onsdag 9 februari 2011
Australien!
Okej. Jag vet att jag varit katastrofalt dålig på att skriva här, men det har bara blivit så. Har inte känt mig jättepepp på att skriva när jag bara haft ett engelskt tangentbord, men min vän Fredrik från Sverige bodde här ett par dagar, och han fixade så jag kan använda internet från min dator utan sladd :)
Vi kom hem från Australien i måndags natt. Fem dagar i Brisbane med en hel massa äventyr blev det. Vi tar det från början, antar jag.
Dag ett. Anländer på flygplatsen på eftermiddagen, inser att det är extremt varmt och fuktigt (vilket det kommer fortsätta att vara, det var 26 grader om nätterna..), och tar tåget in till centralen och promenerar de cirka två minuterna till vårt backpackers. Som jag redan från början får dåliga vibbar av, och de blir bara värre och värre. Personalen var inte särskilt vänliga, när vi checkade in berättade de inte ens var köket eller toaletterna fanns.. Vi sover i ett fyrabäddsrum, där vår våningssäng gnisslar så att man väcker hela rummet så fort man rör ena tån. Ger oss ut för att handla mat, kommer tillbaka, lagar middag och ger oss ut på promenad där vi ser de första exotiska djuren; en stor ödla och jättehäftiga fladdermöss! Fladdermössen var jag övertygad att de var stora kråkor, men icke. Tog en öl/vin i en bar på vägen hem. Stupade i säng ganska tidigt, då vi var jetlaggade och skulle upp tidigt. Men någon bra sömn blev det inte, då det under vårt backpackers ligger en bar som spelar musik så att basen känns i sängen. Sju kvällar i veckan.
Dag två. Vaknar vid kvart över fem (jetlag), går väl upp vid kvart över sex, inser att regnet öser ner, så vi bestämmer oss för att vänta med Movie World till dagen efter, och ta WhiteWater World idag istället. Regnet visar sig dock försvinna ganska snabbt, och det blir en varm dag ändå, och snacka om temapark! En drös vattenrutschkanor, den ena värre än den andra. Det bästa var att man kunde åka fler än en i de flesta, vilket gör det ännu roligare. Var inte överdrivet mycket folk, eftersom skolorna börjat igen. Vi var där i säkert fyra-fem timmar, för att sen åka tåget tillbaka till stan (45 minuter kanske), shoppade lite och lagade sen middag och sen har jag för mig att vi gick ut och drack öl och åt efterrätt på ett ställe med rätt kass service. Kämpar och är uppe till säkert klockan tio (Australien är tre timmar efter NZ) och somnar rätt gott den här kvällen, trots fullt party nere på gatan.
Dag tre. Upp tidigt igen, ge oss iväg med samma tåg och en station längre för att komma till Movie World. Som inte är så stort och häftigt som jag tänkt mig. De har kanske tre-fyra åkattraktioner som var jätteroliga, resten (som inte var så många fler, kanske tre till) var inte mycket att hänga i granen. Det känns som att de satsat mer på utsmyckning av själva parken och shower. Men de berg-och dalbanor vi åkte var grymma, min favorit var Lethal Weapon där man var upp och ner fem gånger. Vi såg en stunt-bil show, där de körde bil på en arena, jagade varandra, körde jättenära, brände däck, körde på två hjul och sådär. Hur coolt som helst. Såg även en 4D film, vilket jag fann väldigt fascinerande, då jag inte ens sett 3D innan. Stolar som rörde sig, vindpustar vid fötterna och vatten i ansiktet. Vi var rätt slut efter två väldigt intensiva dagar, så det blev ytterligare en tidig kväll.
Dag fyra. Ingenting planerat, bara vaga planer. Vet att vi vill se djur och att vi vill åka till Moreton Island. Går ner till informationscentret och köper biljetter till Lone Pine Koala Sanctuary för dagen, och biljetter till en Extreme Tour på Moreton Island för morgondagen. Ger oss iväg till Koalabjörnarna efter lite om och men (vi gick åt fel håll i en halvtimme för att inse att bussen vi skulle ta låg ungefär hundra meter från där vi började.. Jag var lagom glad) och ser en del djur. Inte lika stort som Steve Irvings zoo, men helt ok och billigare. Såg en rovfågelshow och hängde med kängurus. Jag fick hålla en koala och de blev även mitt nya favoritdjur. De hade wombats, men de var inte jättesynliga.. Jag såg egentligen inte alls hur de såg ut. Ungefär samma visa på kvällen den här dagen, fast den här gången hittade vi en bar som visade fotboll och med en bartender som kunde svenska. När vi kom dit dagen efter ropade han "hur är läget, älskling?" till mig. Han hade haft en svensk flickvän..
Dag fem. Upp tidigt, tidigt, eftersom vi skulle bli upplockade klockan 07. Åker buss ut till färjan, åker färja i kanske en timme tills vi kommer till Moreton Island (som visar sig vara en rätt stor ö). Där ska vi börja med att snorkla från stranden med vit sand, ut i det jätteblåa vattnet, och snorkla runt de vrak som ligger kanske 50 meter från strandkanten. Ser en hel del jättefina fiskar, vi har med oss bröd ut så vi får mata dem från handen och det är hundratals av dem överallt. Får se en jättestor rocka på botten och se en fågel fånga och äta en av fiskarna sittandes mitt bland oss när vi snorklar. Man såg hur den fastnade lite i halsen.. Hmm.. Får lunch efter detta, för att sen åka bil/minibuss ut till "öknen" där vi ska göra sandboarding. Tänk pulka fast på sand. Man ligger ner på mage och åker ner för en jättelång backe. Rätt kul men jobbigare att gå upp för backen igen.. Sen åker vi för att bada i en blå lagun som för tillfället inte alls var blå, men som hade jättevarmt vatten och jag hade kunnat stanna där hela dagen. Men icke. Var tvungna att köra tillbaka för att hinna med färjan. Somnar nästan på väg tillbaka.
Dag sex. Checkar ut vid tio, drar runt på stan ett tag, shoppar lite och äter lunch. Tar oss ut till flygplatsen rätt tidigt, vi har ändå inget för oss och flyger ett extremt kallt flygplan hem. Fick be om filt, och hon var tvungen att gå och leta efter en. Om de börjar få brist på filtar tycker man ju att de kan börja gissa att det kanske är lite för kallt ombord..
Men det var en jättebra semester, känns häftigt att äntligen fått se Australien. Och inga spår från översvämningen överhuvudtaget. Inte ens ute i förorterna. Fantastiskt. De måste ha gjort ett grymt bra jobb. Men det var faktiskt lite för varmt och fuktigt. Mamma hade antagligen förvandlats till en blöt pöl. Men eftersom de har det så pass varmt är det AC överallt inomhus, så varje gång du går ut från en butik är det som att gå in i en vägg. Bilder kommer nog i ett eget inlägg, det här blev alldeles för långt ändå.
Vi kom hem från Australien i måndags natt. Fem dagar i Brisbane med en hel massa äventyr blev det. Vi tar det från början, antar jag.
Dag ett. Anländer på flygplatsen på eftermiddagen, inser att det är extremt varmt och fuktigt (vilket det kommer fortsätta att vara, det var 26 grader om nätterna..), och tar tåget in till centralen och promenerar de cirka två minuterna till vårt backpackers. Som jag redan från början får dåliga vibbar av, och de blir bara värre och värre. Personalen var inte särskilt vänliga, när vi checkade in berättade de inte ens var köket eller toaletterna fanns.. Vi sover i ett fyrabäddsrum, där vår våningssäng gnisslar så att man väcker hela rummet så fort man rör ena tån. Ger oss ut för att handla mat, kommer tillbaka, lagar middag och ger oss ut på promenad där vi ser de första exotiska djuren; en stor ödla och jättehäftiga fladdermöss! Fladdermössen var jag övertygad att de var stora kråkor, men icke. Tog en öl/vin i en bar på vägen hem. Stupade i säng ganska tidigt, då vi var jetlaggade och skulle upp tidigt. Men någon bra sömn blev det inte, då det under vårt backpackers ligger en bar som spelar musik så att basen känns i sängen. Sju kvällar i veckan.
Dag två. Vaknar vid kvart över fem (jetlag), går väl upp vid kvart över sex, inser att regnet öser ner, så vi bestämmer oss för att vänta med Movie World till dagen efter, och ta WhiteWater World idag istället. Regnet visar sig dock försvinna ganska snabbt, och det blir en varm dag ändå, och snacka om temapark! En drös vattenrutschkanor, den ena värre än den andra. Det bästa var att man kunde åka fler än en i de flesta, vilket gör det ännu roligare. Var inte överdrivet mycket folk, eftersom skolorna börjat igen. Vi var där i säkert fyra-fem timmar, för att sen åka tåget tillbaka till stan (45 minuter kanske), shoppade lite och lagade sen middag och sen har jag för mig att vi gick ut och drack öl och åt efterrätt på ett ställe med rätt kass service. Kämpar och är uppe till säkert klockan tio (Australien är tre timmar efter NZ) och somnar rätt gott den här kvällen, trots fullt party nere på gatan.
