Så jag återkommer med en rapport om ett par dagar igen. Om jag överlever, vill säga. Det ryktas om att jag ska dela säng med Lola, nämligen..
Jag har dag när ni har natt, jag har sommar när ni har vinter och det vanligaste trädet är palmer. Livet är annorlunda här i Nya Zeeland, och det är vad som kommer att återges i den här bloggen. Skratt, tårar och kärlek står högt på listan. Följ med på mitt äventyr.
lördag 30 januari 2010
Byebye
Så jag återkommer med en rapport om ett par dagar igen. Om jag överlever, vill säga. Det ryktas om att jag ska dela säng med Lola, nämligen..
tisdag 26 januari 2010
Hmpf
Och att ha tålamod med Theo som börjat skrika igen.. Nä. Försökte säga till honom vänligt ibland, men det slutade med att jag bara ignorerade honom totalt. Orkade verkligen inte. Inte alls. Men trots att jag vet vad mitt humör beror på, har jag inte kraft att påverka det. Sucks.
Mitt mål med shoppingen idag var att köpa nya flipflop, för de jag har börjar se sina sista dagar.. De börjar bli väldigt tunna inunder, och jag vill gärna ha nya innan de går sönder helt. För nej, jag använder inte skor överhuvudtaget nu för tiden, det är alldeles för varmt för det.
Och jag trivs med mina helger också. Vi lever på isglass och godaste frukostar du kan tänka dig. Isglassen är inte dålig den heller, man kan äta hur många som helst. Eller så kan man äta persikor mitt i natten. I mörkret. Det slutade med att Jarrod kastade, jag skulle fånga, men den träffade mig på näsan. Aj, liksom. Han är en bra kille, den där.
torsdag 21 januari 2010
Sömn
Det är ett minne blott nu. Jag är tillbaka till mina sömnproblem jag hade i Sverige, och jag antar att det beror på att jag börjat forma ett riktigt liv här, med allt vad det innebär. Tankar. Jag har för mycket att fundera på, det är för mycket tankar som rör sig inuti. Igårkväll var jag helt utslagen och gick och la mig klockan nio. Sista gången jag tittade på klockan var den runt tolv, och sen vaknade jag 6:30, en och en halv timme innan jag behövde gå upp. Vilket gör att jag är ännu tröttare idag, men vet redan nu att jag inte kommer kunna sova inatt heller. Det är bara så sjukt tråkigt att ligga och vrida sig timme efter timme.
Nästa helg (tror jag att det var..) ska vi åka på mini-semester! Till Coromandel, som är en ö utanför Auckland, i tre nätter. Dock kan jag få dela säng med Lola, vilket kan bli intressant, men det löser sig. Och så hoppas vi på kanonväder, så vi kan hänga på stranden dagarna långa! Mmmm.
onsdag 20 januari 2010
24 februari
MEN! Det är inte långt kvar tills hon, Stefan och Karin kommer hit! Den 24e februari, närmare bestämt. Och jag ser fram emot det så mycket. Förhoppningsvis kan jag få vara lite ledig också, så jag kan åka till sydön tillsammans med dem :)
Annars kör jag sjukt mycket bil de här dagarna. Lola paddlar kajak nere vid Waterfront, och man måste köra genom hela stan (och alla dess rödljus) för att komma dit. Och sen hem igen. Tar typ en timme, och det är så drygt. Sommaren har kommit för att stanna också, imorse klockan halv åtta var det 23 grader ute. Och även om det är gråa moln på himlen emellanåt, lyckas solen skina ändå. Jag förstår inte riktigt hur det fungerar, men jag klagar inte. Jag trivs.
måndag 18 januari 2010
"One, two, eight!"
onsdag 13 januari 2010
Onsdag
Och ikväll ska jag bränna skivor så det står härliga till! Har äntligen skaffat ett nedladdningsprogram, så nu kan jag göra skivorna precis som jag vill ha dem. Har lovat att göra ett par till Jarrod också, och det kan han väl vara värd, eftersom han kör bil i ungefär 40 minuter varje gång vi ses. Enkel väg. Då kan han behöva lite bra musik att lyssna på. Det är väldigt roligt faktiskt, för vi har samma musiksmak. Och han kan spela gitarr, sa jag det? ^^
Och imorgon är det torsdag, och sen är det fredag! Nu ska jag byta om till badkläder, gå över och hämta flickorna hos Willow och sen ge oss iväg. Med kartan i högsta hugg, eftersom jag inte vet var det ligger.
