Sju dagar

Igår skypade jag och Pia. Det var så fint att höra hennes och Felicias röst. Höra hur Felicia försvann ur rummet, för att bara några minuter senare komma tillbaka och berätta nåt hon upptäckt. Som det ska vara, som jag saknar det. Era röster. Hade tårar i ögonen i början av samtalet, det blev så överväldigande. Ni var som vanligt, ju. Trots att ingenting är som vanligt, egentligen. Men det gjorde mig varm i hjärtat att höra era röster.

Och imorse pratade jag med mamma, och de åker ju på lördag! Kommer till Nya Zeeland och Auckland på onsdag (nej, flighten tar inte en halv vecka, de stannar i San Fransisco i två nätter) och jag kan inte vänta. Det ska bli så himla roligt, och jag saknar dem så. Jag saknar mer och mer för varje dag som går, ju närmre de kommer mina utsträckta armar, desto mer saknar jag deras röster, deras lukt, deras skratt och deras omfamningar.

Jag vill dessutom kasta in ett musiktips! Upptäckte i fredags att Blue October släppt nytt album förra året, vilket jag inte märkt. Och det är hur bra som helst. Approaching Normal, och för tillfället rekommenderar jag låtarna The end, Jump rope och Picking up pieces. Jag och Jarrod lyssnar på albumet om och om igen.

Vädermässigt är det helt outhärdligt varmt. Det är inte ens soligt, men det går i princip inte vara ute. Så sjukt fuktigt och klibbigt och varmt och äckligt. Fast näää, nu ljög jag. Det är inte alls äckligt. Jag gillar det ju innerst inne, och jag kommer sakna det när det är kallt och vinter, men ändå. Man kan ju inte göra något. Och ratten i bilen blir så varm.