Dag tre. Upp tidigt igen, ge oss iväg med samma tåg och en station längre för att komma till Movie World. Som inte är så stort och häftigt som jag tänkt mig. De har kanske tre-fyra åkattraktioner som var jätteroliga, resten (som inte var så många fler, kanske tre till) var inte mycket att hänga i granen. Det känns som att de satsat mer på utsmyckning av själva parken och shower. Men de berg-och dalbanor vi åkte var grymma, min favorit var Lethal Weapon där man var upp och ner fem gånger. Vi såg en stunt-bil show, där de körde bil på en arena, jagade varandra, körde jättenära, brände däck, körde på två hjul och sådär. Hur coolt som helst. Såg även en 4D film, vilket jag fann väldigt fascinerande, då jag inte ens sett 3D innan. Stolar som rörde sig, vindpustar vid fötterna och vatten i ansiktet. Vi var rätt slut efter två väldigt intensiva dagar, så det blev ytterligare en tidig kväll.
Dag fyra. Ingenting planerat, bara vaga planer. Vet att vi vill se djur och att vi vill åka till Moreton Island. Går ner till informationscentret och köper biljetter till Lone Pine Koala Sanctuary för dagen, och biljetter till en Extreme Tour på Moreton Island för morgondagen. Ger oss iväg till Koalabjörnarna efter lite om och men (vi gick åt fel håll i en halvtimme för att inse att bussen vi skulle ta låg ungefär hundra meter från där vi började.. Jag var lagom glad) och ser en del djur. Inte lika stort som Steve Irvings zoo, men helt ok och billigare. Såg en rovfågelshow och hängde med kängurus. Jag fick hålla en koala och de blev även mitt nya favoritdjur. De hade wombats, men de var inte jättesynliga.. Jag såg egentligen inte alls hur de såg ut. Ungefär samma visa på kvällen den här dagen, fast den här gången hittade vi en bar som visade fotboll och med en bartender som kunde svenska. När vi kom dit dagen efter ropade han "hur är läget, älskling?" till mig. Han hade haft en svensk flickvän..
Dag fem. Upp tidigt, tidigt, eftersom vi skulle bli upplockade klockan 07. Åker buss ut till färjan, åker färja i kanske en timme tills vi kommer till Moreton Island (som visar sig vara en rätt stor ö). Där ska vi börja med att snorkla från stranden med vit sand, ut i det jätteblåa vattnet, och snorkla runt de vrak som ligger kanske 50 meter från strandkanten. Ser en hel del jättefina fiskar, vi har med oss bröd ut så vi får mata dem från handen och det är hundratals av dem överallt. Får se en jättestor rocka på botten och se en fågel fånga och äta en av fiskarna sittandes mitt bland oss när vi snorklar. Man såg hur den fastnade lite i halsen.. Hmm.. Får lunch efter detta, för att sen åka bil/minibuss ut till "öknen" där vi ska göra sandboarding. Tänk pulka fast på sand. Man ligger ner på mage och åker ner för en jättelång backe. Rätt kul men jobbigare att gå upp för backen igen.. Sen åker vi för att bada i en blå lagun som för tillfället inte alls var blå, men som hade jättevarmt vatten och jag hade kunnat stanna där hela dagen. Men icke. Var tvungna att köra tillbaka för att hinna med färjan. Somnar nästan på väg tillbaka.
Dag sex. Checkar ut vid tio, drar runt på stan ett tag, shoppar lite och äter lunch. Tar oss ut till flygplatsen rätt tidigt, vi har ändå inget för oss och flyger ett extremt kallt flygplan hem. Fick be om filt, och hon var tvungen att gå och leta efter en. Om de börjar få brist på filtar tycker man ju att de kan börja gissa att det kanske är lite för kallt ombord..
Men det var en jättebra semester, känns häftigt att äntligen fått se Australien. Och inga spår från översvämningen överhuvudtaget. Inte ens ute i förorterna. Fantastiskt. De måste ha gjort ett grymt bra jobb. Men det var faktiskt lite för varmt och fuktigt. Mamma hade antagligen förvandlats till en blöt pöl. Men eftersom de har det så pass varmt är det AC överallt inomhus, så varje gång du går ut från en butik är det som att gå in i en vägg. Bilder kommer nog i ett eget inlägg, det här blev alldeles för långt ändå.
söndag 26 december 2010
Jul
Julen har kommit och gått, och faktum är att jag haft en hel del hemlängtan. Jag menar, jag älskar att vara här, jag mår verkligen bra av sol och värme och skulle inte för en sekund vilja befinna mig i kyla och mörker, men just över jul kändes det. Det enda stället jag ville vara på var i Sverige, tillsammans med min familj och fira jul på riktigt. För det är inte jul på ritkigt när det är 25 grader och man äter grillat. Förra året var okej, för då var det nytt och spännande och annorlunda. I år visste jag vad som väntade och det var inte vad jag ville. Men det gick ju bra ändå.
Vi började på julaftons eftermiddag med att åka hem till min värdfamilj, leka med barn och lämna julklappar. Med mig hade jag svenska köttbullar och senare på kvällen åt vi middag tillsammans. Jag älskar den familjen. De är min egen familj, de är så extremt varma och kärleksfulla och allt är så naturligt när jag är där. Jag märker verkligen att de ser mig som en av sina egna, de behöver inte anstränga sig eller behandla mig som en gäst. Och jag känner det i kramarna och pussarna jag får. Och jag känner det i kärleken från barnen.
Juldagen firade vi hemma hos Jarrods mamma tillsammans med hennes partner och Jarrods bröder med respektive. Öppnade julklappar redan klockan elva! Herregud! Men jag fick så fina saker, speciellt från er där hemma i Sverige, trots att jag sagt att jag inte ville/skulle ha något. Stefan, Karin och mamma; tack snälla fina. Att ni betalar våra biljetter till Australien uppskattas enormt av både mig och Jarrod, och Jarrods mamma tyckte det var väldigt snällt också. Pappa och Kerstin, er "Svenska för Jarrod" var nog den present som drog flest skratt, helt klockren! Och Farmor, tack för duschkrämen (såklart i en kaffefiltersförpackning!) och boken. Jag önskar jag kunde varit i Sverige och firat tillsammans med alla er.
Juldagen fortsatte med stor lunch (majskolvar bland annat), badminton, volleyboll och även en uppblåsbar pool som vi fyllde med alldeles för kallt vatten. En mysig dag där vi umgicks och hade trevligt. Inte alls vad jag är van vid, men jag har lärt mig att öppna mina ögon och ta in hur andra firar jul. Allt är inte som hemma i Svedala, direkt.
Längst ner ser ni min bästa present från Jarrod. En rosa klocka! Matchar min ipod.
Vi började på julaftons eftermiddag med att åka hem till min värdfamilj, leka med barn och lämna julklappar. Med mig hade jag svenska köttbullar och senare på kvällen åt vi middag tillsammans. Jag älskar den familjen. De är min egen familj, de är så extremt varma och kärleksfulla och allt är så naturligt när jag är där. Jag märker verkligen att de ser mig som en av sina egna, de behöver inte anstränga sig eller behandla mig som en gäst. Och jag känner det i kramarna och pussarna jag får. Och jag känner det i kärleken från barnen.
Juldagen firade vi hemma hos Jarrods mamma tillsammans med hennes partner och Jarrods bröder med respektive. Öppnade julklappar redan klockan elva! Herregud! Men jag fick så fina saker, speciellt från er där hemma i Sverige, trots att jag sagt att jag inte ville/skulle ha något. Stefan, Karin och mamma; tack snälla fina. Att ni betalar våra biljetter till Australien uppskattas enormt av både mig och Jarrod, och Jarrods mamma tyckte det var väldigt snällt också. Pappa och Kerstin, er "Svenska för Jarrod" var nog den present som drog flest skratt, helt klockren! Och Farmor, tack för duschkrämen (såklart i en kaffefiltersförpackning!) och boken. Jag önskar jag kunde varit i Sverige och firat tillsammans med alla er.
Juldagen fortsatte med stor lunch (majskolvar bland annat), badminton, volleyboll och även en uppblåsbar pool som vi fyllde med alldeles för kallt vatten. En mysig dag där vi umgicks och hade trevligt. Inte alls vad jag är van vid, men jag har lärt mig att öppna mina ögon och ta in hur andra firar jul. Allt är inte som hemma i Svedala, direkt.
Längst ner ser ni min bästa present från Jarrod. En rosa klocka! Matchar min ipod.
Missa nu inte inlägget här under! Det innehåller en hel del bilder och lite andra spännande saker!
Bildkavalkad!
Bilder utan bildnummer, för det lyckades (hade inte tålamod) jag inte ordna (ni får räkna bilderna själva). Numren finner ni längst ner i inlägget, med en festlig förklaring till varje bild! Oh så fyndigt.
1. Förvirrad och chockad pojkvän.
1. Förvirrad och chockad pojkvän.2. Världens bästa kram, kanske?
3. Jack Johnson. Underbart bra konsert, och den blev extra bra då han hade jeans och flip-flop på scen. Och pianisten hoppade (ja, han gav sig upp och dansade lite ibland) runt i bara strumplästen. Och basisten rappade hard-core i en sång. Trots att Jack Johnson är så långt från rap man kan komma.
4. Firade jul hos Jarrods pappa med rosa tema. På bilden Jarrods ena storebror med flickvän.
5. Jag och Jarrod efter att ha öppnat det mystiska paketet jag fick med mig från pappa och Kerstin. Det var en adventskalender, men istället för bilder eller choklad i luckorna, var det i den första ett litet rådjur som vi döpte till Isabella. I resterande luckor var det leksaker och tillbehör till henne, och fick till och med en fågelkompis! Har varit dagens höjdpunkt varje dag!