tisdag 12 januari 2010
Lite blandat sisådär
Men när det känns jobbigt tänker jag bara på fredag! För på fredag är det Big Day Out! Jag är så pepp. I och för sig ser det ut att bli regn, vilket känns lite trist, men i det här landet kan vad som helst hända vädermässigt. Och jag ska se Jet, jag ska se Rise Against och jag ska se Muse. Och en massa andra band. Och jag ska gå med en tjej som jag träffat en gång tidigare. Det är så avslappnat här, och jag har liksom tagit den attityden till mig. Man behöver inte känna någon till 100 % för att kunna umgås.
På tal om avslappnad attityd. En grej som jag tyckte var väldigt främmande i början var att folk körde bil i flipflop. Ibland även barfota. Erkänn att det i princip aldrig skulle hända i Stockholm.
Nu är jag en av dem som kör bil barfota och i flipflop. Same-same. Folk går och handlar barfota. DET skulle aldrig hända i Stockholm. Det är därför jag diggar NZ så mycket; de är så avslappnade, till allt. Jag ska ta med mig den attityden till Sverige, jag lovar! (I alla fall på sommaren)
Jag har dessutom börjat få en ordentlig bränna nu. I alla fall på armarna, magen/ryggen är väl lite sisådär, och benen är bruna ungefär upp till knäna. Fötterna har spår efter flipflop på ovansidan. Jag trivs, sa jag det?
måndag 11 januari 2010
Kaikoura, dag 4
söndag 10 januari 2010
Helgen som gick
fredag 8 januari 2010
Kaikoura, dag 3
Uppstigning var 04:20, och vi lämnade hostlet strax efter 05, för att befinna oss på Dolphin Encountern 05:20. Där blev vi tilldelade våtdräkter och simfötter och cyklop och snorkel, och genast var tröttheten som bortblåst. Vi hade väldigt roligt åt våtdräkterna. Inte riktigt vad man är van att klä sig i, men man vande sig. Särskilt snygg var man kanske inte, men alla andra såg ju likadana ut.
I vår båt var vi nog en 20-30 stycken tror jag, som skulle simma med delfinerna. Kan tänkas många, och jag tyckte också det till en början, innan jag insåg att stimmen med delfiner är stora. Det fanns och blev över delfiner. Och jag var även lite nervös över det här med att bada från båten.. När de lokaliserat var delfinerna var, fick vi klä på oss den sista utrustningen och sitta så nära propellern man kan komma, i princip.. Huva. När båten stannat var vi tvungna att vänta på en signal innan vi fick hoppa i; signalen visade att propellerna var avstängda. Jag väntade lite extra innan jag hoppade i.
Sen var jag omgiven av delfiner. De kom till mig, de simmade runt mig, de tittade på mig. Simmade under mig och jag simmade i cirklar tillsammans med dem tills jag fick vatten i snorkeln och inte kunde andas. Då tömde jag den och gjorde samma sak igen, med en annan delfin. Det var så himla häftigt, de är verkligen vänliga och så himla fina. Vi köpte varsin undervattenskamera också, men jag har inte framkallat den än, men förhoppningsvis finns det ett par fina bilder däri.
Vi gjorde ännu ett stopp för att simma med några andra delfiner också, på ett annat ställe. Jag vill alltså påpeka att det är helt vilda delfiner, och de matar dem inte eller någonting. Allt beror på hur intresserade delfinerna är av oss. I slutet av andra simmet känner jag att jag mår lite mysko, så jag simmar tillbaka till båten och tar av mig min utrustning. Antar att det är sjösjuka, och greppar en hink för att vara på den säkra sidan. Ni som känner mig vet att jag fortfarande hatar att spy.
Men jag kom väl till Nya Zeeland för att uppleva nya saker, inte sant? Så nu har jag spytt också. Och det var inte så farligt. Och det var inte sjösjuka heller, utan bara jag som svalt för mycket saltvatten. Haha.
