärlek, att öppet visa min uppskattning och säga fina saker, som ofta är de svåraste att säga. Jag har lärt mig att ta ansvar på en helt annan nivå än tidigare, jag har varit och blivit en vuxen person.

Jag har pratat med ofantligt många nya människor, och satt mig själv i situationer där jag inte varit trygg, men som jag övervunnit och gått segrande ur. Jag har testat nya saker och jag har utmanat mig själv som aldrig förr; både adrenalinmässigt och psykiskt. Jag har insett vad som faktiskt är viktigt i livet; vänner och familj. Jag har insett vilka som verkligen betyder något, och jag har skaffat mig nya oersättliga människor i mitt liv. Jag har blivit en del av en familj som tagit emot mig med öppna armar, och som gjort mitt år helt underbart.

Det är ganska stora förändringar som skett inuti mig, framför allt tankemässigt. Jag ser framtiden och nuet, istället för det som varit. Jag har blicken stadigt riktad framåt, istället för att hela tiden snegla bakåt och må dåligt över det som redan varit. Därför bestämde jag mig att det är värt något extra, något mer än ett minne inuti mig. Så det blev ett minne utanpå, också.

En silverfern. En speciell sorts ormbunke som finns här i Nya Zeeland, vilken är grön på ovansidan, men vänder man på den så är bladen silvriga. Silverfern är väldigt karakteristisk för Nya Zeeland, du ser den överallt, företag använder den i loggor, sportlagen har den i sina emblem. För mig står den för hur jag växt det här året. Hur jag mognat och insett tjusningen med livet; att leva det fullt ut.