6. 300 meter in på vandringen upp till The Pinnacles. Jag visste vid det här laget INTE vad jag hade att vänta. Men det blev jag snart varse. Trappsteg uthuggna i sten. Och inga små steg, utan jättekliv. I två och en halv timme, för att sluta på 600 meters höjd i en stuga där vi skulle spendera natten. Vilade ett par timmar, för att sen bestiga de sista 200 höjdmeterna upp till själva Pinnacles, och det var fan nästan lika jobbigt som de första 600.
7. Utsikt.
8. Kvällen i stugan (där det fanns våningssängar för 80 personer, men natten vi var där var vi ungefär tio stycken). Stugvärden kom och varnade för att det var risk för "heavy rain" under natten, och om det var illa kunde vi behöva stanna kvar nästa dag. Här fick jag panik, vi hade ju bara lagom mat till en natt! Men det ordnade sig, vi gav oss av tidigt på morgonen (efter klartecken från stugvärden) och blev inte översvämmade på vägen ner.
9. Har varit och hängt med min värdfamilj en del. Oj vad jag trivs där och herregud vad Theo är ett roligt barn. Skrattar konstant när jag är med honom, han är så knäpp.
Det här var ett listigt (ho ho ho vilken rolig ordvits) inlägg, men jag planerar att skriva ett till nu på en gång, för att sammanfatta det som hänt efter dessa bilder (typ jul), eftersom jag inte fick lägga till fler bilder i det här inlägget.. Där kommer även en del tack delas ut, och kanske ett par av mina fina julklappar jag fått avslöjas! Väl mött i nästa inlägg!
torsdag 16 december 2010
Mega-update
Här kommer ett antagligen jättelångt inlägg som ingen kommer orka läsa. Men nu har jag varit i NZ i två veckor och faktiskt hunnit med en del. Som till exempel:
Åka flygplan. Resan gick väldigt bra, lyckades sova typ sju timmar mellan Frankfurt och Singapore, och ytterligare en timme mellan Singapore och Sydney. I Sydney fick vi snällt vänta på att bli avsläppta, eftersom det fanns en person som var sjuk (jag gissar att detta var samma person som ungefär två timmar in i flighten mot Singapore i princip bars av två män genom planet, kritvit. Jag har aldrig sett någon så blek, jag trodde seriöst hon var död. All flygpersonal började behandla henne och efter någon timme var hon fortfarande lika blek, men i alla fall vaken). Men karantänfolk kom och tog av henne från planet först, sen fick vi andra gå av. På Sydneys flygplats åt jag världens godaste ceasarsallad.
Komma hem. För det var exakt så det kändes. Att komma hem igen. Jag skuttade in i garaget som var öppet (efter att ha hängt med Ronja ett par timmar hemma hos henne) och hade kramkalas med Robert. Lola blev extremt glad över att se mig, Theo inte lika. Han var nog mest förvirrad, men efter en minut var han överallt och pratade och pratade. Oj vad stor han har blivit. Åt god middag, pratade om allt mellan himmel och jord och jag bara trivdes så himla bra. Sov i den skönaste sängen i världen (sängen i gästrummet), vaknade morgonen efter och lekte med Theo medan alla andra sov.
Överraskat en pojkvän. Robert hade bett honom och hans vän Dylan att komma vid halv tio-tiden. Vid ungefär kvart över nio ringer det på dörren, Dorina (den nya au pairen) står beredd med kamera och jag öppnar dörren till en stum pojkvän som bara pekar på mig. Efter kanske 30 sekunders förvirring och pekande kramas vi länge, länge. Flera timmar senare förstår han fortfarande inte att jag är tillbaka.
Solat och badat. Har dock bara hunnit till stranden en gång, men det var hur kul som helst! Höga vågor och svart sand. Surfade på en body board för första gången, vilket också var roligt, även om jag blev helt omkullkastad av vågorna.. Och sen vi flyttade in hos Jarrods pappa badar vi nästan varje dag, floden går precis vid tomten så det är bara hoppa i när det är högvatten. Nu har jag även fått användning av den krokodil jag fick i födelsedagspresent för ett bra dag sen, den flyter vi på. Har fått lite färg, men den kroppsdel som är brunast är nog mina knän..
Haft övernattning. Jarrod skulle ut på krogen med sina killkompisar, och jag fick inte följa med, så jag åkte hem till Ronja. Som inte var hemma. Så jag hittade extranyckeln som var gömd i trädgården och gick in och chillade tills hon kom hem. Jag fick i uppdrag att cykla till supermarket för att inhandla hummus och vin till den kommande middagen. Jag hittade inget supermarket så jag kom tillbaka tomhänt. Fick ta bilen istället, och instruktioner om att ta höger vid rödljusen. Det var bara det att när man tog höger, så hamnade man ju på motorvägen. Jättedumt. Men jag hittade till slut, och sen åkte vi hem till lite annat folk och lagade middag och såg på Alladin. Sen sov jag över hos Ronja, vi åt världens godaste frukost, som förr i tiden.
Planerat och genomfört ett första äventyr. Vandring. Men det får bli ett eget inlägg, annars blir det här alldeles för långt. Jag skriver nog det imorgon. Men jag kan skvallra om att det kommer innehålla en hel del drama! 800 meter över havet, stegar, trappsteg, vadande i floder, risk för översvämning, odrickbart vatten, och en hel massa svett!
Det här får räcka som uppdatering för tillfället. Klockan är kvart i nio och eftersom jag (till skillnad från vissa andra) inte sov på eftermiddagen, är jag ganska trött efter senaste dygnens äventyr. Jag satsar på att få upp lite bilder också, jag har en hel del väldigt bra i kameran.
Hur har ni det i Sverige? :)
Åka flygplan. Resan gick väldigt bra, lyckades sova typ sju timmar mellan Frankfurt och Singapore, och ytterligare en timme mellan Singapore och Sydney. I Sydney fick vi snällt vänta på att bli avsläppta, eftersom det fanns en person som var sjuk (jag gissar att detta var samma person som ungefär två timmar in i flighten mot Singapore i princip bars av två män genom planet, kritvit. Jag har aldrig sett någon så blek, jag trodde seriöst hon var död. All flygpersonal började behandla henne och efter någon timme var hon fortfarande lika blek, men i alla fall vaken). Men karantänfolk kom och tog av henne från planet först, sen fick vi andra gå av. På Sydneys flygplats åt jag världens godaste ceasarsallad.
Komma hem. För det var exakt så det kändes. Att komma hem igen. Jag skuttade in i garaget som var öppet (efter att ha hängt med Ronja ett par timmar hemma hos henne) och hade kramkalas med Robert. Lola blev extremt glad över att se mig, Theo inte lika. Han var nog mest förvirrad, men efter en minut var han överallt och pratade och pratade. Oj vad stor han har blivit. Åt god middag, pratade om allt mellan himmel och jord och jag bara trivdes så himla bra. Sov i den skönaste sängen i världen (sängen i gästrummet), vaknade morgonen efter och lekte med Theo medan alla andra sov.
Överraskat en pojkvän. Robert hade bett honom och hans vän Dylan att komma vid halv tio-tiden. Vid ungefär kvart över nio ringer det på dörren, Dorina (den nya au pairen) står beredd med kamera och jag öppnar dörren till en stum pojkvän som bara pekar på mig. Efter kanske 30 sekunders förvirring och pekande kramas vi länge, länge. Flera timmar senare förstår han fortfarande inte att jag är tillbaka.
Solat och badat. Har dock bara hunnit till stranden en gång, men det var hur kul som helst! Höga vågor och svart sand. Surfade på en body board för första gången, vilket också var roligt, även om jag blev helt omkullkastad av vågorna.. Och sen vi flyttade in hos Jarrods pappa badar vi nästan varje dag, floden går precis vid tomten så det är bara hoppa i när det är högvatten. Nu har jag även fått användning av den krokodil jag fick i födelsedagspresent för ett bra dag sen, den flyter vi på. Har fått lite färg, men den kroppsdel som är brunast är nog mina knän..
Haft övernattning. Jarrod skulle ut på krogen med sina killkompisar, och jag fick inte följa med, så jag åkte hem till Ronja. Som inte var hemma. Så jag hittade extranyckeln som var gömd i trädgården och gick in och chillade tills hon kom hem. Jag fick i uppdrag att cykla till supermarket för att inhandla hummus och vin till den kommande middagen. Jag hittade inget supermarket så jag kom tillbaka tomhänt. Fick ta bilen istället, och instruktioner om att ta höger vid rödljusen. Det var bara det att när man tog höger, så hamnade man ju på motorvägen. Jättedumt. Men jag hittade till slut, och sen åkte vi hem till lite annat folk och lagade middag och såg på Alladin. Sen sov jag över hos Ronja, vi åt världens godaste frukost, som förr i tiden.
Planerat och genomfört ett första äventyr. Vandring. Men det får bli ett eget inlägg, annars blir det här alldeles för långt. Jag skriver nog det imorgon. Men jag kan skvallra om att det kommer innehålla en hel del drama! 800 meter över havet, stegar, trappsteg, vadande i floder, risk för översvämning, odrickbart vatten, och en hel massa svett!
Det här får räcka som uppdatering för tillfället. Klockan är kvart i nio och eftersom jag (till skillnad från vissa andra) inte sov på eftermiddagen, är jag ganska trött efter senaste dygnens äventyr. Jag satsar på att få upp lite bilder också, jag har en hel del väldigt bra i kameran.
