I can't breathe when you're around

Nu är de påväg. Om elva timmar åker jag för att plocka upp dem. Jag kan knappt vänta, det ska bli så himla, himla roligt att träffa dem igen. Men samtidigt är jag lite kluven; när de åker hem igen vet jag verkligen inte när jag kommer träffa dem nästa gång. Inte alls. När jag lämnade Sverige i höstas visste jag att jag inte skulle träffa någon på ett år, och jag accepterade det och det gjorde att avskeden inte blev så svåra. Nu när jag vet hur det är att bo här, och vill spendera mer tid än ett år här, kommer det antagligen bli ännu svårare att säga hejdå. Men det är ett senare problem, för tillfället är jag bara lycklig över de kommande två-tre veckorna!

Mina myggbett gör mig tokig. Ni ska se mina fötter. Kanske ska jag lägga upp en bild, kanske inte. Fulla av bett och sår, eftersom jag kliat på natten (skyller vi på) och det börjat blöda. Men kanske är det ett litet problem jämfört med hur det är i Stockholm. Har hört att det kommit ytterligare med snö, och temperaturen håller sig runt -20. Och att gröna linjen bara går mellan Gullmars och Thorildsplan. Haha. Jag tror jag valde rätt vinter att fly. Jag skulle ha brutit ihop vid det här laget, både på grund av kylan, men även på grund av SL. Ni kan inte ha det lätt, era stackare. Kom hit nästa vinter istället, och få myggbett tillsammans med mig! :)

Åttiotvå timmar i sträck

Herregud.

Det tar på krafterna, det här. Jag kommer vara utbränd lagom till min del av Sverige kommer hit, om det ska fortsätta såhär! Fast, nej, nu tog jag i. Det går väldigt bra faktiskt, bättre än förväntat. Men det är ansträngande och uttröttande att vara på sin vakt 24 timmar om dygnet. Inatt fick jag knappt någon sömn alls, när jag gick och la mig var jag bombsäker på att det var någon i huset som skulle mörda oss, när jag väl somnade vaknade jag en och en halv timme senare och kunde inte somna om på tre timmar. Och sen var det två och en halv timmes sömn till, innan grannpojken väckte mig med ännu värre skrik än Theos.. Så jag är rätt sleten idag, om man säger så.

Men det glädjer mig att mamma, Stefan och Karin nu är i San Fransisco, halvvägs hit! Det känns så himla konstigt att de faktiskt är påväg, att de snart är här. Jag kan knappt vänta.

Haha, det här inlägget är skrivet under alla delar av dagen; det påbörjades vid tolvtiden, fortsattes (om man kan säga så..) vid 18-tiden och kommer förhoppningsvis avslutar nu när klockan är 21. Jag är obeskrivligt trött, men Jarrod är här och det känns bra. Lola fick hemlängtan när hon gick till sängs, så jag tog hand om henne. Bröt som tur var inte ihop den här gången, låg bredvid henne tills hon nästan somnade. Men mamma och pappa kommer hem imorgon, och då blir allt bra igen! :)

Jag fick en idé om ett blogginlägg när jag låg bredvid Lola, och jag tänkte försöka skriva ner mina känslor. Hur det känns ibland, när han ser på mig sådär.

Mitt emot varandra, hand i hand. Hans bruna ögon, mina mångfärgade. En tanke flyger förbi inuti mitt huvud "I'm so lucky I have him" (ja, jag tänker på engelska, faktiskt) och det måste ha synts i mina ögon, i mitt ansikte. Den korta tanken fångade han upp i mina ögon och frågar "what?", som vi så ofta frågar varandra, när den ena skrattar eller ler utan uppenbarlig anledning. Jag har inte mycket till val än att berätta för honom vad som flög förbi i mitt huvud, hur jag känner.

Han är otrolig som kan se det i mina ögon. Han ser förbi det andra. Han gör mig modig. Och jag är så kär.

Intense

Idag har varit en rolig dag! Började morgonen med lite OS, vilket blivit en del av vardagen i det här hushållet. SKY (tänk Boxer, typ) har satt in fyra extrakanaler som visar OS 24 timmar om dygnet. Haha, ni kan ju tänka er hur det går. Vid kvart i elva kände jag att jag borde göra något, så jag åkte till St Lukes för att leta present till Moa. Hittade ingenting, men textade personen i fråga och åkte över till henne och Frankie och hängde ett tag. När det var tid att börja upphämtningen av barn, gjorde jag det, för att sen återvända till Morningside och Moa för att barnen skulle få leka lite. I och för sig är Moas barn fyra och sex, så det passar inte helt klockrent i åldrar, men efter att ha varit lite klängig hade Lola kul med de andra barnen. Theo hade kul från början, promenerade runt med en dockvagn :D

Det var fullt hus, eftersom en ny au pair, Ronja, var där med sina två barn också. Hon var riktigt trevlig, och hon är också hemma med ett av sina barn på måndagar och fredagar, så vi ska nog kunna ordna ett par playdater.

Vi åkte hem vid femtiden, och medan Robert lagade middag till oss alla, badade jag båda barnen samtidigt (jag älskar multitasking), åt middag och sen åkte jag och tränade fotboll!

Oj vad kul det var! Har ju bara spelat korpen innan, en match i veckan. Nu är det på riktigt, med ett riktigt lag. Tjejer i min ålder, en tränare och övningar att utföra. Jag är helt slut, kan jag meddela. Har i princip inte rört mig de senaste månaderna, och så är det på gräs. Jag som är van vid lättsprunget konstgräs. Tränaren var riktigt bra också, tydlig och ja. Jag förstod dessutom alla uttryck, vilket jag inte alls väntat mig. Det här ska nog bli bra! Nu ska jag hoppa i säng, är helt utmattad. Fotboll i en och en halv timme i 88-procentig luftfuktighet. Party!