Efter delfinerna begav vi oss till hostlet och vilade ett par timmar, innan vi skulle simma med sälar! Så det var bara att ta på en ny våtdräkt och ge sig ut i vattnet igen. Det här vattnet var mycket kallare, fingrarna domnade nästan bort, men ändå var vi närmre land. Vi höll till vid en stor klippa där sälarna höll till, och även om sälarna inte var lika närgående och nyfikna som delfinerna, så var det minst lika häftigt. Det är verkligen ett privilegium (och så stavar man inte alls det ordet..) att få simma med dem i deras naturliga miljö.
Efter sälarna var vi så kalla att vi gick och drack varm choklad på ett café. Vi gjorde inte så mycket mer den dagen/kvällen. Var ganska slut efter en tidig uppstigning och simmande hela dagen. Men inte skulle vi få vila den natten, inte! Men mer om det kommer i nästa inlägg. Haha. Det är patetiskt. Ni kommer skratta. För det gjorde vi.
torsdag 7 januari 2010
Kaikoura, dag 2
Väl på båten hamnar vi bredvid en kille vid namn Toby från Australien som var trevlig. Guiderna på båten berättar om valarna och vad som kommer att hända. Att man ser ungefär 10 % av valen. Resten är under ytan. Värt, tänkte jag.
Vi ser sammanlagt fyra valar. Eller, ser och ser. Det var helt ärligt inte mycket att se. Något grått som flöt på ytan och sprutade vatten, för att efter en stund försvinna ner med bakfenan sist. Nja, det är helt ärligt inget jag hade betalat så mycket pengar för, om jag vetat detta i förhand. Men ändå, vi har sett valar och det är det inte alla som har. På vägen tillbaka till hamnen såg vi lite delfiner också. Lite var kanske en underdrift. De var väl en 300 stycken ungefär.
Eftermiddagen spenderade vi sittandes på en strand, pratandes om allt möjligt och såg tidvattnet komma in. Hade en lugn kväll (lugn är kanske fel ord när det gäller mig och Lucía (ni som vet hur jag och Johanna Andersson kan vara när vi är i vårt ässe, kan tänka er ungefär samma)) och gick och lade oss tidigt, eftersom morgondagen skulle bjuda på tidig uppstigning. Närmare bestämt 04:20. För att simma med delfiner! Åh jag blir helt glad när jag bara tänker på det. Men jag ska berätta om det i nästa inlägg :)
onsdag 6 januari 2010
Nästan perfekt
Imorse körde jag Lucía till flygplatsen vid halv åtta, och var hemma igen halv nio. Familjen sov fortfarande, det var först vid kvart över tio jag hörde ett par tassande tår utanför min dörr, såg ett sömndrucket ansikte spricka upp i ett stort leende som utbrast "Cecilia!" och sprang mot mig för att ge mig den längsta och hårdaste kram. Theo var inte lika verbal och entusiastik, men nog blev han glad över att se mig. Kom gående med böcker och ville kramas. Även Nikki och Robert var glada över att se mig, och jag är glad över att alla är hemma igen. Jag har trots allt saknat dem.
Jag la Theo för 45 minuter sen, och när jag stod och vek tvätt insåg jag hur jag älskar det här livet. Det är så enkelt, så bekymmerlöst. Jag har träffat underbara människor som blivit mina vänner, och jag har (håll i er mamma och pappa..) träffat en kille vid namn Jarrod.
Nu ser jag framför mig hur förfärad pappa är, och hur mamma inte riktigt vet hur hon ska agera. Men det är lugnt. Han är cool. Det är ingenting seriöst än, inte alls, men jag har mina farhågor att jag håller på att bli kär. Vilket försvårar en massa saker, men jag får ta tiden som den kommer, se vad som händer. Jag vet i alla fall att livet går min väg just nu, och jag kan inte vara gladare. Eller, jo, kanske. Om alla ni som jag älskar i Sverige, också var här. Då skulle allt fan vara helt perfekt. Men ingenting är någonsin perfekt, så det här är så nära jag kan komma.