Hur har ni det i Sverige? :)
lördag 4 december 2010
Summer again
Nu ar jag tillbaka i sommarvarme och kiwi-land, men min dator vill inte fungera med internetsladden hemma hos Jarrod, sa ett ordentligt inlagg far vanta.. Men det ar underbart att vara tillbaka, nar jag skuttade in i garaget hos min vardfamilj i tisdags eftermiddag, dar Robert stod och jobbade, kunde jag inte kanna annat an total gladje. Det huset ar verkligen mitt hem, och den familjen ar verkligen min familj. Sa mycket karlek och sa naturligt. Underbart.
Att sen overraska Jarrod var roligt ocksa, han blev valdigt glad. Vi har bara umgatts sa mycket som mojligt de har dagarna, knappt slappt varandra mer an nagra meter ifran..
Jag trivs har, och jag hoppas ni har det bra dar hemma ocksa! Snart kommer forhoppningsvis ett inlagg med svenska bokstaver ocksa...
fredag 22 oktober 2010
Det svåraste i livet; avsked
Theo låg i sin säng och ville inte riktigt sova, låg och ropade "bye, bye Ceeelia". Jag hade fått en lång kram och en puss innan han gick och la sig. Jag tror ändå inte riktigt han förstod att jag inte skulle komma tillbaka. Hela familjen hade ätit en mysig middag, men jag kunde inte äta så mycket. Min mage gjorde alldeles för ont, för jag visste vad som skulle göras om mindre än en timme. Avsked. Det värsta jag vet.
Robert bar min resväska, Jarrod min ryggsäck och Lola min jacka. Jag började med att krama Lola, men hon ville spara sin kram till sist "so we can have the longest one". Börjar istället med Nikki som står bredvid henne, tårarna rinner ned för bådas kinder och jag kan inte säga så mycket, men hon viskar fina ord i mitt öra, bland annat "it feels like my oldest child is leaving home..". Kramar den nya au pairen, önskar henne lycka till med barnen och ber henne ta väl hand om dem. Kindpussas med Robert och kramar sen honom hårt och kan inte säga så mycket här heller. Bara Lola kvar. Min fina, lilla tjej. Hon omfamnar mig hårt, hårt och jag känner hur hon gråter. Likaså gör jag. Vi kramas länge, länge, men jag vet att vi måste släppa taget. Lösgör henne, pussar henne på pannan och sätter min panna mot henne, berättar för henne att jag alltid kommer älska henne, och att hon ska ge Theo en puss från mig imorgon bitti. Hon gråter och nickar bara. Jag ser i hennes ögon hur ledsen hon är. Jag hoppas hon såg i mina ögon hur ledsen jag var.
Snabbspola till avgångshallen på flygplatsen.
Två händer som håller hårt, klockan som närmar sig 21:00 och två ledsna ögonpar som tittar på varandra, vet att det är dags. Vet att stunden de fruktat har kommit. Att skiljas åt. Att gå iväg, ensamma. Åt två olika håll. Hon gråter i hans omfamning, kramar så hårt, tar in alla intryck. Vill minnas hans lukt, vill minnas hur hans händer känns, vill minnas allt. Vill egentligen inte minnas alls, utan vill ha det alltid. Vet att hon borde gå, vet att de inte kan ta farväl för alltid, även om hon skulle vilja. Skjuter honom ifrån sig, tar ett djupt andetag, säger med gråt i rösten "I love you", en sista kyss och sen vänder hon sig om och går iväg. Kvar står han. Tittar efter den han älskar, ser henne försvinna runt hörnet. Och hon kommer inte tillbaka. Han gråter i bilen på väg hem. Ensam. Hon gråter i kön till security. Ensam.
Robert bar min resväska, Jarrod min ryggsäck och Lola min jacka. Jag började med att krama Lola, men hon ville spara sin kram till sist "so we can have the longest one". Börjar istället med Nikki som står bredvid henne, tårarna rinner ned för bådas kinder och jag kan inte säga så mycket, men hon viskar fina ord i mitt öra, bland annat "it feels like my oldest child is leaving home..". Kramar den nya au pairen, önskar henne lycka till med barnen och ber henne ta väl hand om dem. Kindpussas med Robert och kramar sen honom hårt och kan inte säga så mycket här heller. Bara Lola kvar. Min fina, lilla tjej. Hon omfamnar mig hårt, hårt och jag känner hur hon gråter. Likaså gör jag. Vi kramas länge, länge, men jag vet att vi måste släppa taget. Lösgör henne, pussar henne på pannan och sätter min panna mot henne, berättar för henne att jag alltid kommer älska henne, och att hon ska ge Theo en puss från mig imorgon bitti. Hon gråter och nickar bara. Jag ser i hennes ögon hur ledsen hon är. Jag hoppas hon såg i mina ögon hur ledsen jag var.
Snabbspola till avgångshallen på flygplatsen.
Två händer som håller hårt, klockan som närmar sig 21:00 och två ledsna ögonpar som tittar på varandra, vet att det är dags. Vet att stunden de fruktat har kommit. Att skiljas åt. Att gå iväg, ensamma. Åt två olika håll. Hon gråter i hans omfamning, kramar så hårt, tar in alla intryck. Vill minnas hans lukt, vill minnas hur hans händer känns, vill minnas allt. Vill egentligen inte minnas alls, utan vill ha det alltid. Vet att hon borde gå, vet att de inte kan ta farväl för alltid, även om hon skulle vilja. Skjuter honom ifrån sig, tar ett djupt andetag, säger med gråt i rösten "I love you", en sista kyss och sen vänder hon sig om och går iväg. Kvar står han. Tittar efter den han älskar, ser henne försvinna runt hörnet. Och hon kommer inte tillbaka. Han gråter i bilen på väg hem. Ensam. Hon gråter i kön till security. Ensam.
tisdag 28 september 2010
6 dagar :o
Våren har äntligen kommit! Efter en hel veckas storm (och typ tre veckors regn och kyla innan dess) är det äntligen, äntligen solsken ute. Idag går jag i uppkavlade jeans och linne. Gäller att passa på nu de sista dagarna. Hur illa är hösten i Sverige? =/
Sluttampen nu. På riktigt. Har flyttat in i gästrummet, har hela mitt liv i en resväska (och ganska mycket utanför) så det ser ut som ett bombnedslag där inne.. Den nya au pairen kom i fredags, och hon är helt okej. Vi gör allting tillsammans den här veckan, så hon kan lära sig, så börjar hon jobba ensam nästa vecka, när jag inte är här längre. Det känns så himla konstigt.. Men jag ser ändå lite fram emot flygresan, det ska bli skönt att göra ingenting, titta på film, lyssna på musik och lösa pyssel. Fast jag tröttnar väl på det efter en tio timmar. Men då är det ju bara drygt 20 kvar, så det är ju lugnt!
Vad har jag kvar att göra innan jag åker? Jo: framkalla en engångskamera från i Januari, framkalla ett par bilder och köpa en ram för att ge till Robert och Nikki, göra klart fotoalbumen till barnen, köpa klart alla presenter till er där hemma, posta ett stort paket till mig själv eftersom det inte får plats i resväskan, printa ut flygbiljetter, lägga in mer musik/göra nya spellistor i min ipod, packa väskan ordentligt. Sen ska jag ju jobba också. Och träna. Och ha 3-års farty för Theo. Och ha massa avskedsmiddagar hit och dit. Men det är lugnt. Jag har ju hela sex dagar på mig!
Just nu känns det bara roligt att åka hem, det ska bli kul att göra något annorlunda och slippa bli irriterad på barn som inte gör som man säger. Även om jag kommer sakna dem, såklart. Jättemycket.
Sluttampen nu. På riktigt. Har flyttat in i gästrummet, har hela mitt liv i en resväska (och ganska mycket utanför) så det ser ut som ett bombnedslag där inne.. Den nya au pairen kom i fredags, och hon är helt okej. Vi gör allting tillsammans den här veckan, så hon kan lära sig, så börjar hon jobba ensam nästa vecka, när jag inte är här längre. Det känns så himla konstigt.. Men jag ser ändå lite fram emot flygresan, det ska bli skönt att göra ingenting, titta på film, lyssna på musik och lösa pyssel. Fast jag tröttnar väl på det efter en tio timmar. Men då är det ju bara drygt 20 kvar, så det är ju lugnt!
Vad har jag kvar att göra innan jag åker? Jo: framkalla en engångskamera från i Januari, framkalla ett par bilder och köpa en ram för att ge till Robert och Nikki, göra klart fotoalbumen till barnen, köpa klart alla presenter till er där hemma, posta ett stort paket till mig själv eftersom det inte får plats i resväskan, printa ut flygbiljetter, lägga in mer musik/göra nya spellistor i min ipod, packa väskan ordentligt. Sen ska jag ju jobba också. Och träna. Och ha 3-års farty för Theo. Och ha massa avskedsmiddagar hit och dit. Men det är lugnt. Jag har ju hela sex dagar på mig!
Just nu känns det bara roligt att åka hem, det ska bli kul att göra något annorlunda och slippa bli irriterad på barn som inte gör som man säger. Även om jag kommer sakna dem, såklart. Jättemycket.
tisdag 21 september 2010
Rotorua igen
Det enda som rör sig i mitt huvud är att jag snart åker hem. Jag orkar inte dra alla känslor jag känner, det skulle bli för mycket. Men jag fick kommentaren idag att jag verkade lite frånvarande, och det är jag nog. Det är så extremt konstigt, allt det här.
