Herregud.
Det tar på krafterna, det här. Jag kommer vara utbränd lagom till min del av Sverige kommer hit, om det ska fortsätta såhär! Fast, nej, nu tog jag i. Det går väldigt bra faktiskt, bättre än förväntat. Men det är ansträngande och uttröttande att vara på sin vakt 24 timmar om dygnet. Inatt fick jag knappt någon sömn alls, när jag gick och la mig var jag bombsäker på att det var någon i huset som skulle mörda oss, när jag väl somnade vaknade jag en och en halv timme senare och kunde inte somna om på tre timmar. Och sen var det två och en halv timmes sömn till, innan grannpojken väckte mig med ännu värre skrik än Theos.. Så jag är rätt sleten idag, om man säger så.
Men det glädjer mig att mamma, Stefan och Karin nu är i San Fransisco, halvvägs hit! Det känns så himla konstigt att de faktiskt är påväg, att de snart är här. Jag kan knappt vänta.
Haha, det här inlägget är skrivet under alla delar av dagen; det påbörjades vid tolvtiden, fortsattes (om man kan säga så..) vid 18-tiden och kommer förhoppningsvis avslutar nu när klockan är 21. Jag är obeskrivligt trött, men Jarrod är här och det känns bra. Lola fick hemlängtan när hon gick till sängs, så jag tog hand om henne. Bröt som tur var inte ihop den här gången, låg bredvid henne tills hon nästan somnade. Men mamma och pappa kommer hem imorgon, och då blir allt bra igen! :)
Jag fick en idé om ett blogginlägg när jag låg bredvid Lola, och jag tänkte försöka skriva ner mina känslor. Hur det känns ibland, när han ser på mig sådär.
Mitt emot varandra, hand i hand. Hans bruna ögon, mina mångfärgade. En tanke flyger förbi inuti mitt huvud "I'm so lucky I have him" (ja, jag tänker på engelska, faktiskt) och det måste ha synts i mina ögon, i mitt ansikte. Den korta tanken fångade han upp i mina ögon och frågar "what?", som vi så ofta frågar varandra, när den ena skrattar eller ler utan uppenbarlig anledning. Jag har inte mycket till val än att berätta för honom vad som flög förbi i mitt huvud, hur jag känner.
Han är otrolig som kan se det i mina ögon. Han ser förbi det andra. Han gör mig modig. Och jag är så kär.
Det tar på krafterna, det här. Jag kommer vara utbränd lagom till min del av Sverige kommer hit, om det ska fortsätta såhär! Fast, nej, nu tog jag i. Det går väldigt bra faktiskt, bättre än förväntat. Men det är ansträngande och uttröttande att vara på sin vakt 24 timmar om dygnet. Inatt fick jag knappt någon sömn alls, när jag gick och la mig var jag bombsäker på att det var någon i huset som skulle mörda oss, när jag väl somnade vaknade jag en och en halv timme senare och kunde inte somna om på tre timmar. Och sen var det två och en halv timmes sömn till, innan grannpojken väckte mig med ännu värre skrik än Theos.. Så jag är rätt sleten idag, om man säger så.
Men det glädjer mig att mamma, Stefan och Karin nu är i San Fransisco, halvvägs hit! Det känns så himla konstigt att de faktiskt är påväg, att de snart är här. Jag kan knappt vänta.
Haha, det här inlägget är skrivet under alla delar av dagen; det påbörjades vid tolvtiden, fortsattes (om man kan säga så..) vid 18-tiden och kommer förhoppningsvis avslutar nu när klockan är 21. Jag är obeskrivligt trött, men Jarrod är här och det känns bra. Lola fick hemlängtan när hon gick till sängs, så jag tog hand om henne. Bröt som tur var inte ihop den här gången, låg bredvid henne tills hon nästan somnade. Men mamma och pappa kommer hem imorgon, och då blir allt bra igen! :)
Jag fick en idé om ett blogginlägg när jag låg bredvid Lola, och jag tänkte försöka skriva ner mina känslor. Hur det känns ibland, när han ser på mig sådär.
Mitt emot varandra, hand i hand. Hans bruna ögon, mina mångfärgade. En tanke flyger förbi inuti mitt huvud "I'm so lucky I have him" (ja, jag tänker på engelska, faktiskt) och det måste ha synts i mina ögon, i mitt ansikte. Den korta tanken fångade han upp i mina ögon och frågar "what?", som vi så ofta frågar varandra, när den ena skrattar eller ler utan uppenbarlig anledning. Jag har inte mycket till val än att berätta för honom vad som flög förbi i mitt huvud, hur jag känner.
Han är otrolig som kan se det i mina ögon. Han ser förbi det andra. Han gör mig modig. Och jag är så kär.
5 kommentarer:
Jag är så glad för din skull <3
Vi är så glada för din skull! Du kanske ska börja forska i om det är möjligt för dig att plugga i NZ? Vi stöttar dig till tusen, det vet du!
Pappa och Kerstin
Gaaaah jag blir ju helt tårögd om du ska fortsätta skriva sådär!
Ta hand om dig <3
Ååh vad fint cissi, jag fick gåshud! så fiint :)
men din jävel, nu skriver du mig till tårar :p
Skicka en kommentar