Sju dagar

Igår skypade jag och Pia. Det var så fint att höra hennes och Felicias röst. Höra hur Felicia försvann ur rummet, för att bara några minuter senare komma tillbaka och berätta nåt hon upptäckt. Som det ska vara, som jag saknar det. Era röster. Hade tårar i ögonen i början av samtalet, det blev så överväldigande. Ni var som vanligt, ju. Trots att ingenting är som vanligt, egentligen. Men det gjorde mig varm i hjärtat att höra era röster.

Och imorse pratade jag med mamma, och de åker ju på lördag! Kommer till Nya Zeeland och Auckland på onsdag (nej, flighten tar inte en halv vecka, de stannar i San Fransisco i två nätter) och jag kan inte vänta. Det ska bli så himla roligt, och jag saknar dem så. Jag saknar mer och mer för varje dag som går, ju närmre de kommer mina utsträckta armar, desto mer saknar jag deras röster, deras lukt, deras skratt och deras omfamningar.

Jag vill dessutom kasta in ett musiktips! Upptäckte i fredags att Blue October släppt nytt album förra året, vilket jag inte märkt. Och det är hur bra som helst. Approaching Normal, och för tillfället rekommenderar jag låtarna The end, Jump rope och Picking up pieces. Jag och Jarrod lyssnar på albumet om och om igen.

Vädermässigt är det helt outhärdligt varmt. Det är inte ens soligt, men det går i princip inte vara ute. Så sjukt fuktigt och klibbigt och varmt och äckligt. Fast näää, nu ljög jag. Det är inte alls äckligt. Jag gillar det ju innerst inne, och jag kommer sakna det när det är kallt och vinter, men ändå. Man kan ju inte göra något. Och ratten i bilen blir så varm.

It's all about emotions

Den här helgen har innehållit mycket. Känslolivet har åkt berg- och dalbana.

Förväntan. Nervositet. Kärlek. Glädje. Rädsla. Lycka. Medlidande. Panik. Stress. Lugn. Kärlek. Fruktan. Ogillande. Besvikelse. Kärlek. Fysisk smärta. Psykisk smärta. Förvirring. Stolthet. Kärlek. Blyghet.

Det hände en hel del, både bra och dåliga saker. Men allt, även det dåliga, resulterade i att jag och Jarrod kom närmre varandra, lärde känna varandra lite bättre, övervann rädslor. Jag vill inte blotta här vad som hände, men, haha, jag sov halva lördagsnatten på soffan. Vaknade när jag hörde någon spela gitarr i rummet bredvid, gick in och la mig bredvid honom och han spelade mig till tårar. Han är en så sjukt fin människa och jag är så glad att jag har honom.

Jag körde för övrigt manuell bil för första gången sen jag lämnade Sverige! Det gick okej, lite ovant att växla med vänster hand bara. Men det gick utan några motorstopp alls :)

Idag började jag jobbperioden på elva dagar i sträck utan ledighet. Men när de dagarna är slut är mamma, Stefan och Karin här! Jag ser så mycket fram emot det! Den kommande veckan kommer dessutom gå fort, på torsdag kommer Jarrod hit för att bo med mig och barnen medan mina hosties är i Queenstown och jobbar och sen när de kommer hem är det bara en eller två dagar och sen åker jag till flygplatsen för att plocka upp delar av min svenska familj! :)

Ny OS-gren!

Jag tror (och hoppas) att jag hittat tillbaka till den underbart bra sömnen jag hade de första tre månaderna i det här landet. Den senaste månaden har jag sovit väldigt dåligt, vaknat flera gånger varje natt och framför allt haft svårt att somna. Men de senaste två nätterna har jag sovit så gott, så gott. Det finns knappt något bättre än att sova bra. Inatt vaknade jag dessutom till, tänkte att klockan antagligen var fyra-fem på morgonen och att jag snart skulle upp. Icke då, den var bara halv tolv! Så himla skönt.

Annars.. Det är ofantligt varmt. Tryckande värme. Men jag klagar inte, inte alls. Jag njuter fullt ut. Det här är det bästa jag vet. Om jag någon gång får obegränsat med pengar ska jag leva i Nya Zeeland från oktober/november till mars/april, och i Sverige resten av året. Jag mår så bra av värmande solstrålar på solbrun hud.

Haha, idag uppfann vi en ny OS-gren, jag och mina "hosties", som jag börjat kalla dem. Host-parents, alltså. OS börjar ju om två dagar (insåg vi), och eftersom mitt förslag om en intern medaljtävling mellan Sverige och Nya Zeeland inte gick igenom (Robert ville inte höra talas om det, eftersom Sverige kommer vinna överlägset, både eftersom vi har dubbelt så många invånare, men även för att Nya Zeeland bara har åtta deltagare med i OS. Hur många Sverige har vet jag inte, men antagligen en hel del fler..) pratade vi om vilka grenar som är roligast. Robert tycker tyvärr att backhoppning är roligast. Jag hatar backhoppning. Pappa vet. Det är som hästhoppning, ungefär. Jag försökte promota skidskytte, men hade ingen aning om vad det hette på engelska, så jag sa "you know, like crosscountry skiing, but they stop and shoot every now and then". Haha, både Nikki och Robert började asgarva och tyckte det skulle bli väldigt spännande "Ah, he's gone!". Så ja, kanske skulle skidskytte bli ännu mer intressant om deltagarna faktiskt sköt ner varandra..

Alltså..

Det finns ingenting att säga, annat än att jag tar hand om den charmigaste tvååringen i världen.