På torsdag ska jag packa undan och städa i mitt rum, då får jag även se vad som får plats i resväskan och hur mycket den väger (vilket kan bli intressant..) för på fredag kommer den nya au pairen. Och jag ska bo i gästrummet i tio dagar. Inte helt party, men kanske ett bra steg till att flytta ut helt, jag vet inte. Så idag har jag börjat pilla med fotoalbumen jag ska ge barnen, vilket är ganska roligt. De kommer bli väldigt fina :)
I helgen var jag i Rotorua igen, tillsammans med Ronja, Lucía, Kirsten och Andrew. En fin helg, även om det var storm, storm, storm. På fredageftermiddagen börjades det, stormen som är lika stor som Australien (och som fortfarande är här.. Goddamnit, vart är VÅREN?!) men jag och Ronja gav oss iväg ändå. Det hann lagom bli mörkt när vi hamnade i epicentrum av stormen. Blixt och dunder och blåst och REGN. Det regnade och regnade så mycket att vi inte såg vägen. Alls. Det var lite obehagligt, men vi kom fram till slut och mötte Lucía för en sen middag. Sen travade helgen på, vi såg lite vattenfall och forsar, spelade lite bowling, drack lite billig alkohol, åkte till hemliga ställen och tjänade 20 dollar! (Lucías kreditkort funkade inte när hon checkade in, så hon kunde inte betala depositen till nyckeln, men när jag checkade ut fick vi tillbaka den, trots att vi inte betalat den. Jag tackade och gick, fattig som man är..)
På torsdag ska jag packa undan och städa i mitt rum, då får jag även se vad som får plats i resväskan och hur mycket den väger (vilket kan bli intressant..) för på fredag kommer den nya au pairen. Och jag ska bo i gästrummet i tio dagar. Inte helt party, men kanske ett bra steg till att flytta ut helt, jag vet inte. Så idag har jag börjat pilla med fotoalbumen jag ska ge barnen, vilket är ganska roligt. De kommer bli väldigt fina :)
I helgen var jag i Rotorua igen, tillsammans med Ronja, Lucía, Kirsten och Andrew. En fin helg, även om det var storm, storm, storm. På fredageftermiddagen börjades det, stormen som är lika stor som Australien (och som fortfarande är här.. Goddamnit, vart är VÅREN?!) men jag och Ronja gav oss iväg ändå. Det hann lagom bli mörkt när vi hamnade i epicentrum av stormen. Blixt och dunder och blåst och REGN. Det regnade och regnade så mycket att vi inte såg vägen. Alls. Det var lite obehagligt, men vi kom fram till slut och mötte Lucía för en sen middag. Sen travade helgen på, vi såg lite vattenfall och forsar, spelade lite bowling, drack lite billig alkohol, åkte till hemliga ställen och tjänade 20 dollar! (Lucías kreditkort funkade inte när hon checkade in, så hon kunde inte betala depositen till nyckeln, men när jag checkade ut fick vi tillbaka den, trots att vi inte betalat den. Jag tackade och gick, fattig som man är..)
måndag 13 september 2010
Tjugoen dagar..
Panik. Stress och panik är det inuti mig. Tre veckor kvar. TRE veckor. Tjugoen dagar. Hjälp, säger jag bara. Hjälp. Hur ska jag någonsin klara detta? Hur ska jag klara att lämna alla dessa underbara människor? Jag vill inte. Jag vill inte lämna dem. Det är inte ett dugg kul, det här. Jag har i alla fall bokat biljetter tillbaka hit i december, men ändå. Det kommer vara två långa, mörka, gråa och jobbiga månader.
Theo är väldigt trevlig för tillfället. Jag försökte förklara för honom idag att det snart kommer en ny person som ska bo i mitt rum, och ta hand om honom, och jag ska åka iväg och inte komma tillbaka. Han greppade inte riktigt, började prata om att jag och Lola skulle åka på netball. Jag får göra ett nytt försök imorgon, för vi måste förbereda honom på något sätt. Han kommer ta det jättehårt. Han och jag är ju bästa polare. Kanske borde jag prata mer med Lola om det också, höra hur hon känner. Den ny au pairen kommer ju hit om en och en halv vecka. Herregud. Jag har ingen tid! Jag har så mycket jag vill och måste göra, när ska jag hinna göra det då? Jag åker till Rotorua i helgen tillsammans med Ronja och Lucía, sen helgen efter det är min näst sista helg, och den ny au pairens första helg. Hjälp, hjälp, hjälp.
Det börjar bli varmt nu. Imorse sken solen (vilket faktiskt varit ganska ovanligt de senaste två veckorna) och den värmde verkligen. Förhoppningsvis kan vi få en hel dag av solsken snart, så jag kan gå i shorts! Nu ska jag gå och hänga med mina värdföräldrar. Det är ju ändå bara tre veckor kvar. Hjälp, som sagt.
Theo är väldigt trevlig för tillfället. Jag försökte förklara för honom idag att det snart kommer en ny person som ska bo i mitt rum, och ta hand om honom, och jag ska åka iväg och inte komma tillbaka. Han greppade inte riktigt, började prata om att jag och Lola skulle åka på netball. Jag får göra ett nytt försök imorgon, för vi måste förbereda honom på något sätt. Han kommer ta det jättehårt. Han och jag är ju bästa polare. Kanske borde jag prata mer med Lola om det också, höra hur hon känner. Den ny au pairen kommer ju hit om en och en halv vecka. Herregud. Jag har ingen tid! Jag har så mycket jag vill och måste göra, när ska jag hinna göra det då? Jag åker till Rotorua i helgen tillsammans med Ronja och Lucía, sen helgen efter det är min näst sista helg, och den ny au pairens första helg. Hjälp, hjälp, hjälp.
Det börjar bli varmt nu. Imorse sken solen (vilket faktiskt varit ganska ovanligt de senaste två veckorna) och den värmde verkligen. Förhoppningsvis kan vi få en hel dag av solsken snart, så jag kan gå i shorts! Nu ska jag gå och hänga med mina värdföräldrar. Det är ju ändå bara tre veckor kvar. Hjälp, som sagt.
måndag 6 september 2010
Spelberoende
Helgen gick alldeles för fort, men innehöll en hel del. Framförallt en hel del tv-spelande. Jarrod vaktar sin brors hus, och han har ett Nintento wii (ni vet det som man kan spela tennis och andra rörliga sporter på, med kontroller i handen som blir rörelser på skärmen), så vi har spelat Super Mario hela helgen. Jag är lite beroende tror jag. Han bor med två helt jättekonstiga katter. Jätterädda är de, så fort de ser någon av oss sätter de av åt andra hållet. På lördagen åkte vi hem till Jarrods kompis pojkvän för att umgås, vilket slutade i en omtumlande natt på stan. I taxin (som vi prutade till 40 dollar, vilket antagligen var en goda 20-25 dollar billigare än det borde varit) kommenterade någon att månen stod väldigt lågt. När vi kom hem insåg jag varför; för att solen höll på att gå upp.
Natten till lördag var det dessutom jordbävning på Sydön, i Christchurch, ni som inte hört om det. En rejäl en, 7.1 på richterskalan och det är kaos där nere. Vi kände inte av den här uppe, men sydön går rakt över två plattor, så det är ganska väntat. Ingen dog, men att fixa allt som rasat sönder kommer kosta runt två miljarder dollar, vilket är tio miljarder svenska.. Inget man slänger upp från bakfickan direkt. Det känns ganska konstigt att bo i ett land där sånt här faktiskt händer. Är glad att det inte drabbat mig eller någon jag känner.
Jag har inget nytt att berätta egentligen. Eller, jo. Under de två månader jag är tillbaka i Sverige har jag äntligen lyckats fixa jobb. Timanställd på Citymail igen, och jag är så glad över det! Det innebär att jag kommer tjäna extrapengar att leva på här, och dessutom bli vältränad lagom till NZ-sommar! Mmmm.. Sommar.. Det är vår här nu, men inte fan märks det. Svinkallt är det, och regn. Det känns bra att veta att jag bara behöver lida två månader svensk höst/vinter och sen få tre månaders underbar sommar igen. Underbara land.
Natten till lördag var det dessutom jordbävning på Sydön, i Christchurch, ni som inte hört om det. En rejäl en, 7.1 på richterskalan och det är kaos där nere. Vi kände inte av den här uppe, men sydön går rakt över två plattor, så det är ganska väntat. Ingen dog, men att fixa allt som rasat sönder kommer kosta runt två miljarder dollar, vilket är tio miljarder svenska.. Inget man slänger upp från bakfickan direkt. Det känns ganska konstigt att bo i ett land där sånt här faktiskt händer. Är glad att det inte drabbat mig eller någon jag känner.
Jag har inget nytt att berätta egentligen. Eller, jo. Under de två månader jag är tillbaka i Sverige har jag äntligen lyckats fixa jobb. Timanställd på Citymail igen, och jag är så glad över det! Det innebär att jag kommer tjäna extrapengar att leva på här, och dessutom bli vältränad lagom till NZ-sommar! Mmmm.. Sommar.. Det är vår här nu, men inte fan märks det. Svinkallt är det, och regn. Det känns bra att veta att jag bara behöver lida två månader svensk höst/vinter och sen få tre månaders underbar sommar igen. Underbara land.
torsdag 2 september 2010
Vad 365 dagar på NZ gjorde mig till
Mitt år i Nya Zeeland har förändrat mig. Utan tvekan. Jag tänker annorlunda nu, jag har lärt känna mig själv och jag har hittat och tagit fram många väldigt bra sidor i mig själv, och delat med mig av dem till andra människor. Och de har uppskattat det. Jag har lärt mig att ta tag i konflikter och missförstånd på en gång, istället för att vänta. Jag har lärt mig att ta emot kärlek, och förstå att jag är värd den, att den är riktad till mig för att jag är den jag är. Jag har lärt mig att ge kärlek, att öppet visa min uppskattning och säga fina saker, som ofta är de svåraste att säga. Jag har lärt mig att ta ansvar på en helt annan nivå än tidigare, jag har varit och blivit en vuxen person.
Jag har pratat med ofantligt många nya människor, och satt mig själv i situationer där jag inte varit trygg, men som jag övervunnit och gått segrande ur. Jag har testat nya saker och jag har utmanat mig själv som aldrig förr; både adrenalinmässigt och psykiskt. Jag har insett vad som faktiskt är viktigt i livet; vänner och familj. Jag har insett vilka som verkligen betyder något, och jag har skaffat mig nya oersättliga människor i mitt liv. Jag har blivit en del av en familj som tagit emot mig med öppna armar, och som gjort mitt år helt underbart.
Det är ganska stora förändringar som skett inuti mig, framför allt tankemässigt. Jag ser framtiden och nuet, istället för det som varit. Jag har blicken stadigt riktad framåt, istället för att hela tiden snegla bakåt och må dåligt över det som redan varit. Därför bestämde jag mig att det är värt något extra, något mer än ett minne inuti mig. Så det blev ett minne utanpå, också.
En silverfern. En speciell sorts ormbunke som finns här i Nya Zeeland, vilken är grön på ovansidan, men vänder man på den så är bladen silvriga. Silverfern är väldigt karakteristisk för Nya Zeeland, du ser den överallt, företag använder den i loggor, sportlagen har den i sina emblem. För mig står den för hur jag växt det här året. Hur jag mognat och insett tjusningen med livet; att leva det fullt ut.
måndag 30 augusti 2010
Glass
Jag sitter i vardagsrummet och chillar med Robert. Jag kommer sakna att göra det, han är rätt knäpp. Nyss föreslog han att vi skulle lura den nya au pairen när hon kommer, typ hälla olja i hennes schampoo eller säga att vi sover på trä här i Nya Zeeland. Och så väntar vi på att Nikki och hennes jobbarkompis ska gå till nedervåningen så vi kan äta glass utan att dela med oss. Haha.
Idag jobbade jag i elva timmar. Theo ville inte sova på eftermiddagen, men jag tror han fattade att jag tyckte han skulle det, för han vad väääldigt tyst i sitt rum i en timme. Jag visste att han var vaken (hörde att han bläddrade i böcker), men så länge han var tyst tyckte inte jag det spelade någon roll. Jag behövde lite egentid. Hade ändå jobbat både lördag och söndag. Bara ett par timmar per dag dock, men ändå.
När jag kom hem förra måndagen hade de varit och storshoppat förresten. En ny stor platt-tv, ny mikro och en brödmaskin! Så varje morgon har vi nybakt bröd. Himmelskt. Och vårt vardagsrum/kök ser mycket mer proffesionellt ut. Och jag insåg precis att jag fortfarande inte visat bilder på hur det faktiskt ser ut här hemma. Det kanske jag kan ordna med imorgon. Sen måste jag börja det stora presentköpandet! Herregud. Jag har begränsat mig till nära vänner och familj, men kommer ändå upp i 17 personer som ska ha varsin present. Jag har hittills kommit på vad tre stycken ska få. De resterande 14 vet jag inte än. Det här är värre än julen, må jag säga. Men det ska nog bli bra. Jag hoppas ni blir glada, och om inte, så kan ni i alla fall låtsas ^^
Idag jobbade jag i elva timmar. Theo ville inte sova på eftermiddagen, men jag tror han fattade att jag tyckte han skulle det, för han vad väääldigt tyst i sitt rum i en timme. Jag visste att han var vaken (hörde att han bläddrade i böcker), men så länge han var tyst tyckte inte jag det spelade någon roll. Jag behövde lite egentid. Hade ändå jobbat både lördag och söndag. Bara ett par timmar per dag dock, men ändå.
När jag kom hem förra måndagen hade de varit och storshoppat förresten. En ny stor platt-tv, ny mikro och en brödmaskin! Så varje morgon har vi nybakt bröd. Himmelskt. Och vårt vardagsrum/kök ser mycket mer proffesionellt ut. Och jag insåg precis att jag fortfarande inte visat bilder på hur det faktiskt ser ut här hemma. Det kanske jag kan ordna med imorgon. Sen måste jag börja det stora presentköpandet! Herregud. Jag har begränsat mig till nära vänner och familj, men kommer ändå upp i 17 personer som ska ha varsin present. Jag har hittills kommit på vad tre stycken ska få. De resterande 14 vet jag inte än. Det här är värre än julen, må jag säga. Men det ska nog bli bra. Jag hoppas ni blir glada, och om inte, så kan ni i alla fall låtsas ^^
torsdag 26 augusti 2010
Djupt
Vad gör man när ett barn inte lyssnar? Eller, när barnet lyssnar, men väljer att ignorera det du säger? Ignorera sitt namn tio gånger, ignorera förmaningarna om att sluta med vad för tillfället pågås, eftersom det är irriterande/farligt/olämpligt. Det är så extremt frustrerande att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Att det sen pågår konstant, när jag fått honom att sluta med en sak, påbörjas nästa istället. Och en hel eftermiddag. Och sen vägra äta middag. Jag känner mig ganska klar här borta, med det här jobbet, för mig kan de här sista fem veckorna gå fort.
Jag känner mig extremt otillräcklig. Det har jag i och för sig alltid gjort, jag har alltid försökt vara alla till lags, hela tiden, oavsett hur mycket jag har på gång, oavsett hur stressad jag är. Jag har fem helger kvar i Nya Zeeland. Jag vet inte hur jag ska spendera dem, och jag får dåligt samvete över hur jag än väljer. Jag får alltid dåligt samvete, vad jag än väljer, vem jag än väljer. Och jag hatar det. Jag vill umgås så mycket som möjligt med min värdfamilj, de har frågat om det är någonstans jag vill åka med dem där jag inte varit, och jag funderar på att fråga om vi kan åka till Waiheke island. Jag vill även umgås så mycket som möjligt med min pojkvän. Och med mina vänner. Jag hatar att vara begränsad. Att inte kunna tillfredsställa alla på samma gång. Att inte låta mig själv bli nöjd.
Jag är rädd för att komma tillbaka till Sverige. Rädd för vad som förändrats, rädd för hur jag förändrats. Rädd för att bli bortglömd och ignorerad. Rädd för att bli uppmärksammad. Rädd för att det inte kommer vara som vanligt, samtidigt som jag inte vill att det ska vara som vanligt. Jag vill inte fastna i gamla hjulspår, jag vill fortsätta i de jag är i nu, samtidigt som de jag hade i Sverige var trygga och väldigt inkörda.
Rädd för hur resten av mitt liv ska utvecklas. För jag har inte den blekaste, och det skrämmer mig något så otroligt. Att inte ha kontroll.
Jag känner mig extremt otillräcklig. Det har jag i och för sig alltid gjort, jag har alltid försökt vara alla till lags, hela tiden, oavsett hur mycket jag har på gång, oavsett hur stressad jag är. Jag har fem helger kvar i Nya Zeeland. Jag vet inte hur jag ska spendera dem, och jag får dåligt samvete över hur jag än väljer. Jag får alltid dåligt samvete, vad jag än väljer, vem jag än väljer. Och jag hatar det. Jag vill umgås så mycket som möjligt med min värdfamilj, de har frågat om det är någonstans jag vill åka med dem där jag inte varit, och jag funderar på att fråga om vi kan åka till Waiheke island. Jag vill även umgås så mycket som möjligt med min pojkvän. Och med mina vänner. Jag hatar att vara begränsad. Att inte kunna tillfredsställa alla på samma gång. Att inte låta mig själv bli nöjd.
Jag är rädd för att komma tillbaka till Sverige. Rädd för vad som förändrats, rädd för hur jag förändrats. Rädd för att bli bortglömd och ignorerad. Rädd för att bli uppmärksammad. Rädd för att det inte kommer vara som vanligt, samtidigt som jag inte vill att det ska vara som vanligt. Jag vill inte fastna i gamla hjulspår, jag vill fortsätta i de jag är i nu, samtidigt som de jag hade i Sverige var trygga och väldigt inkörda.
Rädd för hur resten av mitt liv ska utvecklas. För jag har inte den blekaste, och det skrämmer mig något så otroligt. Att inte ha kontroll.
måndag 23 augusti 2010
Helg och vecka
Helgen började med världens mysigaste "cuddle" från Theo. Han och Jarrod hade lekt och han hade skrattat så han kiknat, men så blev han väl trött. Och i soffan satt jag, så han vandrar upp, klättrar upp i mitt knä och sätter/lägger sig till rätta. Dricker även sin nappflaska i mitt knä. Vi satt så i säkert en kvart, och det var så himla mysigt. Sen åkte jag och Jarrod hem till honom, åt middag och tittade på en halv film. Mitt i natten vaknar jag av att han boxar mig typ fem gånger i svanken. Tydligen spelade han vattenpolo och jag var ivägen... Jag är glad att jag låg med ryggen mot honom i alla fall.
På lördagen åt vi god frukost för att sen åka och plocka macadamianötter, om det kan tänkas heta så på svenska? Tog en sväng till Albany där jag hittade världens finaste tjocktröja som jag INTE köpte. Tyckte den var lite dyr (149 dollar, alltså typ 750 spänn), med tanke på att jag nästa vecka kommer ha ganska stora utgifter. Men jag tror jag ska köpa den ändå. Jag vann över Jarrod i foosball (som jag inte spelat sen jag kom hit!) med 10-1, men det ska jag inte skriva om för då blir han arg. På kvällen såg vi på en hel film, istället för en halv. Vi lagade även mat tillsammans, med för små ägg.
Söndagen började med sovmorgon och fint väder! Shorts och t-shirt för hela slanten! Vi knäckte nötterna vi samlade under gårdagen, dock hade de ingen nötknäppare, så vi använde skruvstäd i garaget. Fungera lika bra det. Sen doppade vi nötterna i choklad och rullade i kokosflingor. Hur gott som helst. Sen vårstädade vi Jarrods bil, både invändigt och utvändigt. Hade vattenkrig. Solade litegrann. Brottades. Åkte till hans pappa för bilfix och middag (mmmmm, vild gris? Öh. Fan vad dålig jag är på svenska. Wild pork, i alla fall. Grillad på spett som snurrar.). Sammanfattning: bra helg.
På torsdag ska jag fajtas uppe i ringen. I och för sig mot tränaren, och han kommer säga åt mig vad jag ska göra, men till skillnad från när vi tränar kommer han nu göra motstånd. Det ska bli spännande. Vad gäller jobbet just nu är det mycket. Robert har ett stort jobb på gång (innehållandes ungefär 3000 böcker, skurna i halft. På längden. Snabbversion av böcker, liksom), och Nikki har verkstad här nere. Är alltid minst tre eller fyra pers här som jobbar. Vilket gör att jag jobbar ganska mycket också, ska jobba hela lördagen i helgen. Jag hoppas dock fortfarande att det ska lugna ner sig lite snart, så jag kan njuta och chilla min sista tid.
På lördagen åt vi god frukost för att sen åka och plocka macadamianötter, om det kan tänkas heta så på svenska? Tog en sväng till Albany där jag hittade världens finaste tjocktröja som jag INTE köpte. Tyckte den var lite dyr (149 dollar, alltså typ 750 spänn), med tanke på att jag nästa vecka kommer ha ganska stora utgifter. Men jag tror jag ska köpa den ändå. Jag vann över Jarrod i foosball (som jag inte spelat sen jag kom hit!) med 10-1, men det ska jag inte skriva om för då blir han arg. På kvällen såg vi på en hel film, istället för en halv. Vi lagade även mat tillsammans, med för små ägg.
Söndagen började med sovmorgon och fint väder! Shorts och t-shirt för hela slanten! Vi knäckte nötterna vi samlade under gårdagen, dock hade de ingen nötknäppare, så vi använde skruvstäd i garaget. Fungera lika bra det. Sen doppade vi nötterna i choklad och rullade i kokosflingor. Hur gott som helst. Sen vårstädade vi Jarrods bil, både invändigt och utvändigt. Hade vattenkrig. Solade litegrann. Brottades. Åkte till hans pappa för bilfix och middag (mmmmm, vild gris? Öh. Fan vad dålig jag är på svenska. Wild pork, i alla fall. Grillad på spett som snurrar.). Sammanfattning: bra helg.
På torsdag ska jag fajtas uppe i ringen. I och för sig mot tränaren, och han kommer säga åt mig vad jag ska göra, men till skillnad från när vi tränar kommer han nu göra motstånd. Det ska bli spännande. Vad gäller jobbet just nu är det mycket. Robert har ett stort jobb på gång (innehållandes ungefär 3000 böcker, skurna i halft. På längden. Snabbversion av böcker, liksom), och Nikki har verkstad här nere. Är alltid minst tre eller fyra pers här som jobbar. Vilket gör att jag jobbar ganska mycket också, ska jobba hela lördagen i helgen. Jag hoppas dock fortfarande att det ska lugna ner sig lite snart, så jag kan njuta och chilla min sista tid.
onsdag 18 augusti 2010
Mört. Haha
Här sitter jag och är mör i benen; kanske en av de bästa känslorna. Har kickboxats ikväll, det är skönt att ta ut lite aggressioner och sparka så hårt jag kan. Sen joggade jag hem. Har inte joggat på jag vet inte hur länge, men det gick bättre än förväntat. Det är inte jättelångt (3,5km) men först en inte så brant men rätt lång uppförsbacke, och sen Bond Street. Om ni åkt bil på Bond Street, eller bara promenerat upp, vet ni att det inte är som vilken backe som helst. Den är LÅNG och BRANT. Men jag gav mig inte, sprang hela vägen hem. Så imorgon blir det nog träningsvärk, vilket jag trivs bra med.
Jag kikade på Joshua Radins hemsida idag och såg att han är på turné. Typ. Om man kan kalla det turné när han bara spelar i UK och USA. Det sura var att i USA spelar han tillsammans med The Script. Dem hade jag velat se, på samma konsert.
Theo har varit ganska glad på senast tiden. Eller, allt är väl relativt. Han är ganska arg ganska ofta också, men den här veckan har han skrattat och fnissat en hel del. I måndags när vi åt lunch sa han "kiss Theo" så då fick jag snällt pussa honom. Sen pussade han mig. Sådär höll vi på. Gäller att jag tar mina tillfällen. När han säger godnatt om kvällarna är jag alltid den enda som INTE får någon puss. Slängkyss går bra, men inga riktiga pussar inte. Nu har jag skrivit ordet puss alldeles för många gånger. Vi brukar även sjunga en hel del tillsammans, och vi har hittat på en massa nya verser till "the wheels on the bus go round and round". Hans favorit är bäbisarna som gråter. Andra varelser med på bussen är pappor, pojkar, flickor, åsnor, hästar, chaufför osv. Han är bra på att minnas vad alla olika säger/gör också. Han blir mer och mer ett barn, och det är så roligt att verkligen kunna kommunicera och prata med honom.
Jag kikade på Joshua Radins hemsida idag och såg att han är på turné. Typ. Om man kan kalla det turné när han bara spelar i UK och USA. Det sura var att i USA spelar han tillsammans med The Script. Dem hade jag velat se, på samma konsert.
Theo har varit ganska glad på senast tiden. Eller, allt är väl relativt. Han är ganska arg ganska ofta också, men den här veckan har han skrattat och fnissat en hel del. I måndags när vi åt lunch sa han "kiss Theo" så då fick jag snällt pussa honom. Sen pussade han mig. Sådär höll vi på. Gäller att jag tar mina tillfällen. När han säger godnatt om kvällarna är jag alltid den enda som INTE får någon puss. Slängkyss går bra, men inga riktiga pussar inte. Nu har jag skrivit ordet puss alldeles för många gånger. Vi brukar även sjunga en hel del tillsammans, och vi har hittat på en massa nya verser till "the wheels on the bus go round and round". Hans favorit är bäbisarna som gråter. Andra varelser med på bussen är pappor, pojkar, flickor, åsnor, hästar, chaufför osv. Han är bra på att minnas vad alla olika säger/gör också. Han blir mer och mer ett barn, och det är så roligt att verkligen kunna kommunicera och prata med honom.
tisdag 17 augusti 2010
I'm yours
It's almost eight months since that night. Eight months since I saw those beautiful brown eyes look into mine for the first time. Eight months ago, I didn't know my life would change. I didn't know I'd been looking in to the eyes which saw past all that I thought I was, and saw me.
I love how he reaches for my hand wherever we are walking. I love how he plays guitar. I love how he takes me and the things I have to say seriously. I love how he sometimes stops the car at the side of the road just to be able to look me in the eyes and tell me he loves me. I love how he can be as silly as me and we can laugh for hours. I love how he wipes my tears when I cry. I love how we like the same music. I love how we sometimes say the same thing at the same time.
I love how he holds his arms around me when we sleep. I love how he rubs my collar bone. I love how he tickles and pins me down, even though I never stand a chance. I love how he sometimes pretend I actually do. I love how he locks me out from the car, unlocks and then locks again as I'm opening the door. I love how he can be annoying doing that five times. I love how he teaches me things. I love how he is proud of me.
I love everything about him and sometimes when we hug I never want to let go. Ever. He makes five days feel like a lifetime. And it makes me scared when I think of how long two months are going to feel like.
I love how he reaches for my hand wherever we are walking. I love how he plays guitar. I love how he takes me and the things I have to say seriously. I love how he sometimes stops the car at the side of the road just to be able to look me in the eyes and tell me he loves me. I love how he can be as silly as me and we can laugh for hours. I love how he wipes my tears when I cry. I love how we like the same music. I love how we sometimes say the same thing at the same time.
I love how he holds his arms around me when we sleep. I love how he rubs my collar bone. I love how he tickles and pins me down, even though I never stand a chance. I love how he sometimes pretend I actually do. I love how he locks me out from the car, unlocks and then locks again as I'm opening the door. I love how he can be annoying doing that five times. I love how he teaches me things. I love how he is proud of me.
I love everything about him and sometimes when we hug I never want to let go. Ever. He makes five days feel like a lifetime. And it makes me scared when I think of how long two months are going to feel like.
onsdag 11 augusti 2010
Nonsens
Det känns inte som att det är någonting som händer här i Auckland. Jag har ingenting att skriva om, riktigt. Trots att det såklart händer saker hela tiden.
Kickboxades idag för första gången här i NZ, och oj vad skönt det var att ta ut lite energi och aggressioner! Stackars Ronja fick ta emot mina jättehårda sparkar, men hon stod upp bra. (Jag sparkade alltså inte rakt på henne, utan på en mits). Lola hade födelsedagskalas i lördags och jag hängde med halvvägs. Från fika här hemma (där Theo för övrigt valde att klättra upp i mitt knä, trots närvaro av både mamma och pappa och Lola (och en massa andra barn, såklart) och det gjorde mig väldigt glad) till Clip n Climb för lite klätterväggar. Halvkul.
Jag känner mig rätt värdelös som au pair för tillfället. Jag vet inte riktigt varför, men det känns bara som att jag inte gör någon nytta. Jag vet att det inte är så, men jag har inte mått helt hundra den här veckan, vilket gör att tankarna börjar snurra mer och fortare än vad de brukar. Och många av dem handlar om Sverige, vilket såklart gör mig ofokuserad på vad jag har här och vad jag fortfarande jobbar med. Jag måste börja leva i nuet igen, det gick ju så bra nyss. Men åtta veckor är så himla kort tid och ni anar inte vilket känslokaos det är och kommer vara inuti mig. Det bästa är nog egentligen att inte tänka på det än. Skjuta det framför mig, tills det är försent. Tills jag redan sitter på planet påväg till Sverige.
Nej, jag har verkligen ingenting att skriva om.. Kan någon berätta något kul i kommentarsfältet kanske?
Kickboxades idag för första gången här i NZ, och oj vad skönt det var att ta ut lite energi och aggressioner! Stackars Ronja fick ta emot mina jättehårda sparkar, men hon stod upp bra. (Jag sparkade alltså inte rakt på henne, utan på en mits). Lola hade födelsedagskalas i lördags och jag hängde med halvvägs. Från fika här hemma (där Theo för övrigt valde att klättra upp i mitt knä, trots närvaro av både mamma och pappa och Lola (och en massa andra barn, såklart) och det gjorde mig väldigt glad) till Clip n Climb för lite klätterväggar. Halvkul.
Jag känner mig rätt värdelös som au pair för tillfället. Jag vet inte riktigt varför, men det känns bara som att jag inte gör någon nytta. Jag vet att det inte är så, men jag har inte mått helt hundra den här veckan, vilket gör att tankarna börjar snurra mer och fortare än vad de brukar. Och många av dem handlar om Sverige, vilket såklart gör mig ofokuserad på vad jag har här och vad jag fortfarande jobbar med. Jag måste börja leva i nuet igen, det gick ju så bra nyss. Men åtta veckor är så himla kort tid och ni anar inte vilket känslokaos det är och kommer vara inuti mig. Det bästa är nog egentligen att inte tänka på det än. Skjuta det framför mig, tills det är försent. Tills jag redan sitter på planet påväg till Sverige.
Nej, jag har verkligen ingenting att skriva om.. Kan någon berätta något kul i kommentarsfältet kanske?
måndag 9 augusti 2010
Åtta veckor och haka
Ibland kommer det verkligen över mig; vart tog det här året vägen? Vad hände? Hur kunde tio månader passera såhär fort, utan att jag riktigt hann med? Jag har två månader kvar nu; åtta veckor. Det känns dumt att räkna ner och längta/fasa, när två månader faktiskt är en ganska lång tid. När jag hade varit här i två månader var det jul. För två månader sen var jag i Queenstown och kastade mig glatt ut 134 meter över marken. Om två månader är jag i ett höstruskigt Sverige nu.
Jag blev aldrig sjuk sist jag nämnde det, uppenbarligen lyckades bror min knipa den sjukdomen genom skärmen. Men nu är det nog på riktigt, det värker i hela kroppen och huvudet är som betong. Jättetypiskt, jag som hade ett träningspass inbokat idag, men förhoppningsvis är jag frisk till onsdag när det är kickboxning, och torsdag när det är bryta-armbåge-träning.
Helgen var avslappnande om än inte den bästa.. Hade extrem mensvärk på lördagen, kunde inte röra mig på hela förmiddagen. På kvällen gick vi och kollade rugby på en bar, vilket var helgens höjdpunkt. Det bästa med rugby är när de gör haka. Söndagen vaknade jag när Jarrod gick upp vid åtta, drog mig till nio och sen gick jag för att undersöka vad de mystiska ljuden var. Han skruvade ihop hyllor. Jag fick hjälpa till. Och det förstörde min dag. Herregud, jag har inget tålamod alls och det var verkligen fel grej för mig att göra. Vi kom i alla fall iväg till hans pappa på eftermiddagen för en långpromenad i skogen med hund och sen en roast (allts typ stek? Nä, jag vet inte.. När man gör i ugnen länge) lamb till middag. Här satte dock min sjukdom in och jag kunde inte äta mycket alls.
Jag har haft lite av hemlängtan på senaste tiden, eller kanske inte riktigt hemlängtan, men jag saknar verkligen alla i Sverige väldigt mycket för tillfället. Antagligen på grund av att jag vet att det inte är allt för länge innan jag får träffa er igen. Så om ni som har skype vill hålla er inloggade ska jag vara inloggad också, ofta sen kväll för er, eller förmiddag innan tolv, då är störst chans att jag är inloggad, även om jag inte lovar något. Man vet aldrig vad för spännande som dyker upp här på andra sidan jorden.
Här är en haka, för er som inte är hemma på det området:
Jag blev aldrig sjuk sist jag nämnde det, uppenbarligen lyckades bror min knipa den sjukdomen genom skärmen. Men nu är det nog på riktigt, det värker i hela kroppen och huvudet är som betong. Jättetypiskt, jag som hade ett träningspass inbokat idag, men förhoppningsvis är jag frisk till onsdag när det är kickboxning, och torsdag när det är bryta-armbåge-träning.
Helgen var avslappnande om än inte den bästa.. Hade extrem mensvärk på lördagen, kunde inte röra mig på hela förmiddagen. På kvällen gick vi och kollade rugby på en bar, vilket var helgens höjdpunkt. Det bästa med rugby är när de gör haka. Söndagen vaknade jag när Jarrod gick upp vid åtta, drog mig till nio och sen gick jag för att undersöka vad de mystiska ljuden var. Han skruvade ihop hyllor. Jag fick hjälpa till. Och det förstörde min dag. Herregud, jag har inget tålamod alls och det var verkligen fel grej för mig att göra. Vi kom i alla fall iväg till hans pappa på eftermiddagen för en långpromenad i skogen med hund och sen en roast (allts typ stek? Nä, jag vet inte.. När man gör i ugnen länge) lamb till middag. Här satte dock min sjukdom in och jag kunde inte äta mycket alls.
Jag har haft lite av hemlängtan på senaste tiden, eller kanske inte riktigt hemlängtan, men jag saknar verkligen alla i Sverige väldigt mycket för tillfället. Antagligen på grund av att jag vet att det inte är allt för länge innan jag får träffa er igen. Så om ni som har skype vill hålla er inloggade ska jag vara inloggad också, ofta sen kväll för er, eller förmiddag innan tolv, då är störst chans att jag är inloggad, även om jag inte lovar något. Man vet aldrig vad för spännande som dyker upp här på andra sidan jorden.
Här är en haka, för er som inte är hemma på det området:
tisdag 3 augusti 2010
Photoshoot
Jag tror ni kommer få akta er lite när jag kommer tillbaka till Sverige. Jag och Ronja har börjat på ett ställe som heter Mania women sportfighters, där vi alltså håller på med kampsport. Jag gick mest dit för kickboxning, men det har de bara en dag i veckan för tillfället, så vi har spenderat idag och förra tisdagen med att lära oss bryta armbågar, axlar, strypas och pressa på nerver i axeln. Det är inte så svettigt ännu, vi måste lära oss först, men det blir nog annat när man ska fajtas mot någon annan i ringen. Men jag ser fortfarande mest fram emot ett kickboxningspass så jag kan bli riktigt trött och svettig.
Helgen gick helt okej, Nikki och Robert kom hem på söndagkväll och till mig hade de med sig tre par Happy socks. Det svenska märket och ett internskämt mellan mig och Robert. Väldigt fina och färgglada strumpor må jag säga! Och Theo var på farty vilket var roligt.
På kvällen när Nikki och Robert kommit hem började vi av någon anledning fota lite i köket, och snacka om coola bilder! Robert och jag spann vidare dagen efter i garaget, och förhoppningsvis fortsätter vi för jag har ett par till coola idéer. Klicka på bilderna om ni vill se dem större :)
Helgen gick helt okej, Nikki och Robert kom hem på söndagkväll och till mig hade de med sig tre par Happy socks. Det svenska märket och ett internskämt mellan mig och Robert. Väldigt fina och färgglada strumpor må jag säga! Och Theo var på farty vilket var roligt.
På kvällen när Nikki och Robert kommit hem började vi av någon anledning fota lite i köket, och snacka om coola bilder! Robert och jag spann vidare dagen efter i garaget, och förhoppningsvis fortsätter vi för jag har ett par till coola idéer. Klicka på bilderna om ni vill se dem större :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)